Håkan Juström.

Haha. Jag har gått med i socialdemokraterna nu.

Japp japp. Som medlem.

En liten detalj: att jag röstade på Vänsterpartiet.

............

För övrigt kan jag inte riktigt fatta att Göran Persson inte tog upp kampen om bostadspolitiken, att Mona Sahlin inte heller gjorde det och att Håkan Ju inte gör det förrän nu.

Jag tänker taktiskt, men också politiskt.

Det är ju en skitenkel kamp att vinna. Alltså. Alliansen har ju typ ingen bostadspolitik.

Bra helg, bra saker.

Jag har varit lite sjuk, det är en vecka sen nu - men ändå. Så jag bestämde mig för att hålla igen

rätt så rejält i helgen.

Gick sådär. Men ändå, ganska bra.

Lyckades någorlunda med att spotta i glaset faktiskt, även om det förtog duktighetskänslan en del att sitta upp till halv fem i lördags.

Gott så.

..............

Jag är förälskad. Goooosh. Cheeeese.

..............

Idag: Stranden.

Ikväll: Malmö vinner mot Zagreb med 3-0

Imorgon: Frakta sjuk mor till sjukhus.

Imorgon kväll: Malmö, igen, och Simone kommer.

..............

Jag måste bli bättre på att se att detta livet är njutbart.

Får jag en jordgubbe, ruckas mitt kontrollbehov och jag vill ha en smak som jag känner igen.

Därför kan jag inte ta emot en jorgubbe utan att också fråga om jag kan få lite bajs.

Det blir skitäckligt, men åtminstone en smak jag kan.

Har ni bajs?

Lite så.

Fertilitet.

Så otrevligt skönt det var, när det ändå visade sig att Victoria och Daniel ska ha barn.

Nu är ju namnsnickeriet i fullgång. Här är mina topp tre bästa bidrag, om det blir en pojke, ska sägas (Kanye-Westling är redan taget, tvärr):

3. (en homo-göteborgare) Go Westling.
2. (från Göteborg med omnejd) Syd Westling
1. (en ondskefull hallick) Funky Tengil Jävelberg Westling.

Sjuk.

Såg Malmö förnedras i Zagreb i förrgår.

I feber.

Man trodde man hade lärt sig hur det kändes att förlora.

Men sorgen kommer alltid som en överraskning.

Lite som att frosten tar tomaterna på våren. Eller nåt annat litterärt och nyanserat.

Egentligen vill jag bara säga att detta är typiskt.

Jävla fittmalmö. Kuken.

*hoppar i vattnet*

Apropå inlägget igår...

...är det väl ingen som är förvånad över att jag tagit reda på när doktorandtjänsterna i historia utlyses.

Hm, en uppgift, ett problem - hur lösa?

JAG VET:

Jag tror jag lägger mig i fosterställning!

Jag har undrat varifrån känslan av det ständiga underläget kommer.

Och jag har under min studietid lyckats få svaret.

Det är klassamhället. Det är en social bakgrund som skiljer sig, och är sämre sedd än stora delar av min urbana och akademiska umgängeskrets.

Jag har dock en svår nöt kvar att knäcka:

Varför vågar jag inte stå för att så är fallet?

Så fort man pratar om att min bakgrund i mycket väsentligt är en arbetarklassbakgrund - och att jag är mitt uppe i en pågående klassresa - möts man av den etablerade medelklassen med ett svar framför alla andra:

"Du koketterar!"

Min mamma, eller min pappa för den delen skulle snarare svara:

"Vadå!? Vi har ju för fan haft det bra, tryggt och gott ställt!"

Jag läser Anneli Jordahls "Klass - är du fin nog?" och kommer tillbaka till min stora hjälte Ronny Ambjörnssons "Mitt förnamn är Ronny". Konstaterar att jag fascineras av den här typen av teoretiserande skönlitterära skildringar av klassresan av en enda anledning:

Jag känner igen mig. Så himla mycket. Känslan av att inte riktigt höra till någon socialgrupp alls är förvisso en känsla av ett ständigt utanförskap, ett psykologiskt utanförskap. Men båda författarna konstaterar också att klassresenärens förmåga till att se båda världarna också är en begåvning på ett personligt plan.

Ambjörnsson skriver det bäst:

"Tillgången till två världar skapade på så vis en distans till bägge, en distans som möliggjorde reflektion och på sikt självmedvetande. Jag uppgick inte i miljön på det självklara sätt som var möjlig inom klassen, det skilde sig från omgivningen, sårbart, men också medvetet om sin existens."

.......

Jag tror att vi står inför ett problem i Sverige när den sociala rörligheten minskar. Samhällsutvecklingen pekar mot ett alltmer cementerat klassamhälle, samtidigt som den enda gruppen som inte förnekar klassamhället är klassresenärerna, de som har tillgången till de två världar som Ambjörnsson beskriver.

Detta är ett problem som England upplever just nu. De har en chans att diskutera problemen som deras klassamhälle har framkallat, men väljer att förneka dess existens och istället förbjuda sociala medier.

Uld Bjereld beskriver problematiken väldigt bra här.

När det var värt att krascha.

Prince.

Ägde.

FAN VILKEN KONSERT.

Jag är fortfarande lite förvånad över att Elinors ben höll när jag kastade mig upp i hennes famn i något extatiskt ögonblick under den här konserten.

Det kan ha varit när vi såg ett stjärnfall.

...........
Det smärtade i hela jävla själen att vakna i söndags. Högt har vi flugit, hårt har vi landat.

En talande, miserabel - men samtidigt så fantastiskt rolig - bild fick jag när jag såg att ">Simone låg och kved i ångestvågor i sin säng, liggandes i fosterställning med en piggelin i munnen.

Speglade även mitt sinnestillstånd i det ögonblicket får jag säga.

..........

Åkte till Malmö Stadion direkt efter Way out West i går. Världens lamaste föreställning i MFF-Milan.

Jag ska inte lämna ut för mycket.

Men fick en natt i alla fall som skakar hela min tillvaro i fundamenten.

På ett bra sätt, samt ett jävligt jobbigt.

Idag blir det att komma tillrätta med sig själv igen. Handla, dricka kaffe och köpa biljetter till Dinamo Zagreb - MFF.

Ska bli jävligt kul med matcher som betyder något igen.

............

För övrigt gillar jag tystnaden som uppstår när jag trillar baklänges på dansgolvetpå Kon Tiki, trillar baklänges igen och till sist rullar in i köket på den här jävla krogen. Till personalens stora förtret.