Vilken kanal?

Seinfeld på sexan och en riktig besvikelse till ny säsong av HIpp Hipp på ettan.

Valet känns av någon anledning ändå inte helt lätt.

Ledig vecka...

...kan innebära att man bara låtsas ett tag till som att livet är jävligt enkelt.
Det har jag tränat på och blivit grym på den här veckan.

Nattgäst igår natt och lånfrukost efter vin och ölkväll på Metro. Sen fika med Lisa. Promenad i mina nya kängor, som typ är snyggast i kvarteret för övrigt.

Tobak kommer förbi, Curb your enthusiasm och nya öl på Metro.

Om jag satt på exakt samma stol som dagen före?
Naturligtvis. Jag är stammis nu.

I have no life and I'm lovin ever minute of it!

Byråkratfrukost

Att äta frukost med fönstret liiite öppet, liksom känna att det inte är så kallt ute längre - att vi är på väg mot något annat, det är en svårslagenkänsla.

Jag funderade på att göra slag i saken och fylla i csn-papper och lönelapp från spelningen i julas.

Och på tal om vintern. Snö. Vad är grejen?
"Det ä kul för ongarna om snön stannar kvar tills efter sportlovet i alla fall"

Är det det? Verkligen?

Farmor halkar och bryter lårbenhshalsen, hur jävla kul är det för ungarna då?

Nej, jag köper inte det. Jag köper inte vintermysticierandet.
Det här är Malmö, Skåne. Här är det lerigt på vintern. Om man gillar att bo i en lappkåta eller vara eskimå, då bor man i typ...Gävle.

Men jag bor i Malmö. Jag hatar snö. Jag har typ aldrig sett snö. Jag utövar inte vintersport, jag går på fotboll. Jag kan inte ens åka skridskor, jag gillar inte käppakrig (hockey) och att åka skidor.
Jag hatar minusgrader, jag äger typ ingen vinterjacka.
Min pappa är inte död, men hade hade han varit det så hade inte varit för att han supit och frusit ihjäl,

utan för att han jobbade Kockums i hamnen och fick asbest i lungorna.
Det är SÅ vi jobbar här. Det är SÅ vi dör i Skåne.

Nu har snön smält och jag njuter av att MIN vilja äntligen står överst på listan hos vädergudarna. Jag njuter dessutom lite av att MIN vilja står över alla som älskar vintern.
Lite som att det känns som att jag jävlas när mätaren står över 0 grader.

Vissa har lätt för att glädjas.

det finns en man...

...som kommer hit och hälsar på ibland och han är min.
Han heter Tobak.

Min bästa vän från det att jag såg honom med en snorsträng på läppen på grusplanen hemma hos Ted Ahlgren 1994. Jag tänkte, att han vill jag träffa igen.

Vi har varit som ler och långhalm, som man säger, fram och tillbaka sedan dess. Vi har svikit varandra, vi har förlåtit. Det är det som vänner gör.

Jag läste Populärmusik från Vittula för några år sen. Den handlar om Matti. Jag var Matti.
Mattis bästa kompis heter Niila. Dom startar band. Och är bästa vänner. Jag tänkte att jag var Matti och Tobbe var Niila när jag läste boken.

Niila dör i slutet, och jag gick runt på Mossaspåret i Bjärnum och bara jämrade mig högt och nästan grät efter det.

För ett par år sen nu tappade jag allt. Jag hade blivit fruktansvärt sviken av min dåvarande flickvän. Relationen till min familj var komplicerad och jag hade ingenstans att ta vägen med mig själv.

Jag drack två bag in box i veckan. Gick ensam på fotboll, muckade med folk på tåg och skrek
"Till attack, kämpa på, för vår färg den himmelsblå".

Jag hade inte pratat med Tobbe på ett tag. Han var inne på msn (kommer ni ihåg msn!?).
"Fy fan, det låter som du är ledsen, kom ner till min lägenhet i Lund Johan!", sa han. Inga konstigheter. Han fanns bara.

Han har alltid "funnits bara". Han jobbar så. Inte särskilt ridderlig, ingen slagskämpe, han bara finns - alltid oavsett.

Vi drack rödvin den kvällen. Till klockan fyra på morgonen. Det var maj, kalla nätter. Jag hade ännu ett svek framför mig från Henne.

Lyssnade på Tom Waits. Första gången. Grät nog innan jag somnade.

Men när jag kom hem sa min pappa till mig: Glöm aldrig dina äldsta vänner. Det är dom som finns kvar när allt annat rasar.

Jag vet inte om det stämmer dock. Men man vet hur som helst, att de som alltid finns. Som förstår språket du pratar. Som visar att man är viktig. Det är dom som finns kvar.
Jag vet inte riktigt var jag slutar och Tobak börjar.

Till sist:
Det finns två klockrena till.
Tack, 2010, för dessa två.

Skärpning, Johan!

Sammanlagda summan av helgen är att jag dricker alldeles för mycket alldeles för ofta.

Det är därför som den här bloggen inte riktigt har varit sig själv på sistone. Bloggar är ofta mer existerande om man uppdaterar dem.

Allt gick åt helvete redan i onsdags när Tobak bjöd på Irish Coffee på ölkaféet. Karatefylla på inkonst i fredags där Lineor stod för bananerna....eller ölen...vad säger man?
Tack.

Igår började jag känna paranoian komma när jag sänkte några öl och lite vin med Alban och Jim. Jag gick hem.

Min fitthora till granne väckte mig dock klockan tre genom att ringa på porttelefonen. "Jag har ingen nyckel", sa hon. Så jag fick snällt klä på mig och springa och öppna för henne.
Jag är så jävla snäll, om ni inte redan fattat det.
Men jag blir förbannad på henne också. För jag tycker inte om folk som utnyttjar att jag är såhär snäll.
Så hädanefter är porttelefonen avhängd på natten.

Bjärnum ett halvt dygn nu för att skriva ut uppsatsen.
Ja just det! Den är klar. Ni har kunnat följa min vånda någorlunda under arbetets gång.
Det är över nu.
Eller imorgon.

Jag lovar att skärpa mig med uppdateringarna, då jag vet att jag skänker er mycket glädje.

Det här för mig faktiskt lite uppbragt. #2

Vekorevyn har gjort det igen.
Det är inte lätt att försöka vara jämställd och göra rätt och på samma gång tillåtas "tillhöra" sitt kön.
Uppenbarligen.
Nu klär chefredaktören och andra anställda av sig för att visa:
"The truth".
Lovvärt.

I samma nummer kan man läsa den här artikeln.

http://www.veckorevyn.com/halsa/artiklar/2011/sa-far-du-molly-sandens-dromkropp/index.xml

Hyckleri, någon?
Kan inte NÅGON enda jävel ta ställning nån gång.
Världen är inte svartvit, jag vet. Men ibland kan jag bara känna:
Antingen är vi väl för eller emot?

Det här för mig faktiskt lite uppbragt.

30 föräldrar slogs på en pojklagsmatch i Kristianstad.
På läktaren.
Ja, ni fattar själva. Man får ju vara riktigt jävla pantad i huvudet för att sätta igång ett slgasmål när ens barn spelar.
Jag är iofs inte förvånad.
Det var alltid ett jävla gapande pack vid sidan av planen när jag själv spelade fotboll ute i den trakten.

Och nej. Med pack menar jag inte invandrare. Jag menar Östra Göinge/Kristianstad White Trash. Jag hatar verkligen den delen av SKåne. Jag är riktigt fördomsfull här. För jag älskar ju min mamma, och hon kommer därifrån.
Jag ber om att få återkomma till detta i att senare inlägg.

Nu till det väsentliga.
Mitt lag, MFF, har fått 500 000 i böter av Svenska fotbollförbundet för att vi tänt lite lyktor på läktaren och sprungit in på plan i ett glädjerus när vi tog guld. Det är tydligen två saker som SvFF vill ta tag i.
Men problemföräldrarna i Kristianstad, vad gör du här Khennet Tallinger? Jag vet att du bor i Hässleholm. Jag kanske ska ringa på och fråga.
Men jag gissar att ni inte agerar överhuvudtaget.