torsdag 16 augusti 2012

Går och retar mig på följande saker:

#1. Julian Assange. Killen är ett jävla as. Han gömmer sig bakom öppenhetens fana för att bedriva sina jävla våldtäktsfasoner samtidigt som Bradley Manning riskerar att dö för sina insatser.

Det är fan ta mig klassamhället när det är som värst. Det är ju Manning, och inte Assange som är anledningen till Wikileaks framgångar.

#2 Stand-up.

Vi var på skitdålig stand-up för några veckor sedan. Det var Fritte Fritzon, Johannes Finnlaúgsson och någon tjomme till.

Ett skämt handlade om hur poetry slam är förutsägbart...till skillnad från stand-up formatet, då alltså.

Ett annat om att negerboll är en synonym till basket...det satt dessutom en svart man i publiken.

Det är inte humor, det är rasism. Men det är ok om man känner folk på P3.

Det är inte första gången jag spyr galla över olika stand-up artister här. Jag har faktiskt inte så mycket emot själva formatet (förutom att det har blivit liiiiiite förutsägbart med skäggig hipster-kille drar sexist-skämt), och anledningen till att jag utsätter mig för eländet är att det på något sätt alltid ger mig intrycket av att jag själv faktiskt inte är så jävla dålig på att göra den här världen till ett bättre ställe.

söndag 12 augusti 2012

Frankrike

Är ett jävla U-land. Jag fattar verkligen inte hur de kan vara med i G8 med så många fattiga på gatorna.

Och det är fan otrevligt med armbandsmånglarna på Sacre Cœur (de drar en i armarna och skriker saker efter en om man blir arg. Jag blev kallad för gay till exempel. Fantasifullt. Frihet, jämlikhet, broderskap).

Nåväl.

Frankrikes huvudstad har en till på köpet riktigt ursämst infrastruktur. Det gäller allt ifrån vilket skick gatorna är i (trottoarerna lutar, det är så jävla irriterande), hur tunnelbanan ser ut (skramlar, som en spårvagn i Göteborg) samt vilka hus som finns där.

Paris är känt för sina gamla hus och sin vackra arkitektur. Där går folk och säger "tänk, såna fina hus rev man i Sverige på nittnasextitale, jag fattar det inte". 

Där bortser man från en viktigt detalj. Nämligen att samtliga bostadshus i Paris innersta kärna vid typ St Germain ser fallfärdiga ut, slösar energi och är uselt planerade.

Om ni inte har varit i Paris, så kan jag berätta att mittemot Notre Dame så finns det kåkar där de bärande bjälkarna på utsidan har gett vika: våningarna lutar lite charmigt sådär.

Jag vill inte på något sätt ge sken av att jag inte tyckte Paris var bra. Det var verkligen fint. Åk dit och ät goda tomater och kolla på konst och grym arkitektur (för den finns också). 

Kärnan i min socialism är såklart min människosyn. Men det handlar också om att jag stör mig så in i helvete på halvhjärtade satsningar i välfärd och i offentlig miljö. 

Jag ryser av dålig trafikplanering. Att det inte finns linjer vid trafikljusen och så vidare.

Jag klöks att det inte finns en enda papperskorg längs Champs Elysée.

Det är nu jag ska bli kritiserade för att jag är trångsynt och inte är öppen för nya kulturer. Den mer kontinentala Laissez Faire-attityden är något jag måste vänja mig vid, tycker ni. Men nej, nej nej, säger jag, det här går liksom inte att relativisera bort:

FALLFÄRDIGA HUS OCH OTYDLIGA ÖVERGÅNGSSTÄLLEN ÄR DÅLIGT. PUNKT.

Höj skatten nu för helvete, Hollande, och bygg en offentlig service som är värdig en riktigt stormakt.

Vive La France!

Kära Kitty.

Ja, den hette väl så, dagboken som Anne Frank skrev i?

Jag är nyss hemkommen från Pompidous, baguetternas, tangorabatternas och den expansiva utrikespolitikens förlovade land: Frankrike.

Det gjorde gott. Paris är en vacker stad, även om den inte på långa vägar kan mäta sig med Malmö.

Men där finns ju vissa saker som inte finns här hemma, som exempelvis Musée d'Orsay och tidigare nämnda Pompidou. Det var fett att se alla konstverken som jag bara har sett på tentor i konsthistoria innan.

Häftigast var Pompidou och Kandinskys verk där. Jag kan tipsa om att det är gratis inträde för alla EU-medborgare under 25.

Ingen Kandinsky för er alltså, turkjävlar!

-----------------------------------------------

Jag har också varit i Claude Monets trädgård. Fan vilken förkovrande semester.

En å annan bir har slunkit ner osså, tro ente annat!

------------------------------------------------

Idag förlorade MFF mot Elfsborg och imorgon börjar Elin jobba igen.

Förlust i fotboll.

Skarvångest. Byta värld. Och när det går dåligt i fotbollen finns liksom inte samma tröst, samma mjuka övergång över skarven.

Jag vet att jag är ledig lite grand till, men ändå, nu gäller andra regler än när Elin hade semester. Vilka regler är det, vad kan man göra, vad kan man inte göra? Hur tråkigt måste man ha? Vad kan man se fram emot?

Nåväl, klart att kvällarna är ljumma i åtminstone en månad till. Och att livet inte tar slut för att man jobbar eller pluggar.

Men helvete, det känns rätt tungt att hoppa över skarven med en sån förlust i ryggsäcken.

---------------------------------------------------

Efter en vecka av Croissant, Pasta, Öl och bröd så går magen helt jävla bananas på min knäckebröd och äggfrukost.

Magkatarren jag fick idag kändes som ...ah jag hatar såna jämförelser: hur ont gör saker? 'som att föda barn' NEJ ...men det kändes som att sparka in i stortån i ett stolsben.

Typ så.

---------------------------------------------------


tisdag 31 juli 2012

Om nostalgi.

Det förknippas ofta med dem melankoliska och nedbrytande förströelsen att längta tillbaka till en tid som flytt.


Jag är en sådan som ser det tunga förflutna vävt lager på lager i alla hörn och kanter på platser jag bott på. Dock har jag lyckats se sinnestillståndet som något ytligare än att man längtar efter tiderna då det luktade äpple-allrengöring i ens pojkrum eller när spelade The Clash på sin stereo.


Nostalgi är att längta tillbaka till ett känslorum som spänner i tre dimensioner. Det kan vara en tid, som förknippas med en plats, en lukt eller ett ljud som i sin tur omsätts i en känsla som du just nu upplever att du saknar i ditt liv.


Nostalgi är att längta tillbaka till ett känslorum som du faktiskt aldrig egentligen har upplevt, utan konstruerar först i efter hand. 


Det är det sublima, storslagna intrycket av ett förflutet landskap som du själv har målat.


Ordet betyder ordagrant "hemlängtan" och är en psykisk åkomma som drabbade soldater som låg ute i fält för länge. De drabbades då av symtom som i mångt och mycket liknar de som uppkommer vid den apati som flyktingar idag drabbas av. Precis som nu så kunde utgången ibland bli dödlig.


Det har alltså skett något av en betydelseförskjutning: från att innebära att man längtar efter en plats som flytt- så innebär det idag att man längtar efter en tid som flytt.


Men just att det är en konstruktion som alltid sker i ljuset av vad du upplever just nu måste dock inte vara ett tecken på att man inte trivs där man är, eller vill bort därifrån. Jag tror ändå att det som alltid anses vara människans styrka - hennes anpassningsbarhet - ibland är en styrka som också framkallar en ångest hos människan. Skarvångest.


Känslan som uppstår när du hastigt måste anpassa dig till nya förutsättningar, (en känsla som jag brukar kalla för "skarv") kan göra att man också längtar tillbaka till en tid som man upplever att man behärskade bättre.


Därför borde alla högstadieskolor, fängelser och barndomshem överväga att citera Peter Englund på sina portar, dörrar och murar: 


"Ty så grymt är livet, att vi en dag kommer att längta tillbaka hit"



Listor, popmusik och fotboll.

Jag lyssnar också mycket på Beatles nu. Det känns så avlägset, den där tiden då jag lyssnade på Kim Wildes "Cambodia" om och om igen. Som en helt annan värld, när tänker på den och samtidigt lyssnar på Octopus's Garden.

-----------------------------------------

Jag kollade på Sveriges OS-match mot Kanada, lite grand. Och gjorde en lista på mina favoritinnermittfältare just nu:

5. Caroline Seger
4. Anders Andersson
3. Nilla Fischer
2. Jonas Thern
1. Ivo Pekalski

----------------------------------------

Ungefär därför har jag lite problem med FI.

Apropå Pride, och kön och så.

Så har jag undrat lite varför jag har haft svårt för FI ett tag nu.

Inte finansinspektionen, utan FI som i Feministiskt Initiativ.

Jag vet inte varför. Jo jag vet varför.

Såhär:

Egentligen är det ju en ideologi som jag står bakom till väldigt många procent.

Men jag tror att det är samma grej som med gamla KPML(r) som liksom diskuterade "arbetarklassens frigörelse" trots att de inte skulle känna igen en arbetare ens om hela kommunal bet dom i röven.

Lite så.

Jag känner det med FI också. Väljarbasen och medlemsklientelet är extremt vitt och välutbildat.

Och deras största finansiär är Benny Andersson; en vit heterosexuell man med en sjukt stor villa i Djursholm.

Bah jaha?

Sen är jag medveten om att frågor och förtryck som rör kön och sexualitet rör alla samhällslager och måste föras upp i ljuset. Och det görs kanske inte så bra av de befintliga riksdagspartierna. Och det behövs kanske ett nytt parti för att vara en blåslampa i det här frågorna.

Jag vill bara lyfta fram ett stort problem:

Det blir ofrånkomligen så att FI formulerar en feminism som huvudsakligen är relevant och fördelaktig för just den vita gruppen av utbildad medelklass som utgör dess medlemskärna.

Jag ska ta ett exempel.

För ett tag sen såg jag att FI:s förra taleskvinna Gudrun Schyman gick på Roller Derby-

matcher i Malmö.

Hon hyllade laget på twitter och skickade en videohälsning till dessa medvetna feministiska tjejer som utövar den här sporten. Detta för att det är en utmaning av "det behagande kvinnoidealet". Bra så.

Men samtidigt har vi haft eldsjälar i Bjärnum och Vittsjö i över tjugo år som har utmanat det behagande kvinnoidealet genom exempelvis fotbollen.

Det är först när någon med tolkningsföreträde har formulerat vad en feministisk idrott egentligen är som den räknas som riktigt revolutionerande och omstörtande för samhällets ideal. Men var ligger egentligen skillnaden mellan ett Roller Derby och en (dam)fotbollsmatch mellan Bjärnum och Perstorp?

Det är naturligtvis inte FI:s fel att det ser ut så. Det är däremot symtomatiskt att det är den här gruppen man belyser när man ska exemplifiera hur man utmanar förväntningar på kulturellt kön.

Man uppfinner liksom hjulet en gång till och lyckas då också ta patent på det.

---------------------------------------

Det var som ett tag sen när jag var på ett seminarium som rörde kvinnor i politiken. Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och just Gudrun Schyman var där.

Det var verkligen intressant. Men det blir väldigt lätt tandlöst när det sitter 700 universitetsstundenter och fnissar lite föraktfullt åt vad sexistiska pittpampar inom LO har sagt till Mona Sahlin om Anne Wibble en gång för längesen.

Jag orkar liksom inte mer av den grejen nu.

Det gick bra för Schyman en gång, det var när hon formulerade en feministisk politik för vänsterpartiet som var relevant för hårt arbetande kvinnor inom LO-sektorn. Detta, under en tid när Göran Persson INTE var relevant för desamma. Det hjälper liksom inte att stirra in i sin borgerliga navel, älska sig själv och hata Stig Malm.

Störta kungen istället.

--------------------------------------

tisdag 24 juli 2012

Det dröjde till mitt 402e inlägg.

Men här är det. Det känns som att det är på sin plats att jag på något sätt redogör för vad jag har gjort.

Det här är ju trots allt en blogg. Och jag antar att ni kräver en förklaring till att en sådan frekvent blogg-uppdaterare som yours truly tar så långt tid på sig som två veckor att göra minsta anteckning.

Ja.

---------------------------------

Jag var i Stockholm för första gången på ett drygt år. Det var härligt. Jag kände att jag gillar den staden. Jag vill verkligen INTE bo där igen. Men jag tycker om att gå där och jag tycker om planlösningen på lägenheterna.

Det känns som att alla toaletter i den staden är mindre än i Malmö. Det gillar jag inte.

Jag tog Elin under armen och visade platserna där jag hade bott. Vi gick längs Söder Mälarstrand med armarna knutna och vi gick till Fotografiska och kollade på foton på nakna barn och Strindberg.

Vi satt på Landet och drack en öl för mycket. Sådär som man ska göra när man är kära.

-------------------------------------

Åkte med old panda days till Äppellunden och gjorde vår sista och bästa spelning på ett bra tag.

Jag längtar till Januari tills dess att vi drar igång bandet igen. Det är så galet fantastiskt att släppa kontrollen och lita till muskelminnet och titta ut över publiken och se hur de uppskattar musik som jag har varit med och gjort. Den känslan har aldrig infunnit sig så mycket som fredags och det känns synd att det ska dröja så lång tid innan jag upplever det igen. Känns lite som att stenen är i rullning liksom.

Man njuter inte så mycket av det som man kanske borde.

-------------------------------------

Den 23 juli var det ett år sedan jag var i Helsingborg och träffade min sambo Elin första gången. Och vi åkte till Göteborg i lördags för att fira detta genom att se gais - MFF. Samt såklart för att hälsa på min bästa Simone.

Elin så. Det är kanske inte så förvånande efter bara ett år, men jag tycker att hennes blick har ett ljud och jag hör det fortfarande. Klart och överrumplande som en jävla gatsten genom ett kyrkfönster.

Det är typ som ljudet av en stark vind genom soldränkt sjövass. Det är ett ljud som har en färg, som är åt det gyllengula hållet och det är liksom skarpt och diskret samtidigt - nästan viskande men ändå tydligt.

Det är på samma gång ljudet av livets jävlighet och stilla eufori. Och det är ett ljud som är både spännande och tryggt att vara nära.

Jag har ett mycket mindre komplicerat förhållande till hennes knäveck. Det är helt enkelt bara fulländning, men det är en annan historia. Kanske för saftigt för att ta upp här.

------------------------------------------------

Det blev 3-2 till Malmö och jag och Elin blev fullständigt dyngraka. Antagligen för att fira ettårsdagen och segern med stil. Stackars Simone.

------------------------------------------------

Jag saknar att ha Simone i Malmö. Vi hade Girls-maraton i helgen. Det var fantastiskt. Jävla bra serie. Vi satt dessutom på Saltholmens klippor och drack folköl.

------------------------------------------------

Sen jobbar jag imorgon. Det är ett fantastiskt liv. När jag läser om det såhär så har jag ju en fantastisk sommar.