Varg och bönder

Jag är uppväxt med bönder. Min farfar var bonde. Min farbror har tagit över hans verksamhet.

På gymnasiet var jag tillsammans med en tjej, vars far var bonde.

Jag vet hur jävla gnälligt släkte det är.

Nu gnälls det som satan igen. Den här gången äskas det för skyddsjakt på varg. Ett djur som är en del av faunan i Skandinavien. En fauna som vi totalt har förstört för att låta män i hustrumisshandlarskägg och flanellskjorta ska kunna skjuta rådjur och älg en gång om året (YES! Genusperspektiv!).

Nu finns det en varg i Skåne och en massa får har har blivit rivna eftersom bönderna här inte har satt upp viltstängsel.

Fårbönder får en stor del av sin inkomst i form av bidrag av EU. 40% av EU:s budget går till att ekonomiskt dopa jordbruk av den här typen som inte är effektiva.

Med det i åtanke, menar jag inte att fårbönder inte ska få finnas. Men man ska komma ihåg att våra skattepengar har öronmärkts för att bönderna ska kunna sätta upp viltstängsel, för att bönderna ska kunna ha djur, stengärden, marken och – inte minst – ersättas för förolyckade får.

De blir alltså ersatta för både stängselkostnader och inkomstbortfall för fåren som rivits och inte slaktades.

Det ekonomiska incitiamenten för skyddsjakt måste således ses som obefintliga. Den samhällsekonomiska vinsten skulle alltså bestå i att skydda att jordbruk som är starkt bidragsberoende.

Det emotionella då? Även om bönderna inte förlorar pengar, så är det ju ledsamt för dem att fåren dör.

Ja. Men sätt upp stängsel, som ni har fått bidrag för.

Dessutom: om bönderna nu är så emotionellt bundna till sina får så kanske man skulle överväga att inte sätta en slaktmask i pannan på dem när den tiden väl är kommen?

Djuren ska ändå dö, ni får pengar hur det än går. Vad är problemet?

Förflutenhetens mylla.

Jag är svag för filmer och bilder på platser där jag känt och levt.

Det är det många som är. Kanske är det därför som böcker av typen "Stockholm i bilder" säljs i bokhandlarna eller filmer av typen "Malmö - en resa i tiden" sänds på svt.

Jag tror att många känner att tiden har sprungit ifrån dem. Att det är som att människorna vill få en glimt av verkligheten som de själva lärt känna den.

Men där andra gräver för att finna sig i verkligheten, så är jag ännu ett lager på  förflutenhetens mylla.

Jag bärs upp av allt det där andra.

På den där gatan, där jag tappade mina nycklar en gång, där fick någon annan ett dödsbesked för tio år sedan.

På samma plats för hundra år sedan kysstes ett par för första gången där, och tio år därefter kastade en hungrig kvinnomob stenar mot polisen på just den gatan.

Det är rent terapeutiskt att konsumera dessa böcker och filmer. För det är så svårt att förstå. Jag slukar och läser, men får ändå aldrig riktigt något grepp om hur det där hänger ihop.

Hur jag kan leva ovanpå och efter något annat.

Det är också här en plats får sin personlighet. Sin karaktär av att kännas som mitt, som hemma.

Jag har bott i Stockholm i ett och ett halvt år och saknar helt den typen av intresse för den staden.

När jag läser om Stockholms historia, är det ett rent vetenskapligt intresse. Ett intresse för vetenskapsdisciplinen historia.

När jag läser om Malmös förflutna är det ett rent känslomässigt intresse. Ett intresse för känslodisciplinen historia.

På grund av detta framstår det ibland som om Stockholm aldrig riktigt ville ha mig som ett lager i sin jordmån. Som om Malmö var mycket villigare att acceptera mig som en del av sig självt

Och som om min hembygd, Bjärnum och Hässleholm aldrig riktigt hade något val.

Jag är nog lite bitter på Stockholm över det fortfarande.

Apropå det förra inlägget.

...så har alltså Per Schlingmann sagt att lagstadgad semester inte behövs längre , eftersom gränsen mellan arbete och fritid har suddats ut och att semester mer är ett stressmoment.

Ett klockrent exempel på synliggörande av alla som arbetar inom industri, vård och för den delen även flera astråkiga kontorsarbeten.

Jävlar vad jag hatar

HATAR

hatar utsagan om att kreativitet och kunskap är våra "nya" produkttionskällor. Det är ett sätt att upphja PR-konsulter, arkitekter och ingenjörer till samhällsnorm.

Det är bara ett sätt att, återigen, osynliggöra alla de som behöver att samhället anpassar sig efter deras villkor. Vi kan kalla dem för arbetarklassen.

Det är också ett sätt att underlätta för arbetsgivare att exploatera sina anställda genom att ge dem uppdrag under lagstadgad ledighet.

Det är så provocerande på så många plan, men mest av allt så tar jag det ganska personligt. Jag blir faktiskt sårad å min trucker-farsas vägnar.

Jag vill skicka örfilspatrullen på alla PR-konsulter som försöker osynliggöra honom, och alla andra jag känner som inte finns i Schlinmans värld.

Ok, ett tillägg bara. Men det här är viktigt.

Ett problem till, som jag exempelvis upplever med just staden Malmö, är när man betecknar områden som gentrifierad är att det är en beskrivning som tenderar till att bli normativ av typen:

HÄR FINNS INGA FATTIGA I MITT LAND DÄRFÖR SKA JAG SKITA I ALLA FATTIGA!

Alltså, alla vet att jag talar om delområdet Möllevången, och alla förstår säkert att det bebos av smålänningar som får sina pengar av sina ingenjörsföräldrar.

Men inte bara. Jag känner att begreppsapparaten sviker alla de 52% som inte ens har eftergymnasial utbildning, alla 1298 som får socialbidrag och är ett litet hån mot det faktum att valdeltagandet ligger på 66,6 % (en fingervisning om att en tredjedel av befolkningen alltså inte känner sig delaktiga i den demokratiska utformningen av samhället).

Återigen, så är det jämförelsen med andra områden som är det sämsta med hur det här begreppet används. I det här fallet rör dig sig alltså faktiskt om ett osynliggörande av samhällets svaga.

Avslutning i mitt begreppsgnäll.

Så, nu har jag samlat ihop tre stycken argument för att begreppet gentrifiering helt är urvattnat. Varför jag inte riktigt vet vad det betyder när jag hör det och varför jag anser att det används helt fel när jag kommer i kontakt med det.

Nu tänkte jag att jag skulle förklara för er varför det är viktigt att göra den här typen av gnäll.

Man kan säga såhär:

Om sociologi och humaniora överhuvudtaget ska ha någon slags trovärdighet gentemot de andra vetenskaperna och världsuppfattningarna så måste begreppsapparaten vara stipulerad och träffsäker.

Problemet är illa nog med att humaniora misstänkliggörs för godtycklighet. Men när det kommer till begreppet gentrifiering så är faktiskt misstron berättigad. I sann Habermas-anda vill jag därför påpeka att det är grundläggande att det metaspråk som vi använder för att beskriva världen med utgångspunkt från människor och samspelet dem emellan är träffsäkert.

Problem med "Gentrifiering" #3: Kontextberoende begrepp.

Nu har vi, sent om sider, nått fram till steg 3 med begreppet "Gentrifiering", nämligen det ovetenskapliga i att använda ett begrepp som i hög grad är situationsbundet för själva konversationen.

Eftersom grunden i begreppet "Gentrifiering" är att en klass bodde i ett område innan, och nu pågår en process där en ny (finare, kapitalstarkare) klass flyttar in – så krävs en bestämd definition med hur klassbegreppet stipuleras.

Det är svårt att göra i ett informellt samtal, det är svårt att göra i ett akademiskt samtal och det har inte minst visat sig svårt att göra i ett formellt akademiskt skriftsammanhang.

Nåväl. Det gör ju inget. Klass är de flesta införstådda med har något att göra med vad man har tillgängligt för sin andliga och ekonomiska försörjning.

Men gentrifiering bär på en större godtycklighet.

Begreppet är än mer beroende än klassbegreppet, av den kontext som användarna av det befinner sig i.

Och det är det många som är, men inte alla – långt ifrån alla.

Problemet är att just begreppet gentrifiering väldigt ofta har kommit att användas, och då också väldigt ofta i ett sammanhang där man som utomstående inte vet om det är fråga om en avtrasproletarisering av ett område, en avkriminalisering av ett kvarter, en faktisk gentrifiering eller bara att man tycker att området man bebor alltmer "tas över" av människor som inte är lika äkta som en själv (Alltså på samma inte helt oproblematiska sätt som backpackers hellre besöker det rustika och genuina (d.v.s. krigshärjade och lusfattiga) Saigon än det "plastiga" Bangkok.

Jag menar då alltså att det är ett begrepp som väldigt ofta bär på en värdering. Alltså att gentrifiering är lika med degenerering eller förfalskning av något slag.

Men det är ju inte det som begreppet är till för.

Raljant bullet point:

Begreppet gentrifiering används helt enkelt på rödvinskvällar för att göra anspråk på en vetenskaplighet som helt enkelt är ihålig. Den är bara....tja....kosmetisk?

Det som framför allt bidrar till denna kosmetika är begreppets godtyckliga innebörd och dess krav på att mottagaren i konversationen förstår exakt vilken "process" som avses och vilka som är drivande i den "processen".

(Jag valde citationstecknena för att – som jag har sagt tidigare – jag tycker det är värt att ifrågasätta möjligheterna att kunna urskilja processer av det här slaget. Det är inte omöjligt. Men det är inte så lätt som många får det att framstå, (se förra inlägget))

Snabb re-cap och en ursäkt.

Jag har gift mig.

Således har jag varit på två bröllopsresor.

Därför har jag inte kunnat fullborda min serie av kritik av begreppet "gentrifiering" som jag inledde för en månad sedan, åtminstone inte i samma takt som jag önskat.

Förlåt.

Det borde jag kanske förutsett.

Men hur som helst, så är jag nu full av lycka, inspiration och skrivglädje efter att ha besökt både Hamburg och Mallorca med min fru.