Micke!

Linda Skugge i morgonsoffan: " Alla kan få jobb, om man bara kämpar tillräckligt. Jag har kämpat. Kan jag, så kan dom"

Micke Lejnegaard: "Du har ju å andra sidan en diagnos".

---------------------------------

Sen så var det ganska spännande med påhoppet på Björn Ranelid. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Det är ju inte roligt, det är över gränsen, det är utseendefixerat. Men det är ju så kvinnliga författare behandlas hela tiden?

Nu handlar det om en man och satan vad folk gick igång. Det är såklart synd om Björn.

Han har ju å andra sidan en diagnos.

SHIT!

Vilken jävla lång dag igår.

Jag jobbade från halv ett i tisdags till klockan nio igår, sen direkt till lund för att lägga fram min uppsats.

Det gick sådär. Opponenten gillade den inte, han hatade den, men jag överlevde och blir antagligen väl godkänd.

Mycket skit man ska utstå för att ha skrivit en bra uppsats. Helt jävla slut när jag kom hem ju. Pissedag.

Jag borde ta intryck från mina Västergötländska....väschötska...rötter:

När man är riktigt riktigt arg, då skrider man verkligen till handling.

Såhär skriver Skaraborg läns tidning:

" Vid lunchtid under tisdagen kallades polisen till ett bråk på Vikingagatan i Götene. Någon hade kastat ett        påslakan i ansiktet på en annan person. Händelsen är anmäld som en misshandel."


Ett påslakan! Fatta, tänk om någon fått det i ögat? Då skulle hen bli helt....torr i ögat!


Jävla huliganer.

Också lite Eurivision-vulgo!

Den artonåriga Ivi Adamou representerade Cypern i Eurovision och levererade en av mina favoritlåtar. Men det var så vulgo att jag nästan dog.

Den första textraden i låten "La la love" (en titel som gjord för att slicka sig runt munnen "Britney-style") går så här:

I love the way you fill me up with life


Det går liksom inte att bortse ifrån "Nightman" i It's always sunny in philadelphia.


Den handlar inte alls om en man som kommer in i Charlies rum och våldtar honom utan hur han blir "the spirit of the night man" - en ganska rolig passning till de här oralsexallegorierna som finns i popmusiken:


Sjung med!


"Every night you come into my room
and pin me down withyour strong arms and i try
to fight you, you come inside me and I
become the night man"


Under en något olycklig period i mitt liv kollade jag på det här klippet minst en gång om dagen.


Därför är jag inte sämre än att kunna se humorn även i Ivi Adamous låt.

Kitschkungen!

Jag älskar kitsch, eller, det fascinerar mig. Jag har verkligen inget ironiskt förhållande till hötorgskonst, sådär så att jag har en sjöman på väggen i ett kollektiv på Falkenbergsgatan eller nåt.

Just de marina motiven är jag ganska svag för på ett estetiskt plan. Jag kanske skulle gilla en sån där sjöman på riktigt...Nåväl, gråtande barn och förlisande båtar och allmogemotiv från någon lokal konstnär har ju präglat min högst folkliga uppväxt. 

Därför hoppar hjärtat över ett slag när jag läser om Thomas Kinkade, USA:s moderna konstsvar på vår svenska hötorgskonst, är död.

Han verkar för det första vara sjuk i huvudet (hans penseldrag styrdes av Gud - mot kitschmotiv!) och för det andra är det verkligen en massindustri som porträtterar det där typiskt amerikanske, som motorsport i Indianapolis.

Eller varför inte en riktig amerikansk böghatarvilla?

Det är nästan lite obehagligt. Det är konst som fångar den där rådjursaktiga blicken som riktigt helörade människor har, tänk Åsa Waldau:

Det var nog inte meningen, men titta på den här blicken och upplev att det emotionella obehag som fyller dig väldigt mycket liknar det obehag som Thomas Kinkades konst fyller en med.

Kittlar nästan i magen, skräckblandad förtjusning. Thomas Kinkade är lite som en bergochdalbana.

Springlåt.

Jag försökte googla igår, efter lite tips på bra musik att ha i öronen när man springer. Fetaste springlåtarna 2012. Musik till löprundan. Musik springa snabbt.

Sånt.

Ingenting sättre så mycket fart på en som nyhetens behag. Och jag har haft min spellista väldigt länge nu känns det som.

Och vilken besvikelse, sikken en katastrof, den kunskapsbas jag trodde mig kunna profitera på är jag nu tvungen att hjälpa på fötter igen.

Så härvidlag, när någon googlar "bästa springlåtar", "bra musik på löprundan" eller "träningsmusik" så vill jag ju inte utsätta er för någon som tipsar om att tuggande death metal är bra för pulsen, eller att man persar med Avicii.

För helvete, Mads.

Nej, nu kommer mina tre tips på vilka so funkar bäst just nu, trots att jag lyssnat flera gånger om, som väcker lusten när man är bakfull och redan har rökt tre cigg på morgonen:

3. Bob Hund - Harduingetmankandansatill?

2. Sonny J - Can't Stop moving

1. The Talking Heads - Slippery People 

Mardröm

För övrigt drömde jag inatt, att jag blev brädad av Fredrik Ljungberg.

Jag har aldrig gillat honom. Ännu mindre nu.

Sol och sommar!

Det är svårt att njuta av solen. Ni vet, det är om att man hela tiden är smärtsamt medveten om att solen en dag ska försvinna gör att stressen för att få i sig tillräckligt mycket av "livet" tar över en totalt.

Nu söker jag lystet med blicken efter rätt plats att befinna mig på och rätt sällskap att befinna mig i.

Nu ska jag ner till stranden, till exempel.

Jag har blivit lite bättre med åren på det där. Som barn var det hemskt, speciellt eftersom Tobak inte led speciellt mycket av att sitta i en fuktskadad källare och rita Batman-figurer när solen gassade utanför och låg alldeles runt knuten av hans hus. Det var kanske inte den första killen man ringde till när det var 30 grader och man ville bada, precis.

Nu sitter jag gärna inne, vissa dagar i alla fall. Det är konstigt det där, med vår dyrkan inför värmen och den blå himlen.

Klart är att vår soldyrkan inte finns till följd av någon biologisk d-vitaminbrist, utan är ett resultat av en längre kulturell konstruktion.

Fler civilisationer har ju gått under av värme än av kyla.

Maya, Harappa, Indusdalen, såånt, va.

Vår soldyrkan kommer ju rimligtvis från när vårt samhälle blev något mer oberoende av den senaste skörden, och när de som arbetade hade någon som helst distinktion mellan jobb och ledigt.

Torkan är ju ett större hot mot skörden än vätan (åtminstone på kontinenten). Och en bonde är ju alltid/aldrig ledig. Då blir det mer begripligt att värmen inte är älskad överallt och alltid.

Samtidigt som vi börja handla med spannmål i större utsträckning, och begreppet 'ledighet' får någon slags innebörd, så förändras också bilden av vad som är ett vackert landskap. Kolla på konsten till exempel. Landskapsmålningarna över 'vackra' landskap får blåare och blåare himmel ju längre från 1500-talet vi kommer. Innan dess var de oftast lite gråare i sin ton.

Det konstiga med jakten på den blå himlen och det varma vädret är att den motiveras av att vi vill bada och sola. Men va fan ska man annars göra?

Från början är det ju inte den underbara sommaren som motiverar fabrikerna att stänga, det är ju att den heta högsommaren är den allra värsta tänkbara tiden för kroppsarbete.

Rent historiskt, kan man alltså säga att vi helt enkelt är lediga för att sommaren är helt jävla värdelös.