Denna fråga kan formuleras såhär:
Kommer Rakel Chukri någonsin att skriva en krönika som inte börjar med "Ska man tro vissa är det en gåta att folk ens vill bo i Sveriges Chicago, Malmö."?
Men kulturskribenten väljer minsann att bo här ändå, tänka sig. Phett.
Även om jag tycker att syftet med att flytta strålkastarljuset bort från "det nya Malmö" är lovvärt, så är jag också jävligt trött på att man ändå smyger in lite av en coolhetsgloria över kriminaliteten i staden.
---------------------------------------
Andra saker jag också är trött på:
Malmö FFs bortaspel.
Annie Lööf
Och till sist:
Du måste inte klicka på länken. Det är från en tidning med en politisk skitinriktning från en riktig jävla skitstad i Skåne. Krönikan innehåller citatet :
”det bästa kreativa 23-åringar kan göra om de vill hjälpa Möllevången är kanske att bosätta sig någon annanstans”.
Och varför blir jag då trött på den här krönikan? Jag håller ju med om problematiken att det är en viss grupp människor som premieras när en stad satsar på "kultur".
Jo, det som gör mig trött är att man, när man hipsterbashar alltid argumenterar på exakt samma premisser som svinrika människor i allmänhet (inte bara svinrika hipsters alltså, märk väl). Man har en tänkt grupp i åtanke, som för det första aldrig omfattar en själv. För det andra har man gjort en straw man (googla!) av att alla i den här gruppen exakt samma bakgrund. Alla som går på Debaser har rika föräldrar, iPhone, bostadsrätt på Möllevången och har luffat i Sydamerika.
Jo, jag håller med att många har det. Men inte alla. Jag håller också med om att många av de här "debasermänniskorna" utgår ifrån att alla är som dem, men om man vill kritisera att den här gruppen får för stor plats när man vill marknadsföra sin stad så har jag ett tips:
FÖRSTORA INTE DEN GRUPPEN OM POÄNGEN ÄR ATT VISA ATT DEN ÄR LITEN JÄVLA MARGINALISERARE!!!!
----------------------------------------
Jag är inte sämre än att jag kan inse att jag som vit man med jobb i välfärdsbranschen ändå är priviligerad. Jag är heller inte bättre än att jag ofta har känt mig utanför sedan jag flyttade till just den här delen av Malmö, just på grund av att jag inte har eller alltid har haft allt det där som jag skrev innan.
Jag har flyttat till stadsdelen jag bor i, bl.a. för att kunna gro i en jordmån som känns givande och stimulerande för mig - eftersom orten jag vuxit upp i sannerligen inte kunde ge mig det. Och jag är inte ensam om det.
Människor som flyttar till en stad vill få det bättre, såväl ekonomiskt som kulturellt.
Att få det förvägrat av någon som muttrar om att Möllevången inte är en plats för mig utan minsann tillhör dem som tjänar 40 kronor i timmen, samtidigt som man scrollar på en smartphone känns bara som ljudet av en sten i ett glashus.
