It's such a beautiful pain.

Sprang en jävla massa kilometer igår. Vill inte skryta, eller snarare, jag kan för fan inte skryta för min kropp råkade polisanmäla min hjärna för misshandel idag.

Fullständigt mörbultad för fan. Men hjärnan njuter fortfarande.

Det är en fantastisk smärta i musklerna.

Jag stannade dessutom till vid ribergsborgsstranden under löprundan. Tog av mig kläderna, gav hösten fingret och hoppade i vattnet.

Blev så kickad att jag skrattade för mig själv hela vägen hem.

....................

Nu ska jag läsa litteraturteori, lägga in en snus och dricka kaffe.

.....................

Vill man så kan man komma till barbacka i Kristianstad imorgon för att lyssna på Old Panda Days!

.....................

För övrigt har jag fortfarande lyckats hålla demonerna stången.

Jävla skönt att inte jobba lika mycket, inte ha Bibi Röv som lärare och ha tentan bakom sig.

Fortsätt nu så här Johan.

Det skulle gör Daskjohan med läsare väldigt glada.

Vi fasar igen...

...tillvaron, omvärlden, hjärtslagen (vad ska vi kalla det? Tillvaron?) och jag.

För er som undrar.

Jag har alltså fått en känsla av att vara ikapp, på rätt plats - att benen springer lika fort som hjärtat slår.

OCH:
Det är inte jag som har snabbat på, eller tillvaron som har saktat in.

Det är snarare som om jag kan se exakt var allt befinner sig igen, och det visar sig att det är varken speciellt långt framför, eller långt bakom.

Det är alldeles bredvid.

Det är som det alltid har varit.

Men nu ser jag det.

Inte se tillbaka, låta gå.

Seriöst?

Vart tog den här helgen vägen?

Gissa vad jag gjorde? Jo, just det, jobbade.

(Massa annat också, såklart men då låter det ju som om jag hade ett liv som inte är kompatibelt med min kommunalarbetar-kärring-bitterfitta-röker-level-pose som jag just nu avser kokettera lite kring - och SÅDÄR!: igenom föregående två rader är jag färdigkoketterad!)

.................

Att cykla i skogen under en varm septemberdag är onekligen så nära melankolin att du kan känna dess tunga andedräkt.

Det känns betryggande att livet rymmer så stora tillstånd som melankolin. I skogen. På en cykel.

Det luktar fuktigt och surt av ruttnande svampar ibland. Sommaren skrockar lite hånfullt mot hösten på någon torr grusväg, där luften är så sandig och torr att vinden stramar i ansiktet.

De lever tillsammans dagar som dessa i bokskogarna. Ibland luktar det fallna blad, ibland luktar det fortsatt grönska.

Nåväl. En skarv. En skarv som åtminstone är påtaglig och konkret. Som inte är inuti, utan ute - i skogen!

Det känns betryggande att livet rymmer så stora tillstånd, lite sådär på avstånd.

......................

Fittmalmö. Kuk. 1-1 mot Rövgnaget och Europa kan vi glömma.

......................

Heilsingborg vinner ovanpå detta güld. Jävla pack. Dö.

......................

William Petzäll!

Han har tidigare gjort sig den äran att bli omnämnd här på SUMWMM.

Och jag kan ju bara gratulera honom, han bara fortsätter att leverera, den karlen och vi runtomkring kan bara stå där, impade utav bara satan med hakan vid knäna och undra: Vad för rackartyg ska han hitta på härnäst?

Jag känner faktiskt att kommentarer är överflödiga sen. Stackars Willie.

Jo en sak. Han ansåg sig stå närmre Moderaterna än SD i sin samhällssyn. Tål att tänkas på/skratta åt.

......................

Nu: snus + kaffe + dra in det varenda ett av sommarkvällens utandningar samt hålla andan till maj 2012.

En ekelöfsk form av melankolisk eufori.

Sant. Så sant.

Ostmacka.

Det är alltid lika skönt att äta frukost ensam, utan Tobak.

Han blir nämligen vansinnig på mig varenda gång jag äter en smörgås med ost på i hans närhet.

(läses nasalt, förkylt liksom:) "Åh Johan du tar så mycket ost. Jag tycker du slösar".

Ja, men det är ost = gott. Det är prästost, och jag gillar fitt.

Tobak är alltså annars mannen som kan äta 8 stycken knäckemackor med en - EN - (1!) Willys Eldoradogoudaostskiva på. DET är fan provocerande om något.

En smaklös ostskiva på ett fnöskigt knäckebröd med djur i (ibland när Tobak bodde i Lund var där myror i knäckebrödet, men det var faktiskt inte hans fel). Som en slags minimialistisk jävla provokation, fast gånger åtta.

Vad tycker ni egentligen. Hur många ostskivor MÅSTE man ta för att undvika att provocera omvärlden?

Och hur många ostskivor FÅR man ta innan omvärlden blir provocerad?

En bättre dag än de sämre är gott nog i september.

Det är som om kroppen inte riktigt orkar ha en fladdermus i blodomloppet hur länge som helst.

Tror att min hjärnas immunförsvar förlamade den lite grand idag. Således:

En bättre dag.

Kanske för att Malmö Fotboll Förening vann med 5-1 igår, och Ranégie gjorde två mål och Daniel Larsson var riktigt bra igen. Som om mitt spelrum på kullerstenen blir lite friare, lite större då.

Kanske för att jag fick prata med en äldre intellektuell man i stort skägg på telefon. Som om sanningen kommer lite närmre då. Som att det är jag som är oviss, och någon annan vet - och det någon annan vet är något bra.

Kanske för att jag fick dricka rödvin och äta rögad lax med Tobak på Almbacksgatan (han åt räkmacka med ägg och majonäs). Som om han säger att det är mörkt i slutet av tunneln för att han redan är framme, och sedan pekar på strömbrytaren.

Eller så kanske för ....äh det vet jag helt enkelt inte.

Hur som helst, helt ok dag alltså.

..............

För att fira detta ger jag er....

En ordvits:

Jag mår bra av att äta rögad lax för jag tycker inte om att få mina fiskar varma.

(få sina fiskar varma betyder typ: få det hett om öronen)

Det är viktigt att lyfta blicken i politiken.

Miljöpartiet gör en märklig resa just nu.

Faktiskt.

Från stickade tröjor och skägg till - slips!

"Åh", tänker ni, "ungefär som Sverigedemokrater är hajlskinheads i slips är miljöpartiet asasjysta hippies bakom den där tradiga polerade fasaden."

Njaaaae. Det är ju det som är så märkligt.

Miljöpartiet har under den senaste tiden gjort tre riktigt RIKTIGT stora insatser för miljön och människans livskvalité:

1: Hjälpt regeringen att få majoritet för en migrationspolitik som fortsättningsvis innebär att Irakier skickas mot en säker död i sitt hemland.

Fantastiskt! Miljö & livskvalité framför tillväxt.

2. Per Bolund - en av många miljöpartister i riksdagen som ger ett så obehagligt intryck att jag aldrig ser honom på en bild om jag är ensam hemma - förespråkar nu plattskatt.

(Om du tjänar 17 000 i månaden ska du alltså betala lika mycket i skatt som någon som tjänar 67 000)

Japp japp, Centerpartiet-style. "Det är viktigt att lyfta blicken i politiken", säger han.

Fantastiskt! Miljöpartiet: Miljö, livskvalité & Feodalism framför ... ja...vett och sans, någon?

3. Per Bolund - en av många miljöpartister i riksdagen som ger ett så obehagligt intryck att jag aldrig ser honom på en bild om jag är ensam hemma - talar dessutom om eurokrisen som ett

resultat av att folk inte "har skött sig".

Jaja, för fan!

Miljöpartiet! Inflytande framför allt!

Det viktiga är ju inte vilken sorts inflytande. Man kan ju för den sakens skull lika gärna springa SD:s ärenden, eller hur.

Man kan ju rösta igenom vafan som helst bara man vinner små små meningslösa jävla skitsegrar på vägen.

Pyrrhuspartiet! Först kom C, sen KD och nu MP.

Alla rear ut sin själ för M.

Det finns en typ av månad...

...som av jag av någon outgrundlig anledning alltid ger mig en känsla av att jag är helt jävla körd i huet.

Och som av någon lika outgrundlig anledning alltid tror på förhand ska skänka någon slags sinnesfrid.

April är en sådan månad. September är också en sådan månad.

Innan jag redogör djupare för varför (är väl rätt så ointressant att läsa om egentligen) ska jag först konstatera två saker:

Självinsikt och metapesrpektiv på mig själv är ju annars något som jag tror mig ha som specialitet.

Så; jag fattar inte att jag inte är stålsatt redan från början. Det kanske inte ens möjligt att göra?

"Åh, nu är det vår (eller höst), nu ska allt ge sig av sig själv. ÅÅÅÅÅH vad jag kommer vara oövervinnerlig i April (eller September)! Jag tror jag börjar extraknäcka 75% och studera på heltid samt söker jobb som forskare samtidigt!"

Nu sitter jag här och är bara jävligt sur på mitt marsjag (eller augustijag). Vad fan trodde jag egentligen?