Springlåt.

Jag försökte googla igår, efter lite tips på bra musik att ha i öronen när man springer. Fetaste springlåtarna 2012. Musik till löprundan. Musik springa snabbt.

Sånt.

Ingenting sättre så mycket fart på en som nyhetens behag. Och jag har haft min spellista väldigt länge nu känns det som.

Och vilken besvikelse, sikken en katastrof, den kunskapsbas jag trodde mig kunna profitera på är jag nu tvungen att hjälpa på fötter igen.

Så härvidlag, när någon googlar "bästa springlåtar", "bra musik på löprundan" eller "träningsmusik" så vill jag ju inte utsätta er för någon som tipsar om att tuggande death metal är bra för pulsen, eller att man persar med Avicii.

För helvete, Mads.

Nej, nu kommer mina tre tips på vilka so funkar bäst just nu, trots att jag lyssnat flera gånger om, som väcker lusten när man är bakfull och redan har rökt tre cigg på morgonen:

3. Bob Hund - Harduingetmankandansatill?

2. Sonny J - Can't Stop moving

1. The Talking Heads - Slippery People 

Mardröm

För övrigt drömde jag inatt, att jag blev brädad av Fredrik Ljungberg.

Jag har aldrig gillat honom. Ännu mindre nu.

Sol och sommar!

Det är svårt att njuta av solen. Ni vet, det är om att man hela tiden är smärtsamt medveten om att solen en dag ska försvinna gör att stressen för att få i sig tillräckligt mycket av "livet" tar över en totalt.

Nu söker jag lystet med blicken efter rätt plats att befinna mig på och rätt sällskap att befinna mig i.

Nu ska jag ner till stranden, till exempel.

Jag har blivit lite bättre med åren på det där. Som barn var det hemskt, speciellt eftersom Tobak inte led speciellt mycket av att sitta i en fuktskadad källare och rita Batman-figurer när solen gassade utanför och låg alldeles runt knuten av hans hus. Det var kanske inte den första killen man ringde till när det var 30 grader och man ville bada, precis.

Nu sitter jag gärna inne, vissa dagar i alla fall. Det är konstigt det där, med vår dyrkan inför värmen och den blå himlen.

Klart är att vår soldyrkan inte finns till följd av någon biologisk d-vitaminbrist, utan är ett resultat av en längre kulturell konstruktion.

Fler civilisationer har ju gått under av värme än av kyla.

Maya, Harappa, Indusdalen, såånt, va.

Vår soldyrkan kommer ju rimligtvis från när vårt samhälle blev något mer oberoende av den senaste skörden, och när de som arbetade hade någon som helst distinktion mellan jobb och ledigt.

Torkan är ju ett större hot mot skörden än vätan (åtminstone på kontinenten). Och en bonde är ju alltid/aldrig ledig. Då blir det mer begripligt att värmen inte är älskad överallt och alltid.

Samtidigt som vi börja handla med spannmål i större utsträckning, och begreppet 'ledighet' får någon slags innebörd, så förändras också bilden av vad som är ett vackert landskap. Kolla på konsten till exempel. Landskapsmålningarna över 'vackra' landskap får blåare och blåare himmel ju längre från 1500-talet vi kommer. Innan dess var de oftast lite gråare i sin ton.

Det konstiga med jakten på den blå himlen och det varma vädret är att den motiveras av att vi vill bada och sola. Men va fan ska man annars göra?

Från början är det ju inte den underbara sommaren som motiverar fabrikerna att stänga, det är ju att den heta högsommaren är den allra värsta tänkbara tiden för kroppsarbete.

Rent historiskt, kan man alltså säga att vi helt enkelt är lediga för att sommaren är helt jävla värdelös. 

...och tänk i parken,

på våren, med ögon, känsliga för grönt.

Jobbar, cyklar i Vittsjö och Simeons gundrastorp är så jävla fint i maj.

På kastanjeblad som paraplyer. Plockar duplo som slängts på vägen.

Jag vill aldrig somna kvällar som dessa, jag vill inte dra mig på morgonen. Jag vill springa, jag vill aldrig aldrig aldrig stanna, sitta still.

Och kaffet smakar gott. Jag vet hur jag kommer minnas sinnestillståndet. Som liksom väsande i huvudet.

Som kastanjeblad i het vind, liksom välsignade av den innevarande sekunden.

Det där Ekelöfska, ni vet. Det där tysta. På våren.

Öland!

Drog med E på släktträff på Öland.

Mycket vånda inför att framstå mittemellan två persona (heter det så?) inför människan jag planerar att dela mitt liv med.

Det är liksom aldrig riktigt så enkelt som man tänkt sig att befinna sig i gränslandet, med den person jag valt att vara på ena sidan - och den person jag på någott sätt oundvikligen är på den andra.

Det är väl så för de flesta av oss varje dag, men umgänge med släkten är ändå en illavarslande tyngdpunkt på den sistnämnda personen, på den roll som skrivits åt mig redan innan jag föddes.

Nåväl, hon är bra, min tjej. Men man tvingas stå till svars inför mig själv, för ALLT det som jag valt att vara, hela tiden. Ett uttröttande pass på vaktposten för självkänslan.

Det utesluter heller inte att det är fantastiskt trevligt att umgås med familjen och släkten, att dricka en öl klockan fem och kicka boll i solen.

Att basta och bada på kvällen och skratta lite åt och lite med varandra.

Det innebär bara att det är två persona som krockar och att det tar kraft.

----------------------------------------

1-0 mot Elfsborg i torsdags och sikket gille ettepau!

----------------------------------------

Imorgon blir det varmt och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är lite nervös inför uppsatsseminarierna.

Snart juni. Äntligen förbi skarven.

-----------------------------------------

Man åker bort, men inget är fanimig som att komma hem till Mamamamamaamamamamamamamamamamamamaaaaaalmööö.

Tillägg:

Jens Liljestrand är lite för klassamhället vad Pär Ström är för patriarkatet.

Här mina två största idioter just nu.

Fredrik "din sysselsättning är inte viktig om du inte är 'etnisk svensk' " Reinfeldt

Jens "jag kallar mig feminist för att jag vill ligga, och tycker inte att klassamhället finns" Liljestrand.