Kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot.

Jag är en idiot, mer än så kan ingen bli.

Eftersom jag har ögoninflammation såg jag ut som en knarkare igår. Orkade inte riktigt med lökeriet längre. Mest för att få den här sjukdomen att verka lite mer divig inför mig själv, drog jag mig neråt föreningsgatan och åt skaldjurspasta.

Sänkte en starköl, drog på förfest på Amiralsgatan och nånstans här kände jag att jag inte längre hade min kropps bästa för ögonen längre. Jag hade ju inflammation i ögonen, så jag hade väl var för ögonen.

Steget därifrån var inte särskilt långt till Moriska Paviljongen. Stället är glammigt värre, det bästa på mycket länge. Få torsdagar kan man säga att "alla var där". Men man hade kunnat lösa bostadsbristen i Malmö ganska enkelt om man släppte en bomb över hela jävla Moriskan igår. Så många var där.

Samtidigt är det kanske svårt att få tag på en bomb i den storleken...men ni fattar.

Hemma tre eller nåt. Och idag är jag bakis OCH sjuk.

Jävla Idoit.

Det heter inte idoit, det heter idiot.

Ja jag är sjuk och det är inget att skratta åt.

Jag har ögoninflammation och jag vägrar gå till doktorn. Av olika anledningar. Mest för att jag misstror sjukvårdens likabehandling och bemötande starkt.

Det värsta med att vara sjuk i ögat är att det ju faktiskt är en slemhinna. Det är som en mild könssjukdom.

.................................

Nu sitter jag här och lyssnar på Maud när hon pratar om landsbygdens företagande kvinnor, hur Jan Björklund gör bort sig, när Fredrik Reinfeldt spelar vuxen och hur Göran Hägglund inte syns.

Hur Lars Ohly är vass, Juholt är vassare och Gustav Fridolin verkar vara mer lillgammal än någonsin.

Och så den där Jimmie. Drummel!

.................................

Jag ska läsa ut Yarden idag. Skönt att man kan läsa i alla fall. Jag suger ju vanligtvis på det.

.................................

Ligga hemma och glo på Rapport i Himlen och hälla kamomillte i ögat. Sämre kan man ju ändå ha det.

Mamma tyckte att jag skulle komma hem så hon kunde ta hand om mig.

Lite fint, men mest klibbigt och klaustrofobiskt. Finns inget värre än att vara i sitt barndomshem när man känner sig passiv och rastlös. Och sjuk.

Är jag tungsint och rastlös däremot. Då snackar vi tacksamhet över att ha en förälder att falla tillbaka på.

................................

Nu ska jag väl lösa min bostassituation i den här jävla gentrifieringsprocessen. Men jag väntar till i höst.

Först ska jag dra till London. Fattar inte var det rycket kom ifrån, men vill väl känna att jag lever antar jag.

SOH!

Jerusalem.

Istället för att säga/tänka Jerusalem när man läser just "Jerusalem" - så ska man läsa/tänka:
"Jerusalemmen".

Försök låta bli att skratta.

(Visualisera gärna det erotiska dramat i 3 delar - delvis baserat på Bille August Tv-serie "Jerusalem")

Söndagsblogg.

Vit lördag för första gången på jag vet inte hur länge.

Eller jag vet faktiskt inte förresten. Jag var nämligen riktigt full när jag vaknade i går morse.

Hur som helst är det skönt att inte vara bakis nu.

För nu: jobba!

Varför man har bakisångest fast man inte druckit. Om än mindre men ändå.

För att:
Den totala närvaron i den innevarande sekunden är väldigt smärtsam när den sekunden gått förbi.

Jag var alltid fullast på krogarna, när jag vaknar längtar jag till skogarna.

Efter fem dagar på rymmen från Malmö, kom jag idag åter från min exil i Göingebygderna.

Siesta lyfter alltid. Det är alltid lite vemodigt när man åker förbi där som idag, och ser hur de monterar ner och inser att det är över nu. Igen.

Så jag kom hem till min lägenhet, värmen. Den olidliga förlamande värmen. Det kvalmiga helvetet.

Vattnade mina basilikor och gav mig ut mot Östra Förstaden för att köpa en ny hatt. Jag söp bort den i helgen nämligen (tillsammans med lite annat oviktigt som nycklar och plånbok - men de två senare fick jag tillbaka).

Den nya ser i princip likadan ut. Köpte ett paket cigg och promenerade till Scaniabadet. Ångesten och oron efter helgen behövde dämpas. Springa var inte vad jag behövde just då. Självvämjelsen. Det är bara saltvatten som löser upp den.

Jag satt i vattenbrynet i en timme och rökte i min nya hatt. Jag var själv. Jag var hel igen.

Förutom då att jag skavde upp mitt innanlår när jag gick hem. Salt+badbyxor+promenad=Blod.

Det blödde rätt så rejält. Fan.

Nu blir det fotboll.

Ikaros och jag. (Jag badade i havet idag. Igen)

Det är när man kommer upp ur vattnet som sträcker sig ända till Köpenhamn. Och tillbaka.

När man kan lägga in en snus och se hur vattnet försvinner från huden och saltet ligger kvar.

När man kan blunda och känna att det finns bara Här, Nu och Jag. När min kamrat håller käften.

När man känner sig som Ikaros på vaxvingar, som flyger högre och högre. Närmre och närmre solen.

När man låtsas att hans vaxvingar aldrig kommer smälta.

När det är lä på Kallis men 18 grader och stenhård blåst hos brackorna inne i stan.

Det är då man känner att det är värt att vara sånhär. Att leva livet såhär.

Att vara romantiker.

Att göra ständiga försök att göra livet till ett konstverk och konstverket till levande liv.

Det är då man måste komma ihåg att Ikaros faller. Och att det flygturen måste vara värt fallet.

Man måste minnas att man kommer flyga igen.

Och falla igen.