Jag var inne på det i förra inlägget.
Då skrev jag så här:
"Det är ett extremt modernistiskt synsätt att tro att allting är under SAMMA process. Grundförutsättningarna skiljer sig mellan olika städer och därmed skiljer sig utvecklingen åt. Återigen: att andelen smålänningar på Möllan och Seved är högre än för 30 år sen är säkerligen ett tecken på någonting. Men det är inte ett tecken på att samma sak ska hända här som hände i Stockholm, Göteborg."
Själva modernismen i det här synsättet ligger i att historien, eller samhällsutveckling följer ett bestämt mönster.
Modernismen är därmed vad man brukar kalla teleologisk i hög utsträckning. Det innebär att samhällsutvecklingen kan förklaras med ändamålsstyrda medel. I fallet med gentrifiering så kan man säga att "Lägenheter blir bostadsrätter för att området ska gentrifieras".
Modernismens huvudteleologi ligger i en slags optimism. Där allting som sker, kan förklaras med att det sker för att samhället hela tiden rör sig framåt och uppåt. "Andra världskriget skedde därför att välfärdstaten skulle utvecklas" är en sådan teleologisk syn.
Förnuftet driver oss mot bättre tider dag för dag och leder oss mot historiens slut.
Detta gäller för alla platser alla samhällen. Därför går till exempel Haga, Möllevången, Södermalm och Kreuzberg exakt samma framtid till mötes. De är på olika steg, men alla klättrar på samma stege, åt samma håll.
Här i finns två intressanta problem med "Gentrifiering" som jag tycker förtjänas att tas upp.
1.
Now, som jag var inne på tidigare så missar man ofta att se det ensilda och unika med respektive "fall" när man talar så här om sociologiska saker.
Jaha, vi tar två klassiska exempel. Möllevången i Malmö och Haga i Göteborg.
Möllan och Haga, vad har de gemensamt. Arbetarkvarter, där bor nu inte bara arbetare inom verkstadsindustrin. Båda är s.k. "mellanrum", som man säger inom stadsplanering (byggnader som inte revs, under rivningsåren för att man helt enkelt inte hann eller hade råd eller liknande).
Vad har de INTE gemensamt då? Tusen saker. Möllan var länge ett semikriminellt område. Är det fortfarande till viss del. Haga ockuperades, precis som Södermalm av hippies under 70-talet, på Möllan drev man bordeller och svartklubbar långt in på 2000-talet. På Haga finns det tusen Shabby Chick-fik och lägenheter i mångmiljonklassen. På Möllan har folk inte råd att ombilda ens.
Ja det finns likheter. Men det finns alltid ännu fler skillnader. När det kommer till demografisk struktur, kapitalunderlag i staden i fråga, arbetstillfällen, arktektur, ursprunglig planering.
Det finns, återigen, delar som tyder på att Möllan kan utvecklas till ett Haga. Men det finns delar som pekar på motsatsen.
Ska vi då använda samma begrepp för att beskriva respektive händelseförlopp?
Detta, att peka på X och därmed förutsätta att Y finns och till sist kommer till slutsatsen Z, är ett av det mest svårförsvarbara intellektuella bitarna när man talar i termer om att områden gentrifieras.
2. Tillväxtteleologin.
Den här är betydligt enklare att förklara, helt enkelt för att den är så jävla korkad.
Det här med tillväxt är, som sagt, ett av modernismens mantra. Bättre och bättre dag för dag. Folk kommer få det bättre, allt kommer bli bättre ju längre tiden går.
Tillväxttanken är central inom våra två mest inflytelserika ideologier i samhället: Socialismen och Liberalismen. Utan tillväxt, ingen teleologi. Inget kommunistiskt/kapitalistiskt drömsamhälle.
Detta leder till ett slags gentrifieringbonanza. Där man räknar med att (tillexempel) Malmö kommer gentrifieras hela vägen till Sassnitz.
"Först Västra Sorgenfri, sen Möllevången, nu när PEAB bygger vid Folkets park. Sen Sofielund. Sen Seved. Sen bitar av Rosengård, vettu sen så kommer vi bygga lyxbostäder i Uxie. Det kommer gentrifieras överallt och det kommer AAAAAAALDRIG TA SLUT"
Det här kommer inte fungera. Det lovar jag.
Av den enkla anledningen att allt inte kan gentrifieras.
Överklassen behöver sin underklass. Nära. Åtminstone i anslutning till varandra i samma stad. Vem ska annars putsa kristallkronor och kamma mattfransar på Limhamn?
Förstår ni.
Jag är ju socialist. Jag tror på en viss typ av teleologi, men det här tänkandet är ett slags ultraperverterad tillväxtfetischism.
torsdag 4 juli 2013
tisdag 2 juli 2013
Problem med "Gentrifiering" nr 1: Relativiseringen
Jag förklarade gentrifiering i förra inlägget som att rika människor flyttar in där fattiga tidigare bodde.
Ofta säger man dock att ett område gentrifieras i relation till hur det var innan.
Konkret: Nu har rikare människor än de som bodde där innan flyttat dit. Därför är det en gentrifiering.
Så står det ju till exempel i Wikipedia.
NÄNÄNÄNÄNÄNÄ HÄ DU! JÄVELBERG
Det fungerar inte att resonera så.
Det är absolut en process värd att uppmärksammas. Det är absolut intressant att diskutera vad som händer med de "gamla" människorna och vad som gjorts för att få dit de "nya".
Men att kalla det gentrifiering innebär att det är att betrakta som en "herrskapsifiering" att personer som bara är lite mindre fattiga än de som bodde där innan flyttar dit.
Det innebär att ett område med skyhög arbetslöshet, som tidigare varit slum och som nu rustas upp och därmed lockar till sig människor med arbete kan sägas genomgå en gentrifiering.
En herrskapsifiering.
En utveckling som inte alls kan jämställas med en process likt den i Haga i Göteborg. Eller området kring Katarina i Stockholm.
"Jo, absolut", invänder någon, "gentrifieringen har bara inte gått lika långt i det område som du tänker på. Men det bör absolut ses som en gentrifiering."
Det finns två problem med ett sådant synsätt.
Problem ett:
För det första implicerar det att Haga, Södermalm och Gamla Väster har någon social gemenskap med de hyreshus i Herrgården som inte längre är slumförvaltade.
(Slumförvaltning innebär att riskkapitalbolag tar ut hyror för bostäder men utför så lite service som möjligt för de boende. Ett sätt att maxa inkomsterna.)
Det var ett extremt exempel. För att illustrera. Men samma sak gäller egentligen för delar av Möllevången (som i stor utsträckning slumförvaltas), och för nästan hela Seved.
Det är alltså bokstavligt en på gränsen till kriminellt dålig förvaltning av bostäder som man betecknar som "under gentrifiering".
"Men vad ska man kalla det då? Det är ju rika, vita smålänningar som bor på Seved och på Möllan! Det är klart att de delarna av Malmö är under samma process som liknande områden i Berlin, Köpenhamn, Sthlm och Göteborg"
Problem två:
Det är ett extremt modernistiskt synsätt att tro att allting är under SAMMA process. Grundförutsättningarna skiljer sig mellan olika städer och därmed skiljer sig utvecklingen åt. Återigen: att andelen smålänningar på Möllan och Seved är högre än för 30 år sen är säkerligen ett tecken på någonting. Men det är inte ett tecken på att samma sak ska hända här som hände i Stockholm, Göteborg.
(Jämför Christiania och Hafenstrasse med Haga och Mariatorget så kan man se tydliga tecken på det).
Argumenten för att gentrifiering inte kan användas på sociala förändringar i ett bostadsområde är alltså inte bara sociala, utan också vetenskapliga. Vi kan helt enkelt inte med säkerhet säga att utvecklingen är "likartad" när den inte är det.
Många städer i norra England kan vittna om "gentrifieringar" som blivit något annat. Fina, nybyggda dyra lägenheter och affärslokaler står tomma.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, bara för att politiker och byggherrar säger det.
Ofta säger man dock att ett område gentrifieras i relation till hur det var innan.
Konkret: Nu har rikare människor än de som bodde där innan flyttat dit. Därför är det en gentrifiering.
Så står det ju till exempel i Wikipedia.
NÄNÄNÄNÄNÄNÄ HÄ DU! JÄVELBERG
Det fungerar inte att resonera så.
Det är absolut en process värd att uppmärksammas. Det är absolut intressant att diskutera vad som händer med de "gamla" människorna och vad som gjorts för att få dit de "nya".
Men att kalla det gentrifiering innebär att det är att betrakta som en "herrskapsifiering" att personer som bara är lite mindre fattiga än de som bodde där innan flyttar dit.
Det innebär att ett område med skyhög arbetslöshet, som tidigare varit slum och som nu rustas upp och därmed lockar till sig människor med arbete kan sägas genomgå en gentrifiering.
En herrskapsifiering.
En utveckling som inte alls kan jämställas med en process likt den i Haga i Göteborg. Eller området kring Katarina i Stockholm.
"Jo, absolut", invänder någon, "gentrifieringen har bara inte gått lika långt i det område som du tänker på. Men det bör absolut ses som en gentrifiering."
Det finns två problem med ett sådant synsätt.
Problem ett:
För det första implicerar det att Haga, Södermalm och Gamla Väster har någon social gemenskap med de hyreshus i Herrgården som inte längre är slumförvaltade.
(Slumförvaltning innebär att riskkapitalbolag tar ut hyror för bostäder men utför så lite service som möjligt för de boende. Ett sätt att maxa inkomsterna.)
Det var ett extremt exempel. För att illustrera. Men samma sak gäller egentligen för delar av Möllevången (som i stor utsträckning slumförvaltas), och för nästan hela Seved.
Det är alltså bokstavligt en på gränsen till kriminellt dålig förvaltning av bostäder som man betecknar som "under gentrifiering".
"Men vad ska man kalla det då? Det är ju rika, vita smålänningar som bor på Seved och på Möllan! Det är klart att de delarna av Malmö är under samma process som liknande områden i Berlin, Köpenhamn, Sthlm och Göteborg"
Problem två:
Det är ett extremt modernistiskt synsätt att tro att allting är under SAMMA process. Grundförutsättningarna skiljer sig mellan olika städer och därmed skiljer sig utvecklingen åt. Återigen: att andelen smålänningar på Möllan och Seved är högre än för 30 år sen är säkerligen ett tecken på någonting. Men det är inte ett tecken på att samma sak ska hända här som hände i Stockholm, Göteborg.
(Jämför Christiania och Hafenstrasse med Haga och Mariatorget så kan man se tydliga tecken på det).
Argumenten för att gentrifiering inte kan användas på sociala förändringar i ett bostadsområde är alltså inte bara sociala, utan också vetenskapliga. Vi kan helt enkelt inte med säkerhet säga att utvecklingen är "likartad" när den inte är det.
Många städer i norra England kan vittna om "gentrifieringar" som blivit något annat. Fina, nybyggda dyra lägenheter och affärslokaler står tomma.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, bara för att politiker och byggherrar säger det.
Om Gentrifiering och urvattningen av en sociologisk begreppsapparat
För ett tag sen skrev jag här på bloggen om begreppet Hipster som ett begrepp som rör sig i gränslandet mellan å ena sidan en bestämd social grupp (alltså med en bestämd kulturell eller ekonomisk kapitalstyrka) och och ren och skär kulturell identitet.
I praktiken menar jag att när människor använder det, så är det egentligen ingen som på riktigt vet vad det är man talar om.
"Åh där går en hipster (man)" kan betyda:
"Där går en människa med skägg och glasögon med stora bågar."
Eller:
"Människan som går där bor i bostadsrätt, jobbar som grafiker, gillar musik av killar som heter Nick (Cave, Drake eller nåt ditåt)."
Svårighetern att veta exakt vad man menar gör att hipster är ett begrepp som man kan konversera med. Det är allt.
Det är inte vetenskapligt och det fyller ingen som helst analytisk funktion, utan är snarare i hög grad kontextberoende och bör ses som ett trevligt sätt att (lite nedsättande) beskriva någon annan.
Ett annat sådant ord är Gentrifiering.
Det är en annan sociologisk term som har (välförtjänt) ännu mera vetenskaplig cred än vad Hipster har.
Men det är ytterligare en sådan vardagssociologisk rödvinsstinkande skit-term som betyder allt och ingenting, och som står i väldigt beroende av en tyst kontext för att det ska bli helt tydligt vad man egentligen menar.
En del av förklaringen till denna otydlighet ligger kanske i att det har med det lite diffusa begreppet klass att göra, men däri ligger inte hela sanningen.
Vi tar det från början:
Gentrifiering innebär den process där olika typer av omstruktureringar (renoveringar, nybyggnad, ombildningar eller bara hyreshöjnngar) av ett bostadsområde, som gör att människor som har höga inkomster flyttar dit, och tränger undan de som bodde där innan. På så vis blir området "Herrskapifierat" (Gentry=Herrskap/högborgerlig)
Bra så.
Ett exempel på ett gentiriferat område är Haga i Göteborg. Ett annat är Gamla Väster i Malmö. Ytterligare ett är Södermalm i Stockholm. SoHo i New York ett fjärde. Ni fattar grejen. Det brukade vara ett Si-område – nu är det ett Så-område.
Framgent kommer jag att förklara varför det här begreppet och hur det används är så dåligt.
Det kommer jag göra i separata inlägg.
Det blir ju bättre disponerat så.
I praktiken menar jag att när människor använder det, så är det egentligen ingen som på riktigt vet vad det är man talar om.
"Åh där går en hipster (man)" kan betyda:
"Där går en människa med skägg och glasögon med stora bågar."
Eller:
"Människan som går där bor i bostadsrätt, jobbar som grafiker, gillar musik av killar som heter Nick (Cave, Drake eller nåt ditåt)."
Svårighetern att veta exakt vad man menar gör att hipster är ett begrepp som man kan konversera med. Det är allt.
Det är inte vetenskapligt och det fyller ingen som helst analytisk funktion, utan är snarare i hög grad kontextberoende och bör ses som ett trevligt sätt att (lite nedsättande) beskriva någon annan.
Ett annat sådant ord är Gentrifiering.
Det är en annan sociologisk term som har (välförtjänt) ännu mera vetenskaplig cred än vad Hipster har.
Men det är ytterligare en sådan vardagssociologisk rödvinsstinkande skit-term som betyder allt och ingenting, och som står i väldigt beroende av en tyst kontext för att det ska bli helt tydligt vad man egentligen menar.
En del av förklaringen till denna otydlighet ligger kanske i att det har med det lite diffusa begreppet klass att göra, men däri ligger inte hela sanningen.
Vi tar det från början:
Gentrifiering innebär den process där olika typer av omstruktureringar (renoveringar, nybyggnad, ombildningar eller bara hyreshöjnngar) av ett bostadsområde, som gör att människor som har höga inkomster flyttar dit, och tränger undan de som bodde där innan. På så vis blir området "Herrskapifierat" (Gentry=Herrskap/högborgerlig)
Bra så.
Ett exempel på ett gentiriferat område är Haga i Göteborg. Ett annat är Gamla Väster i Malmö. Ytterligare ett är Södermalm i Stockholm. SoHo i New York ett fjärde. Ni fattar grejen. Det brukade vara ett Si-område – nu är det ett Så-område.
Framgent kommer jag att förklara varför det här begreppet och hur det används är så dåligt.
Det kommer jag göra i separata inlägg.
Det blir ju bättre disponerat så.
fredag 28 juni 2013
Lund
Jag har haft väldigt svårt för Lund.
Men jag håller kanske på att ändra mig?
Det är ju ändå en fin stad. Med sitt vilsamma gytter, trånga gator bland många välbevarade jugendbyggnader, och med sina anor som vilar likt ett Bromanskt bakfylletöcken över torgen är det en svårslagen pärlemoknapp i den skånska linnekavajen.
Här bodde en gång Strindberg. Här festade Fritjof Nilsson Piraten. Här har revolutionsromantik, Sartre och traditioner blandats i en härligt vit, borgerlig, dünamisk salsa.
Det är omöjligt att hitta rätt i staden, men vad gör egentligen det? Det är som att vandra i en enda stor härlig lång studentkorridor med gemensamt kök, där var och varannan koketterar med sin radikalism, sina fantastiskt roliga radioprogram (där för övrigt Frej från Maskinen är gäst nästa vecka) och kanske något studentmagasin för de bredare folklagren som handlar om utelivet och kulturutbudet i denna vidsträckta arkipelag av kreativitet, mångfald (nåja) och mustig humor.
Det är förvisso staden där en känner att man tränger sig på vart man än går. Men det gör inget för tänk så mycket Ekelöfsk eufori en kan få uppleva, som en i utkanten betraktande, under en odyssé i staden!
Och jag menar:
Kanske behöver du i alla fall, en gång i livet, få se hur kommande generationers makthavare inom akademin har haft det i sina liv, wie es eigentlich gewesen ist?
En rycker upp dörren när ett gäng ur Hallands nations styrelse sitter och planerar hur temat på nästa sittning ska kunna vara så rasistiskt och sexistiskt som möjligt utan att någon tradig jävel på Sydskånska bloggar om det på Nöjesguiden.
På något café (vi kan kalla det Aliman) kanske man hör hur några litt.vetare sitter och stoltserar med att de minsann har 'courage', då de ska ge sig på strapatsen att ta 171:an från Delfi till farliga Malmöområdet Seved för att finansiera den undre världen i grannstaden, och därtill svänga sina dreadlocks på någon svartklubb.
Någon annan ringer hem till Mamma i Alingsås och ber om pengar till första utgåvan av violinstämman i Kindertotenlieder som hen har hittat på något antikvariat.
Kanske kör en förbi LTH där några ingenjörsstudenter tävlar om att tafsa på någon kvinnlig kurskamrat för att få inspiration till sitt examensarbete.
Eller varför inte störa deras "fria teatergrupp" bestående av åtta arkitektstudenter när de repeterar sin humorsketch "Tomas och Bengt i Fittkuknangijala", som har premiär på Knävlingagillet på AF-borgen?
Kanske korsar Amanda Jensen Clemenstorget helt barfota tillsammans med någon kille som skulle kunna vara med i The Sounds?
Nä.
Jag vet inte.
Jag har fått nog av Lund.
Hursomhelst, det här är ju ändå en blogg och då måste jag berätta vad jag ska göra idag.
Jag måste själv till Lund och solka ned mig, då jag behöver lämna en bok på UB idag.
Men jag väljer att cykla dit från Malmö istället för att åka kollektivt.
Jag har nämligen upplevt allt det där en gång, och cyklar hellre snabbt igenom den där studentkorridoren än promenerar långsamt.
---------------------------------------
Det gick precis upp för mig att jag förhoppningsvis kommer arbeta en hel del i Lund i framtiden.
Jag kanske lär mig att älska staden då. Vem vet.
Men jag håller kanske på att ändra mig?
Det är ju ändå en fin stad. Med sitt vilsamma gytter, trånga gator bland många välbevarade jugendbyggnader, och med sina anor som vilar likt ett Bromanskt bakfylletöcken över torgen är det en svårslagen pärlemoknapp i den skånska linnekavajen.
Här bodde en gång Strindberg. Här festade Fritjof Nilsson Piraten. Här har revolutionsromantik, Sartre och traditioner blandats i en härligt vit, borgerlig, dünamisk salsa.
Det är omöjligt att hitta rätt i staden, men vad gör egentligen det? Det är som att vandra i en enda stor härlig lång studentkorridor med gemensamt kök, där var och varannan koketterar med sin radikalism, sina fantastiskt roliga radioprogram (där för övrigt Frej från Maskinen är gäst nästa vecka) och kanske något studentmagasin för de bredare folklagren som handlar om utelivet och kulturutbudet i denna vidsträckta arkipelag av kreativitet, mångfald (nåja) och mustig humor.
Det är förvisso staden där en känner att man tränger sig på vart man än går. Men det gör inget för tänk så mycket Ekelöfsk eufori en kan få uppleva, som en i utkanten betraktande, under en odyssé i staden!
Och jag menar:
Kanske behöver du i alla fall, en gång i livet, få se hur kommande generationers makthavare inom akademin har haft det i sina liv, wie es eigentlich gewesen ist?
En rycker upp dörren när ett gäng ur Hallands nations styrelse sitter och planerar hur temat på nästa sittning ska kunna vara så rasistiskt och sexistiskt som möjligt utan att någon tradig jävel på Sydskånska bloggar om det på Nöjesguiden.
På något café (vi kan kalla det Aliman) kanske man hör hur några litt.vetare sitter och stoltserar med att de minsann har 'courage', då de ska ge sig på strapatsen att ta 171:an från Delfi till farliga Malmöområdet Seved för att finansiera den undre världen i grannstaden, och därtill svänga sina dreadlocks på någon svartklubb.
Någon annan ringer hem till Mamma i Alingsås och ber om pengar till första utgåvan av violinstämman i Kindertotenlieder som hen har hittat på något antikvariat.
Kanske kör en förbi LTH där några ingenjörsstudenter tävlar om att tafsa på någon kvinnlig kurskamrat för att få inspiration till sitt examensarbete.
Eller varför inte störa deras "fria teatergrupp" bestående av åtta arkitektstudenter när de repeterar sin humorsketch "Tomas och Bengt i Fittkuknangijala", som har premiär på Knävlingagillet på AF-borgen?
Kanske korsar Amanda Jensen Clemenstorget helt barfota tillsammans med någon kille som skulle kunna vara med i The Sounds?
Nä.
Jag vet inte.
Jag har fått nog av Lund.
Hursomhelst, det här är ju ändå en blogg och då måste jag berätta vad jag ska göra idag.
Jag måste själv till Lund och solka ned mig, då jag behöver lämna en bok på UB idag.
Men jag väljer att cykla dit från Malmö istället för att åka kollektivt.
Jag har nämligen upplevt allt det där en gång, och cyklar hellre snabbt igenom den där studentkorridoren än promenerar långsamt.
---------------------------------------
Det gick precis upp för mig att jag förhoppningsvis kommer arbeta en hel del i Lund i framtiden.
Jag kanske lär mig att älska staden då. Vem vet.
fredag 21 juni 2013
Midsommarafton 2013
....tillbringas på arbetet. Den här dagen och igår och halva morgondagen.
Det är ett hårt liv.
Det känns emellertid som en lätt storhelg att slippa.
Jag får intrycket av att det är många som undrar när de senast kände att midsommarfirandet var värt ölpengarna på systemet, liksom.
Det är kanske den högtid (i hård konkurrens med nyårsafton) som är hårdast drabbad av uppskruvade förväntningar, besvikelse och fester som ska likna en reklam för en blå äcklig folköl.
Det är på många sätt inte särskilt vemodigt att sitta på arbetet en dag som denna.
Men.
Jag är å andra sidan inte den som skruvar upp förväntningar, inte den som blir besviken på firande eller efterliknar folkölsreklamer.
Jag tycker ofta midsommarafton har potential att bli en rätt så mysig högtid. Det vill bara till att man inkluderar sig själv i sitt eget planerande.
Ofta är man nämligen rätt så utanför sitt eget firande av olika högtider. Man är så koncentrerad på att det ska bli bra, att man undrar om man verkligen har firat högtiden i fråga.
"Ja vi åt ju sill och var med de där vännerna och drack en och annan snaps. Men var vi med?"
Typ.
När jag nu inte firar alls, känns det som att man ser ganska tydligt framför sig vad det är man behöver när man firar årets längsta natt.
Sin tjej, några vänner och 9 stycken folköl ("Sir taste-a-lot", den här gången. Kanske blir annat nästa år. Tjejen är samma varje år.)
Jag hade dessutom velat äta Tofu på min drömmidsommarafton. För tofu är så jävla gott.
----------------------------
Glad midsommar.
--------------------------
Förresten:
Jag och min vän Tobak konstaterade häromdagen att allting som rubriceras som "Svensk soul" alltid låter exakt likadant.
Typ Oscar Linnros, Daniel Adams Ray o.s.v.
Samma sak för en annan musikkategori: jag hör (och ser) inte skillnad på olika brittiska tjejer i hatt som sjunger med tonen lite långt bak i halsen.
Typ som Regina Spektor. Fast hon ryssamerikan och har inte hatt.
"Breaks my hea ah ah ah ah ah ah art".
Ni fattar.
-----------------------------
Är Sir Taste-a-lot och Char-a-lot Perelli släkt?
Det är ett hårt liv.
Det känns emellertid som en lätt storhelg att slippa.
Jag får intrycket av att det är många som undrar när de senast kände att midsommarfirandet var värt ölpengarna på systemet, liksom.
Det är kanske den högtid (i hård konkurrens med nyårsafton) som är hårdast drabbad av uppskruvade förväntningar, besvikelse och fester som ska likna en reklam för en blå äcklig folköl.
Det är på många sätt inte särskilt vemodigt att sitta på arbetet en dag som denna.
Men.
Jag är å andra sidan inte den som skruvar upp förväntningar, inte den som blir besviken på firande eller efterliknar folkölsreklamer.
Jag tycker ofta midsommarafton har potential att bli en rätt så mysig högtid. Det vill bara till att man inkluderar sig själv i sitt eget planerande.
Ofta är man nämligen rätt så utanför sitt eget firande av olika högtider. Man är så koncentrerad på att det ska bli bra, att man undrar om man verkligen har firat högtiden i fråga.
"Ja vi åt ju sill och var med de där vännerna och drack en och annan snaps. Men var vi med?"
Typ.
När jag nu inte firar alls, känns det som att man ser ganska tydligt framför sig vad det är man behöver när man firar årets längsta natt.
Sin tjej, några vänner och 9 stycken folköl ("Sir taste-a-lot", den här gången. Kanske blir annat nästa år. Tjejen är samma varje år.)
Jag hade dessutom velat äta Tofu på min drömmidsommarafton. För tofu är så jävla gott.
----------------------------
Glad midsommar.
--------------------------
Förresten:
Jag och min vän Tobak konstaterade häromdagen att allting som rubriceras som "Svensk soul" alltid låter exakt likadant.
Typ Oscar Linnros, Daniel Adams Ray o.s.v.
Samma sak för en annan musikkategori: jag hör (och ser) inte skillnad på olika brittiska tjejer i hatt som sjunger med tonen lite långt bak i halsen.
Typ som Regina Spektor. Fast hon ryssamerikan och har inte hatt.
"Breaks my hea ah ah ah ah ah ah art".
Ni fattar.
-----------------------------
Är Sir Taste-a-lot och Char-a-lot Perelli släkt?
fredag 14 juni 2013
torsdag 13 juni 2013
Det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra.
Ibland omnämns jag som något av en hipster.
Många gånger porträtteras begreppet "hipster" såhär:
1. Det är dåligt.
2. Den som talar om hipsters, ser aldrig sig själv som en del av den gruppen.
3. Det är människor ur urban utbildad medelklass som ofta avses med gruppbeteckningen.
4. Som handlar om att konsumera sig till en intellektualitet.
5. Alla är sig själva och individuella: de har skägg, glasögon och jobbar på Nöjesguiden.
Till detta vill jag tillägga lite snabbt att jag har lite svårt begreppet hipster av den anledningen.
Alltså:
Lite grand för att det betyder allt, men ingenting, och det används i sammanhang som gör (små, men ändå) anspråk på att vara teoretiska och vetenskapliga (hipstersammanhang?), men det är aldrig just det sammanhanget man själv befinner sig i.
Många gånger anklagas hipstern för att vara ytlig och konsumtionsinriktad, samtidigt som väldigt mycket handlar om att vara politiskt medveten, individuell och...genuin..och individuell. Samt genuin.
Nåväl.
Det jag vill koncentrera mig på är just den urbana, akademiska medelklassens fokus på sig själv som varumärke.
Hur som helst: Man ansvarar för att man kan stå för sitt "brand" (d.v.s. sig själv) inför sina likasinnade vänner. Det viktiga är då att man rör sig i sammanhang och konsumerar varor som man kan stå för till 100% procent.
Det här med att vara ett varumärke liknar lite grand en politikers verklighet faktiskt. Det gäller på något sätt att vara alltigenom felfri, eller åtminstone göra fel som alla andra i ens sammanhang gör.
Felfri, då i bemärkelsen att du kan svara upp till den intellektualitet och undergroundstämpel som du gör anspråk på.
Jag ska ta ett exempel:
För ett tag sedan så var det många i mitt urbana-medelklass-akademiska umgängeskrets som ville bojkotta Myrorna, eftersom de hade ertappats med att ha homofoba värderingar någonstans inom organisationen.
Dessa människor ville då istället handla på den andra stora second hand-afärren som då låg i centrala Malmö, Humana.
Humana blir då det "etiska" alternativet för den som vill kunna stå för det man konsumerar och befinner sig i till 100%. Samtidigt problematiserar man inte att Humana är en stiftelse som är känd för att ljuga om sin välgörenhetsinriktning och istället stoppar pengarna i egen ficka.
Men sammanhanget räknas ändå som "100%-något-jag-kan-stå-för-i-alla-väder".
Ungefär som politikern Omar Mustafa-affären alltså, där Omar Mustafa inte kunde röra sig i ett sammanhang där delar av sammanhanget är antisemitiska, för då blir han själv antisemit.
----------------------------------------------
Jaha,tänker ni, vad är det nya med det då? Att man vill vara den man är och stå för det till 100%?
Tja, det nya är på något sätt en perveterad indvidualisering. En livsstil som gör att man inte kan vara någonstans utanför de sammanhang som delar exakt de värderingar du själv har.
Ett problem i mitt eget liv och mitt eget umgänge är att det är EXTREMT homogent. Det är klasshomogent, kulturhomogent, och åsiktshomogent.
På samma gång en icke-individualisering alltså. Enligt devisen du får inte uppgå i något kollektiv för då kommer vi att se dig som en del ett kollektiv och då är du inte individuell.
Och därmed inte en av oss..
Även om vi rör oss i en kollektiv miljö, så räknas det inte som kollektiv – vi är självständiga fria individer och vi står för allt vi konsumerar och befinner oss i till 100%.
Ibland, när det uppdagas för min omgivning att jag är medlem i Socialdemokraterna, Svenska kyrkan och älskar Malmö FF, kan man möta en sådan reaktion.
"Du väljer att uppgå i ett kollektiv som inte är "de fria individernas kollektiv".
Underförstått:
"Så du är för vinster i välfärden, du hatar bögar och har en fientlig/grabbig attityd gentemot kvinnor?"
Nej inte nödvändigtvis. Så kunde det ju ha varit. Men det är inte så.
För jag ÄR en del av de kollektiven. Jag deltar där, jag påverkar. Men jag ÄR inte kollektiven.
Den här synen på kollektiv är alltså inte genomgående för alla grupper i samhället, utan väldigt typisk för den obundna, fria medelklassen.
Den ser inte likadan ut bland traditionella folkrörelseivrare, såsom idrottsföreningar, kyrkbesökare, eller för den delen partimedlemmar.
Jag vill komma tillbaka till Omar Mustafa igen för att knyta ihop det här något.
Den franske sociologen Pierre Bordieu talar om att den starkaste kulturen i ett samhälle är den som lyckas etablera sig som en "icke-kultur", som en omarkerad markör. Som fria individer.
Edward Said påpekar också att man väldigt ofta pekar på arabers underlägsenhet i termer av att de är en grupp, ett ofritt kollektiv – medan vi vita är inte är ett kollektiv utan består av en samling fria demokratiska individer.
Därför är begrepp som "den kreativa klassen" eller "de fria logotyperna" i sig reproducerande för en sådan syn på individualitet. Det är begrepp som inte alls blottlägger de maktstrukturer som ligger bakom den "frihet" som man som vit medelklass säger sig vilja ha.
Mediebevakningen av Omar Mustafa-affären är kanske inte rasistisk gentemot Omar Mustafa (i bemärkelsen "Mustafa är blatte – därför är han antisemit, eller kanske? Det är hur som helst inte min poäng) utan mer att att medierna och kritikerna positionerar sig själv gentemot Omar Mustafa i termer av en sådan vit "individualistkultur".
"Man kan inte umgås med antisemiter, för då blir du själv antisemit", måste alltså betraktas som ett uttryck för värderingar som råder inom en grupp där individualismen är nära knuten till de värderingar du säger dig ha, och ditt handlingsutrymme är dessutom begränsat av dessa värderingar.
Att vara demokrat och handla på ett ställe som är delvis homofobt är alltså att jämföra med att vara feminist och gå på bordell. Däremot gäller inte reglerna när man plötsligt väljer att handla på Humana.
Dessa värderingar och dess handlingsutrymme styrs alltså av majoritetskulturen, i former av tysta överenskommelser av typen "det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra"
Många gånger porträtteras begreppet "hipster" såhär:
1. Det är dåligt.
2. Den som talar om hipsters, ser aldrig sig själv som en del av den gruppen.
3. Det är människor ur urban utbildad medelklass som ofta avses med gruppbeteckningen.
4. Som handlar om att konsumera sig till en intellektualitet.
5. Alla är sig själva och individuella: de har skägg, glasögon och jobbar på Nöjesguiden.
Till detta vill jag tillägga lite snabbt att jag har lite svårt begreppet hipster av den anledningen.
Alltså:
Lite grand för att det betyder allt, men ingenting, och det används i sammanhang som gör (små, men ändå) anspråk på att vara teoretiska och vetenskapliga (hipstersammanhang?), men det är aldrig just det sammanhanget man själv befinner sig i.
Många gånger anklagas hipstern för att vara ytlig och konsumtionsinriktad, samtidigt som väldigt mycket handlar om att vara politiskt medveten, individuell och...genuin..och individuell. Samt genuin.
Nåväl.
Det jag vill koncentrera mig på är just den urbana, akademiska medelklassens fokus på sig själv som varumärke.
Man brukar tala om den här gruppen (som man brukar kalla hipsters) för "fria logotyper". Andra säger "den nya kreativa klassen". Jag säger medelklass. Jag ska återkomma till varför.
Hur som helst: Man ansvarar för att man kan stå för sitt "brand" (d.v.s. sig själv) inför sina likasinnade vänner. Det viktiga är då att man rör sig i sammanhang och konsumerar varor som man kan stå för till 100% procent.
Det här med att vara ett varumärke liknar lite grand en politikers verklighet faktiskt. Det gäller på något sätt att vara alltigenom felfri, eller åtminstone göra fel som alla andra i ens sammanhang gör.
Felfri, då i bemärkelsen att du kan svara upp till den intellektualitet och undergroundstämpel som du gör anspråk på.
Jag ska ta ett exempel:
För ett tag sedan så var det många i mitt urbana-medelklass-akademiska umgängeskrets som ville bojkotta Myrorna, eftersom de hade ertappats med att ha homofoba värderingar någonstans inom organisationen.
Dessa människor ville då istället handla på den andra stora second hand-afärren som då låg i centrala Malmö, Humana.
Humana blir då det "etiska" alternativet för den som vill kunna stå för det man konsumerar och befinner sig i till 100%. Samtidigt problematiserar man inte att Humana är en stiftelse som är känd för att ljuga om sin välgörenhetsinriktning och istället stoppar pengarna i egen ficka.
Men sammanhanget räknas ändå som "100%-något-jag-kan-stå-för-i-alla-väder".
Ungefär som politikern Omar Mustafa-affären alltså, där Omar Mustafa inte kunde röra sig i ett sammanhang där delar av sammanhanget är antisemitiska, för då blir han själv antisemit.
----------------------------------------------
Jaha,tänker ni, vad är det nya med det då? Att man vill vara den man är och stå för det till 100%?
Tja, det nya är på något sätt en perveterad indvidualisering. En livsstil som gör att man inte kan vara någonstans utanför de sammanhang som delar exakt de värderingar du själv har.
Ett problem i mitt eget liv och mitt eget umgänge är att det är EXTREMT homogent. Det är klasshomogent, kulturhomogent, och åsiktshomogent.
På samma gång en icke-individualisering alltså. Enligt devisen du får inte uppgå i något kollektiv för då kommer vi att se dig som en del ett kollektiv och då är du inte individuell.
Och därmed inte en av oss..
Även om vi rör oss i en kollektiv miljö, så räknas det inte som kollektiv – vi är självständiga fria individer och vi står för allt vi konsumerar och befinner oss i till 100%.
Ibland, när det uppdagas för min omgivning att jag är medlem i Socialdemokraterna, Svenska kyrkan och älskar Malmö FF, kan man möta en sådan reaktion.
"Du väljer att uppgå i ett kollektiv som inte är "de fria individernas kollektiv".
Underförstått:
"Så du är för vinster i välfärden, du hatar bögar och har en fientlig/grabbig attityd gentemot kvinnor?"
Nej inte nödvändigtvis. Så kunde det ju ha varit. Men det är inte så.
För jag ÄR en del av de kollektiven. Jag deltar där, jag påverkar. Men jag ÄR inte kollektiven.
Den här synen på kollektiv är alltså inte genomgående för alla grupper i samhället, utan väldigt typisk för den obundna, fria medelklassen.
Den ser inte likadan ut bland traditionella folkrörelseivrare, såsom idrottsföreningar, kyrkbesökare, eller för den delen partimedlemmar.
Jag vill komma tillbaka till Omar Mustafa igen för att knyta ihop det här något.
Den franske sociologen Pierre Bordieu talar om att den starkaste kulturen i ett samhälle är den som lyckas etablera sig som en "icke-kultur", som en omarkerad markör. Som fria individer.
Edward Said påpekar också att man väldigt ofta pekar på arabers underlägsenhet i termer av att de är en grupp, ett ofritt kollektiv – medan vi vita är inte är ett kollektiv utan består av en samling fria demokratiska individer.
Därför är begrepp som "den kreativa klassen" eller "de fria logotyperna" i sig reproducerande för en sådan syn på individualitet. Det är begrepp som inte alls blottlägger de maktstrukturer som ligger bakom den "frihet" som man som vit medelklass säger sig vilja ha.
Mediebevakningen av Omar Mustafa-affären är kanske inte rasistisk gentemot Omar Mustafa (i bemärkelsen "Mustafa är blatte – därför är han antisemit, eller kanske? Det är hur som helst inte min poäng) utan mer att att medierna och kritikerna positionerar sig själv gentemot Omar Mustafa i termer av en sådan vit "individualistkultur".
"Man kan inte umgås med antisemiter, för då blir du själv antisemit", måste alltså betraktas som ett uttryck för värderingar som råder inom en grupp där individualismen är nära knuten till de värderingar du säger dig ha, och ditt handlingsutrymme är dessutom begränsat av dessa värderingar.
Att vara demokrat och handla på ett ställe som är delvis homofobt är alltså att jämföra med att vara feminist och gå på bordell. Däremot gäller inte reglerna när man plötsligt väljer att handla på Humana.
Dessa värderingar och dess handlingsutrymme styrs alltså av majoritetskulturen, i former av tysta överenskommelser av typen "det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)