Det här händer:

Mot Göingeskogen för att repetera med old panda days...

...samt för att besöka Simeon!

Det blir sköj! Det finns andra saker som är roliga också. Till exempel är det EM-premiär ikväll för Sverige. Men ännu roligare är att Danmark slog Holland i helgen.

Jaja, det tråkigaste av allt är att Allsvenskan håller uppe. Fuck EM.

-------------------------------------

Jag och E har köpt ett Elpiano. Är riktigt riktigt riktigt roligt. Det känns som att vi har flyttat in på riktigt i lägenheten. Jag är gärna i alla rummen och gitarrerna är upphängda, och hatthyllan i hallen är uppe och nu började det verkligen kännas som en helt jävla enorm lägenhet med helt jävla enormt mycket bra saker i. S

Jag älskar att vara här. Det är alltid lite tråkigt att åka hemifrån. Faktiskt. För här finns:

Fönstret ut mot korsningen Spångatan/Bergsgatan

Elpiano.

Gitarr.

Malmstensstolarna. Symbol för trivsel.

Elins sekretär där man kan sitta och arbeta. Och blogga.

Balkongen, där man kan bränna ryggen så att den fjällar, se hur hissen i Malmö Hilton går upp och ner på kvällen.

Dörrar.

Min tjej.

Ibland annat folk åsså.

Men nu ska jag alltså dra. Det tar fan emot.

Var 50-års fest i helgen.

Och nu orkar jag fan inte träffa släkten mer på ett tag.

Det är inget fel på dom, det var kul.

Men det är så jävla jobbigt, helt slut idag ju och då är jag inte ens bakis.

Jag är intresserad av musik....

...igen!

Jag känner att jag har varit en lite lat musiklyssnare de senaste åren. Jag vet inte riktigt varför. De har blivit bättre sen jag flyttade tillbaka till Malmö från Stockholm för snart 2 år sen.

Jag kände lite grand att jag inte lyssnat så mycket nyfiket, liksom formalistiskt och låtit rummet snurra sådär som jag vet att jag tycker att riktigt bra musik kan göra.

Nu laddade jag ner Beach Boys' Pet Sounds för några veckor sedan. En återgång till mitt absoluta favoritband under gymnasietiden.

Den skivan är så jävla bra. Och är det något som har svar på hur musik kan få en att känna hur de där valven inuti en öppnar sig så är det den för mig.

Nu laddar jag ner Ronettes första skiva. Den med Be my baby, ni vet.

 Den är också så jävla bra. Så jävla underskattad och ett typexempel på hur man skiter i musik för att det är förknippat med tjejiga b-filmen Dirty Dancing och tjejighet i största allmänhet.

Men det ligger något lite...A Woman's story över den skivan. Inte bara med tanke på Phil Spector, psykot som producerade The Ronettes och senare gifte sig med sångerskan Ronnie och misshandlade henne - utan också med tanke på hur deras röster (ja hela ljudbilden) fångar den där längtan efter närhet och bekräftelse, den där ständiga väntan på att bli sedd och framför allt behovet av upprättelse i kärlekens tecken.

----------------------------------
Jag smälter aldrig riktigt inför Joni Mitchells Blue och jag kommer aldrig att bli ett Beatles-fan.

Nåväl, jag ska ge Sgt Pepper en chans i alla fall nu.

Men Van Morrisons Astral Weeks är en bra skiva som jag upptäckte ikväll. Madame George är fin.

----------------------------------

Micke!

Linda Skugge i morgonsoffan: " Alla kan få jobb, om man bara kämpar tillräckligt. Jag har kämpat. Kan jag, så kan dom"

Micke Lejnegaard: "Du har ju å andra sidan en diagnos".

---------------------------------

Sen så var det ganska spännande med påhoppet på Björn Ranelid. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Det är ju inte roligt, det är över gränsen, det är utseendefixerat. Men det är ju så kvinnliga författare behandlas hela tiden?

Nu handlar det om en man och satan vad folk gick igång. Det är såklart synd om Björn.

Han har ju å andra sidan en diagnos.

SHIT!

Vilken jävla lång dag igår.

Jag jobbade från halv ett i tisdags till klockan nio igår, sen direkt till lund för att lägga fram min uppsats.

Det gick sådär. Opponenten gillade den inte, han hatade den, men jag överlevde och blir antagligen väl godkänd.

Mycket skit man ska utstå för att ha skrivit en bra uppsats. Helt jävla slut när jag kom hem ju. Pissedag.

Jag borde ta intryck från mina Västergötländska....väschötska...rötter:

När man är riktigt riktigt arg, då skrider man verkligen till handling.

Såhär skriver Skaraborg läns tidning:

" Vid lunchtid under tisdagen kallades polisen till ett bråk på Vikingagatan i Götene. Någon hade kastat ett        påslakan i ansiktet på en annan person. Händelsen är anmäld som en misshandel."


Ett påslakan! Fatta, tänk om någon fått det i ögat? Då skulle hen bli helt....torr i ögat!


Jävla huliganer.

Också lite Eurivision-vulgo!

Den artonåriga Ivi Adamou representerade Cypern i Eurovision och levererade en av mina favoritlåtar. Men det var så vulgo att jag nästan dog.

Den första textraden i låten "La la love" (en titel som gjord för att slicka sig runt munnen "Britney-style") går så här:

I love the way you fill me up with life


Det går liksom inte att bortse ifrån "Nightman" i It's always sunny in philadelphia.


Den handlar inte alls om en man som kommer in i Charlies rum och våldtar honom utan hur han blir "the spirit of the night man" - en ganska rolig passning till de här oralsexallegorierna som finns i popmusiken:


Sjung med!


"Every night you come into my room
and pin me down withyour strong arms and i try
to fight you, you come inside me and I
become the night man"


Under en något olycklig period i mitt liv kollade jag på det här klippet minst en gång om dagen.


Därför är jag inte sämre än att kunna se humorn även i Ivi Adamous låt.

Kitschkungen!

Jag älskar kitsch, eller, det fascinerar mig. Jag har verkligen inget ironiskt förhållande till hötorgskonst, sådär så att jag har en sjöman på väggen i ett kollektiv på Falkenbergsgatan eller nåt.

Just de marina motiven är jag ganska svag för på ett estetiskt plan. Jag kanske skulle gilla en sån där sjöman på riktigt...Nåväl, gråtande barn och förlisande båtar och allmogemotiv från någon lokal konstnär har ju präglat min högst folkliga uppväxt. 

Därför hoppar hjärtat över ett slag när jag läser om Thomas Kinkade, USA:s moderna konstsvar på vår svenska hötorgskonst, är död.

Han verkar för det första vara sjuk i huvudet (hans penseldrag styrdes av Gud - mot kitschmotiv!) och för det andra är det verkligen en massindustri som porträtterar det där typiskt amerikanske, som motorsport i Indianapolis.

Eller varför inte en riktig amerikansk böghatarvilla?

Det är nästan lite obehagligt. Det är konst som fångar den där rådjursaktiga blicken som riktigt helörade människor har, tänk Åsa Waldau:

Det var nog inte meningen, men titta på den här blicken och upplev att det emotionella obehag som fyller dig väldigt mycket liknar det obehag som Thomas Kinkades konst fyller en med.

Kittlar nästan i magen, skräckblandad förtjusning. Thomas Kinkade är lite som en bergochdalbana.