Här är en låt som handlar om att bli traumatiserad av krig. Dessutom låten som snuvade oss på att nå över 50 i "På Spåret" förra veckan.
Jag gissade på Duran Duran, för att E gav mig förtroendet att svara på musikfrågan.
Det var Kim Wilde.
Helvete!
Men den är ju så jävla bra!
måndag 13 februari 2012
Java!
Man blir jävligt bitter på hela sin situation när:
1. Ens föräldrar ska leverera min jobbnyckel till mig men låter bli för att "jag skulle slarva bort den om de tog med den till Malmö".
2. När ens föräldrar slarvar bort samma nyckel.
3. När tåget inte går längre än till Eslöv, och när man åker buss därifrån.
4. Och kommer försent till bussen, så man tvingas lita på skjutshjälp ifrån samma föräldrar som slarvade bort min nyckel.
Nu har jag ju det bra. Med föräldrar som hjälper mig. Lagom mycket. Lite för mycket på vissa områden.
Viktigast av allt:
Jag är riktigt glad över att (äntligen) ha laddat ner skånetrafikens java-app.
Känner mig så jävla genuin på nåt sätt. Lite som att lyssna på vinylskivor istället för cd, är det att ha en javatelefon istället för en smartphone.
Jävligt opraktiskt. Men vi lurar i oss att det funkar precis lika bra.
Underbart är det.
1. Ens föräldrar ska leverera min jobbnyckel till mig men låter bli för att "jag skulle slarva bort den om de tog med den till Malmö".
2. När ens föräldrar slarvar bort samma nyckel.
3. När tåget inte går längre än till Eslöv, och när man åker buss därifrån.
4. Och kommer försent till bussen, så man tvingas lita på skjutshjälp ifrån samma föräldrar som slarvade bort min nyckel.
Nu har jag ju det bra. Med föräldrar som hjälper mig. Lagom mycket. Lite för mycket på vissa områden.
Viktigast av allt:
Jag är riktigt glad över att (äntligen) ha laddat ner skånetrafikens java-app.
Känner mig så jävla genuin på nåt sätt. Lite som att lyssna på vinylskivor istället för cd, är det att ha en javatelefon istället för en smartphone.
Jävligt opraktiskt. Men vi lurar i oss att det funkar precis lika bra.
Underbart är det.
fredag 10 februari 2012
Satt oppe och skränte
E somnade tidigt igår och jag satt med TV:n på låg volym och kollade på "Fallet Keith Cederholm".
Det är någonting som förtrollat mig med den mannens livsshistoria och förlopp.
Jag ska gå närmre in på varför i nästa inlägg, eller nåt.
Men först vill jag bara berätta om en fruktansvärt gripande scen ur dokumentären igår.
Keith Cederholm är pappa till Pierre Cederholm. När Pierre var 16 år gammal mördade han en flykting i Klippan. Han dmdes för mordet och när han så kom ut ville han ha en mer framskjuten position i den nazistiska organisationen Blood and Honour. Han hade varit med där tidigare och när han nu hade dödat en av "dom" så tyckte han sig vara berättigad till en ledarposition.
Nåväl, det fick han inte. Killen hade en helt skev verklighetsuppfattning, och ansågs för oregerlig av de andra nazisterna. Han frystes ut och tog sedermera sitt liv, 22 år gammal.
När Keith berättar om sin son och om hur dålig far han hade varit - för det hade han - så säger han såhär:
"Folk säger att det värsta som kan hända i en familj är att ett barn dör, men i fallet med min son var det ingen som var ledsen".
Det är så jävla sorgligt på så många olika plan. Och det påminner mig om människans essentiella värde.
Helvete vilket jävla pissöde. Och alla människor har inte själva styrkan att bryta sig loss från kriminaliteten eller missbruket eller vad det nu är.
I synnerhet inte Keith, som hade fullt upp med att döva minnet av smärtan från när hans styvfar väckte honom med knytnävsslag i ansiktet. Mitt i natten.
Se den dokumentären. Det är inte dokumentären som är bra. Det är vad och vem dokumentären handlar om.
Det är någonting som förtrollat mig med den mannens livsshistoria och förlopp.
Jag ska gå närmre in på varför i nästa inlägg, eller nåt.
Men först vill jag bara berätta om en fruktansvärt gripande scen ur dokumentären igår.
Keith Cederholm är pappa till Pierre Cederholm. När Pierre var 16 år gammal mördade han en flykting i Klippan. Han dmdes för mordet och när han så kom ut ville han ha en mer framskjuten position i den nazistiska organisationen Blood and Honour. Han hade varit med där tidigare och när han nu hade dödat en av "dom" så tyckte han sig vara berättigad till en ledarposition.
Nåväl, det fick han inte. Killen hade en helt skev verklighetsuppfattning, och ansågs för oregerlig av de andra nazisterna. Han frystes ut och tog sedermera sitt liv, 22 år gammal.
När Keith berättar om sin son och om hur dålig far han hade varit - för det hade han - så säger han såhär:
"Folk säger att det värsta som kan hända i en familj är att ett barn dör, men i fallet med min son var det ingen som var ledsen".
Det är så jävla sorgligt på så många olika plan. Och det påminner mig om människans essentiella värde.
Helvete vilket jävla pissöde. Och alla människor har inte själva styrkan att bryta sig loss från kriminaliteten eller missbruket eller vad det nu är.
I synnerhet inte Keith, som hade fullt upp med att döva minnet av smärtan från när hans styvfar väckte honom med knytnävsslag i ansiktet. Mitt i natten.
Se den dokumentären. Det är inte dokumentären som är bra. Det är vad och vem dokumentären handlar om.
måndag 6 februari 2012
Jag är bara allmänt overksam.
Jag känner mig sådär pensionärsstressad idag.
Jag gör liksom ingenting, och det lilla jag borde göra får jag inte gjort. För jag har så mycket att göra samtidigt.
Ser inte träden för all skog.
Men jag springer in i skogen med sågen i högsta hugg och hoppas att nån jävla granjävel trillar.
Det löser sig nog.
Jag gör liksom ingenting, och det lilla jag borde göra får jag inte gjort. För jag har så mycket att göra samtidigt.
Ser inte träden för all skog.
Men jag springer in i skogen med sågen i högsta hugg och hoppas att nån jävla granjävel trillar.
Det löser sig nog.
fredag 3 februari 2012
Därför är "Järnladyn" obehaglig.
Ingen missar affischerna på stan.
Det säger något om tiden. Det är jävligt mysigt att vara hårdkokt höger nu. Det är jävligt lätt att kalla sig feminist.
Bara man tycker att det är lite tråkigt med löneskillnader.
Då är det ju klockrent att lansera en sån här film. En film som hyllar en kvinna som tycker en 12% arbetslöshet är ett pris värt att betala för att få igenom sina idelogiska reformer.
Och nej, Thatcher räddade inte Englands ekonomi. Det är en MYT att det är billigt att skära i offentlig sektor. (läs Paul Piersons Dismantling the welfare state)
Underklassen, de som betalade priset för Thatchers reformer, ska inte skildras alls i filmen.
Folk är arga på Thatcher och varför dom är det är inte så noga.
De sexistiska kommentarerna fungerar bara som ytterligare ett sätt att beskriva Thatcher som en beslutsam politiker. Och att odla ett klassförakt för fackligt engagerande män.
Vurmen för Thatcher är inte feministisk. Möjligen vill den sälja in sig så, men den är reaktionär.
Är verkligen Margaret Thatcher det bästa och enda beviset på att alla kvinnor minsann inte är ömma och vårdande? Att kvinnan kan vara våldsam? Beslutsam? Hård?
Det säger något om tiden. Det är jävligt mysigt att vara hårdkokt höger nu. Det är jävligt lätt att kalla sig feminist.
Bara man tycker att det är lite tråkigt med löneskillnader.
Då är det ju klockrent att lansera en sån här film. En film som hyllar en kvinna som tycker en 12% arbetslöshet är ett pris värt att betala för att få igenom sina idelogiska reformer.
Och nej, Thatcher räddade inte Englands ekonomi. Det är en MYT att det är billigt att skära i offentlig sektor. (läs Paul Piersons Dismantling the welfare state)
Underklassen, de som betalade priset för Thatchers reformer, ska inte skildras alls i filmen.
Folk är arga på Thatcher och varför dom är det är inte så noga.
De sexistiska kommentarerna fungerar bara som ytterligare ett sätt att beskriva Thatcher som en beslutsam politiker. Och att odla ett klassförakt för fackligt engagerande män.
Vurmen för Thatcher är inte feministisk. Möjligen vill den sälja in sig så, men den är reaktionär.
Är verkligen Margaret Thatcher det bästa och enda beviset på att alla kvinnor minsann inte är ömma och vårdande? Att kvinnan kan vara våldsam? Beslutsam? Hård?
onsdag 1 februari 2012
Det är därför det är så svårt att vara klassresenär.
Att disponera friheten själv och att producera ingenting annat än text.
Det har alltid annars framstått som en bild av det goda livet: att skapa något bestående med sina egna händer.
Arbetet i sin egen takt och den välförtjänta vilan efteråt.
Pappa som tittar förbi för att ha ett snirklande samtal, helt utan riktning och utan att slå sig ner på riktigt.
Vi pratar liksom på väg någonstans, sittandes i förarsätet på en bil med rutan nere eller ståendes på en cykel med foten mot grannens staket.
"Det ser ju bra ut med grundfärgen" eller "En sista timme här sen har vi bränne hela vintern. Bra pengar".
Dagen som övergår till kväll.
Nu ska jag skriva en vetenskaplig synopsis.
Och helvete, vad Luther spikar teser i min mage.
Det har alltid annars framstått som en bild av det goda livet: att skapa något bestående med sina egna händer.
Arbetet i sin egen takt och den välförtjänta vilan efteråt.
Pappa som tittar förbi för att ha ett snirklande samtal, helt utan riktning och utan att slå sig ner på riktigt.
Vi pratar liksom på väg någonstans, sittandes i förarsätet på en bil med rutan nere eller ståendes på en cykel med foten mot grannens staket.
"Det ser ju bra ut med grundfärgen" eller "En sista timme här sen har vi bränne hela vintern. Bra pengar".
Dagen som övergår till kväll.
Nu ska jag skriva en vetenskaplig synopsis.
Och helvete, vad Luther spikar teser i min mage.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)