Miiko Albornoz är åtalad för sexuellt utnyttjande av barn.

Nu är han inte dömd än. Han har erkänt, men han är inte dömd. Jag ber på förhand om ursäkt för att mitt övergrepp mot principen om att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Men jag känner för mycket, och mina känslor räknas för lite. Var ska de räknas om inte i min egen blogg?

Således:

Så här säger Malmö Fotboll Förening om sin egen mission i samhället:

”Att genom framgångar skänka glädje, inspiration, stolthet och välmående åt MFF:s medlemmar, publik, samarbetspartners, sponsorer och andra supportrar samt vara en god förebild för ungdomar.”

Ingenstans i ovanstående mening står det att man ska ligga med fjortonåringar, (som rent neurologiskt aldrig kan tillägna sig referansramar för att fatta förnuftiga självständiga beslut om sin egen sexualitet; därför är man i lagens mening sexuellt minderårig).

Är man 22 år gammal och ett landslagsmeriterat fotbollsproffs, så har man ansträngt sig ordentligt för att  inte förstå att det här inte är ett agerande som är förenligt med det förtroende som man har erhållit genom sitt yrke. Man får makt. Man får pengar. Man kan göra vad man vill. Jag förstår att det är berusande.

Men Miiko Albornoz har med flit gjort sig dum i huvudet. Han har med berått mod svikit alla värderingar som Malmö FF står för, han har svikit alla invånare i Malmö, en stad som jobbar i konstant motvind där social småspiksduggren ständigt piskar ansiktena.

När riksmedia, utländska medier och till och med vår egen lokaltidning baktalar vår stad har vi alltid haft något att vara stolta över inför alla andra. Vi har alltid varit bäst, för vi har haft något ingen annan har, Malmö FF. Vi är bäst, vi har Malmö FF.

Miiko Albornoz, har tagit ett skamgrepp på denna sista utpost.

Därför förtjänar han ingen strafflindring. I lagens mening förtjänar han fängelse om han är skyldig. 

Men om man, i egenskap av man och/eller MFF-supporter, känner sig personligen sårad av hans agerande så räcker inte fängelse. Man har rätt att vilja utkräva hämnd. Man har inte rätt att få det. Men man har rätt att vilja.

Därför förtjänar han, när han släpps fri från fängelset, att sättas i blästringskuren på Kockum och därefter springa längs Södra Förstadsgatan från Triangelen till Mobilia medan befolkningen pissar på honom när han springer förbi.

Därför är det synd om Annie Lööf

Jag tycker synd om Annie Lööf. Ja, jag sticker ut hakan och med en halvt sexistisk oneliner förkunnar jag:

Det är synd om Annie Lööf.

Men det är inte för att hon är kvinna. Faktum är, att det är fler än bara Annie Lööf jag tycker synd om. I förlängningen Centerpartiet och förlängningen av det hela svenska folket.

Varför då?

Jag skyr ju på ett ideologiskt plan Centerpartiet som pesten och på ett känslomässigt plan är C värre än Helsingborgs IF.

Vi tar det från början.

C har fått massa kritik externt och Annie Lööf har fått kritik internt för att de har lanserat ett idéprogram som är helt jävla bananas. Det föreslår slopad skolplikt, förändrad arvsrätt och rätt till månggifte.

Men det är åtminstone ett idéprogram.

Det är mer än man kan säga om Socialdemokraterna. Eller resten av Alliansen. Vilket samhälle ska vi ha egentligen? Vilka beslut tar vi i enlighet med HUR vi vill ha det tillsammans, inte för att vi vill regera eller "skapa jobb"?

Centerpartiet har pekat ut en riktning med hela (höger)handen med ett leende på läpparna. De har ett leende på läpparna och riktningen är åt helvete fel. Men det är åtminstone en riktning.

När Fredrik Reinfeldt pekar så är han egentligen bara arg, och riktningen visar vilket håll vinden blåser.

Sverige och svenskarna behöver en ideologisk debatt om politik. När man nu sablar ner Centerpartiets idéprogram som fullständig idioti så omöjliggöra man i förlängningen också en livskraftig diskussion om jämställdhet, jämlikhet och rättvisa.

Suttit fast i tåg

Det är någonting som känns onaturligt med att färdas snabbare än vad benen kan springa.

Jag känner så. Jag menar, tänkt på den där oron som uppstår i kroppen när ett tåg stannar i Stehag och inte rör på sig. Du vet inte hur länge du ska vara där, det är mitt ute i ingen jävla stans och du kan inte ta dig därifrån för att du har hamnat där för att du rest dit med ett färdmedel som har alienerat dig fullständigt från färdprocessen.

Du vill röra på dig, färdas, men kan inte. För vidundret får ingen ström.

Ångest. Svettpärlor. Hunger. Ingen kontroll. Ingen logik till varför du inte har någon kontroll. Egentligen.

Nu är jag framme, och inte heller det kan jag riktigt greppa.


Det var lite lekmannasocialpsykologi signerat Torstensson.

------------------------------------

Det finns olika steg i hur långt man har kommit i en relation. I USA pratar man om first base (det är att kyssas), second base (talla på tutte), third base (talla på kön) samt home run (vilket motsvaras av att penis förs in i flickans slida in och ut vid upprepade tillfällen).

Jag skulle vilja mena att en relation har kommit väldigt lång när man sitter i en TV-soffa och tillsammans spontanskrattar hånfullt åt Annie Lööf (vid blotta åsynen, jävligt elakt :((((((((( )  och sedan tittar varandra i ögonen.

DET är närhet för mig.

-------------------------------------

I nästa vecka ska jag undervisa gymnasieelever i lite nationalekonomi. Två lektioner, den första om Euron, den andra vet jag inte. Kanske är det dags att plocka fram Stora Planekonomisläggan?

------------------------------------

Jag fick två vänner på tåget idag. De var två kristdemokrater från Örkelljunga. Det finns en viss kaxighet hos äldre högergubbar som är lite muckig sådär. "Varför är det bra med statligt ägande då? Varför är det bra med politisk korrekthet?" Jag kan gilla det lite grand.

"Varför är det bra med muckiga gubbjävlar på högerkanten då?"

Jo, för att de illustrerar väldigt väl att de vänner man förvärvar i situationer som den på ett strandat tåg, ingalunda har sin grund i vänskaplig kompetens, utan på stresshormoner som accepterar samarbete, vad fan som helst.

Jag hade lika gärna kunnat socialiserat med en tallkotte i min situation. 2,5 h sen till jobbet som jag var.

Nu tvingades jag istället lyssna på gnäll på kulturmarxister i pressen och på att det minsann är bra med lite strömavbrott då och då - för att få perspektiv.

Skaffa hellre vänner i situationer där du är trygg. Ja, ännu hellre full, faktiskt.

Skål!

Så här fungera stora privata företag

Stora privata multinationella företag. De äger ju en massa saker. Och behandlar sina egendomar lite som de själva vill.

Stefan Persson äger ju till exempel H&M och bestämmer ju själv över det. H&M väljer vilka underleverantörer de vill, om barn ska plocka bomullen eller inte.

H&M kan också bestämma att företaget ska åka skatteplanerarslalom genom Asien.

Stora privata företag kan också bestämma att de ska varsla 3000 om uppsägning runt om i Europa. Samtidigt kan de dela ut en generös julbonus. Det kanske inte är så bra PR, men man kan göra vad man vill så länge man agerar inom lagens ramar i landet man verkar i.

Stora privata företag kan utmanövrera fackets makt i ett land som ett villkor för att etablera sig där överhuvudtaget. De kan, eftersom ett företag kan göra vad det vill med sina privata egendomar så länge man agerar inom lagens ramar i landet man verkar i.

Sådana saker sker. Hela tiden. Men det är inte särskilt konstigt. Att barn arbetar, folk sparkas och bonusar delas ut - det är småpotatis. Inga stora facebookgrupper bildas. Inga arga diskussioner vid fikabordet.

Nu har ett stort multinationellt privat företag beslutat att fortsätta utnyttja rätten att göra vad fan de vill med saken de äger (företaget). De har beslutat att ta bort rasistiska bilder från sin produkt.

De har sitt huvudkontor i ett land där det bara var femtio år sedan raslagarna försvann, och har haft en grundare som heter Walt Disney som är känd för att vara ett judehataras.

Därför har företaget beslutat att göra något åt bilderna som skildrar stereotypa bilder av svarta och judar.

Då tar det hus i helvete hos det harmynta inavelsavskrädet till ursäkt för befolkning som vi har här i Sverige.

Använd gärna massuppsägningar för att kunna betala bonusar, använd gärna barnarbetare, använd gärna skatteplanering - men ta för fan inte fram suddigummit.

Elsa Billgren

....pratade Sommar i P1 i år. Hon berättade om hur det största hindret i hennes karriär varit att inte våga ta upp telefonen och ringa till folk.

När hon kom över den rädslan så fick hon jobb på ZTV och fick blogga på Elle. 

Ok, jag vet vad ni tänker. "Typiskt henne som är dotter till två framstående konstnärer att veta vilka hon ska ringa till".

Ja. Men det är inte det som retar mig här. Det är det faktum att man inte alltid får sitt drömjobb när man väl vågar ringa.

Elsa inspirerade mig att till slut våga ringa till utrikesdepartementet och söka jobb som ambassadör i Köpenhamn. Tjänsten var tyvärr redan tillsatt. 

Mög.

Men men. Jag blev faktiskt riktigt inspirerad av tanken på att det bara handlar om att våga ringa till folk för att få jobbet du helst av allt vill ha.

Nu tycker ni kanske att det är provocerande med människor som rent socialt står på jättars axlar?

Elsa är sannerligen ett bra exempel. Men hon står även kulturellt och intellektuellt på jättars axlar. För någon egen riktig takt och ton verkar hon inte själv besitta. Och då plötsligt blir det hela lite mer komiskt.

För vem har inte velat göra ett full on-modereportage från en begravning med någon viktig som har gått bort?

Har ni inte också haft lust att lägga upp plutmunbilder från kyrkan? Kanske vill ni highlighta det faktum att ni köpt nya skor dagen till ära?

Fundera lite på den stackaren som uppmanades till att fotografera henne när hon ser ledsen ut. 

"Tiltshifta mina läppar nu för jävelen!"

Jag tycker att Elsa ska vara riktigt nöjd med hur hon framhäver sårbarheten och skörheten i hennes sinnestillstånd i sitt inlägg just denna sorgens dag.

Smakfullt. Nedtonat.

Jag vill att vi pratar

mer om fördelarna med planekonomi.

Det är marknadsekonomins fel att vi har bostadsbrist i Sverige idag. 

Det var marknadsekonomins fel att att resultatet av miljonprogram blev...sådär, det var tack vare planekonomin att det byggdes några bostäder över huvudtaget.

Det är marknadsekonomins fel att alla klimatmöten går åt helvete.

Det är också marknadsekonomins fel att jag har blivit av med mitt bankkort (ja - indirekt alltså) och måste beställa ett nytt. 

Det var marknadsekonomin som låg bakom börskraschen i New York 1929 och all arbetslöshet i världen under 1930-talet, samt så måste marknadsekonomin hållas ansvarig för den fascism som följde i dess spår.

Planekonomin har visat sig förödande, då det genomsyrar ett helt samhälle. Kommunistiska stater är skyldig till de största oförräterna i världshistorien. Det ska vi inte trivialisera. Däremot vill jag nu lyfta fram saker om planekonomi som man borde prata oftare om.

1930-talets stora tigerekonomi var Sovjetunionen. Den första femårsplanen hade en tillväxt på 16% och Sovjet kunde dubbla sin industriproduktion inför nästa femårsplan.

Efter den femårsplanen kunde Sovjet fördubbla sin industriproduktion igen. Och igen efter ytterligare fem år.

Den tillväxstakten saknar motstycke i historien. Amerikanska ingenjörer (det här är sant) flyttade till Sovjet för att de saknade arbete i hemlandet som sjunkit långt ner i kristräsket.

Nu var ju sovjet jävligt dekis före denna tillväxt tog fart...Och samtidigt så mördade man miljontals människor som satte sig emot den här planeringen av ekonomin.

Så nu ska vi inte sjunka alltför långt ner i stalinistisk sovjetnostalgi. Men jag vill genom denna lilla trivia-exposé upplysa om att kraften som en planekonomi besitter är stor och bestialisk. Ungefär som en marknad med andra ord. 

Samt att:

Marknaden kommer inte att lösa krisen själv. Marknaden är en råvara som måste planeras och regleras för att man ska kunna förädla de goda krafterna ur den. 

Att de enda alternativen vi har är Socialdemokrati eller fascism blir tydligare och tydligare när vi ser oss omkring i Europa.

---------------------------------------------------

Det löper på bra!

Jag håller i en kurs om folkmord i Historia B.

Det ska jag göra idag.

-------------------------------------

Jag hatar snö. Jag hatar vintern. Jag vill ha Malmö MALMÖ-väder, plus 4 och disett hela vintern. Då trivs jag.

-------------------------------------

Läste Valerie Solanas också häromdagen. Sent men bättre än aldrig. Det är skitkul att höra moderatelevernas åsikter om SCUM.

Klassiker som "jag förstår inte varför man måste ha flanellskjorta".

"Vad är problemet med könsroller om en man och en kvinna väljer dem?"

Och så vidare.

Boken har ju ett tilltal som är spännande, det utgår ju från den andra - mannen är inte ens tilltalad. Den gör vad män alltid gjort. Den plockar ner "stor konst" som ett pinsamt verk av pinsamma små män.

Jag retar mig på den instinktivt. Mitt förnuft gillar den mer än min känsla.

Därför känns det som en otroligt korkad idé att integrera publiken i pjäsen om SCUM. Jag gick inte dit när den sattes upp i Malmö för att det verkade så jävla tramsigt.

Helt ärligt. Jag vill inte gå iväg på kvällen till en teaterpjäs för att få den där obekväma "jag-dansar-kring-julgranen-fastän-jag-är-vuxen"-känslan.

Jag vill bli matad med kulturell kvalité.