Storytelling

Storlek 32, 32. Perfekt.

Blåjeans. Inte för ljusa, för det känns typ 1999. Men heller inte för mörka, för det har jag redan ett par av och de fyller sitt syfte.

Blå bara. Sitter som en smäck.

Jag slänger upp byxorna på kassadisken och en gosse, som ser ut ungefär så här:

säger till mig på kronobergssmåländska:

Tja fan, aaaha, schysst!

Jag väntar spänt på att slippa få frågan som jag hatar att få av folk som säljer "denim". Jag vet att den kommer komma, men kan inte riktigt slita mig från hoppet om att slippa. Kanske slipper jag den här gången?

Hjärtslagen hörs högre inuti mina öron. Han slår in i kassakoden. Tar ett djupt andetag.

NEJ NEJ!

NU FRÅGAR HAN DEN DÄR JÄVLA FRÅGAN!

"Då blir det 1200 spänn, då"

"YES!", säger jag lättad och stoppar i kortet i maskinen.

Jag betalar nästan med glädje de etttusentvåhundrakronorna. Med glädje, över att han lyckades hålla tyst under processen. Frågan kommer inte.

Jag drar ur kortet och är precis på väg att lämna butiken.

Då kommer det. Han böjer sig över disken. Ler lite i mungipan och höjger på ögonbrynen och säger:

"Känner du till något om det här märket?"

"Nej", svarar jag.

Helvete. Nu vet jag vad som väntar.

Storytelling. Någon kommunikationsbyrå har lyckats lura i korkade snubbar att jeans är som något jävla årgångsvin.

Eller förlåt, inte jeans, jag menar såklart denim. Precis som priviligerade överklassalkisar inte bara kan sitta på en parkbänk och supa Kungöl, utan tvunget måste berätta om hur en sydafrikansk-druva-minsann-har-stått-i-nordvästläge-i motvind-under-våren-och-skördas-i-vindstilla-höst-för-att-få-fram-just-den-pikanta-smaken-av-apartheid, så måste unga män som är intresserade av jeanstyg –förlåt, denim – ge dem en liknande harang av falsk identitet. För man kan ju inte ha ett par jeans som är snygga. De måste ha en historia att berätta också.

Han berätta om det där jävla jeansmärket – förlåt, DENIMTILLVERKAREN.

"Ah. Det är rätt sjysst alltså. Det är två riktigt sköna snubbar på Gotland som köpte upp en gammal garverifabrik och började göra JAPANESE SELVAGE DENIM där. Vävapparaterna drivs av elektricitet som framställs i en å i närområdet. Märket är döpt efter ett får som brukade stå i hagen utanför fabriken och dricka ur ån när de började. Om du kollar här bak på leather patchen så har de en bild på fåret. Det finns modeller där leather patchen kommer från just det fåret. Men det får man betala femton-tjugotusen för. Rätt coolt."

Han fortsätter:

"Nämen, det är jävligt genuint faktiskt. Inte sådär storindustriellt. De designar sina denimprodukter med pennor som tältjs av en gubbe som bor på samma karga landsväg som denimfabriken ligger på. Pappret som de designar sina denimprodukter på kommer från cellulosa som utvunnits ur överblivet trä från täljprocessen av pennorna. De brukar dricka mycket kaffe ur porslinskoppar i skapandeprocessen, det är därför som det står 'Made on China' på bomullstyget på insidan av fickan. Jävligt kul skämt faktiskt."

"Ja, det var ju kul", säger jag

I begynnelsen var ordet...eller bordet?

Inom filosofi och språkvetenskap görs ofta gällande att det är språket som formulerar vår förståelse av världen.

Det är med språkets hjälp som människan skapar världen och systematiserar och värderar dess innehåll. Först kommer tanken, sedan kommer handlingen. Språket är både tanke och handling. Språket och orden är grunden för hur vi tänker kring, och samtidigt även skapar världen.

Ta det här med kön till exempel. Vi framhåller ofta, framför allt vi som bekänt oss till den postmoderna idétraditionen, att kön bara är en position i språket.

Att människan delas upp i män och kvinnor, att män och kvinnor värderas olika, har sin grund i hur vi förstår världen genom språket och kan också förklaras genom att titta på språket.

Vi säger att det finns han och hon, och vi säger att hon är natur, han är kultur; hon känslor, han är förnuft; hon är en hora, han är en chef; hon är oren, han är excentrisk...ja ni fattar.

De flesta har liksom någonstans hört den här uppdelningen förut. Det här språket påverkar våra tankar om kön som i sin tur leder fram till den patriarkala världen så som den ser ut idag.

Krångligt? Jag tar ett exempel.

Ta en fransman, och ta en tysk. Ge dem sedan i uppgift att titta på en bilder av broar, och be dem med målande ord beskriva broarna.

Då kommer du se följande:

På franska heter "Bro" "le Pont" (maskulinum alltså). På tyska heter "Bro" "die Brücke" (femininum).

Du kommer alltså se hur fransmannen i sina beskrivningar av broar gärna ger dem traditionellt manliga egenskaper såsom "kraftfull", "muskulös" och "ståtlig" samt "fotbollsintresserad".

På samma sätt ger tysken samma byggnadsverk traditionellt kvinnliga egenskaper: "smäcker", "näpen"och "lockande", samt "matlagande".

Just exemplen ovan hittade jag på själv. Principen är dock väl belagd inom lingvistiken.

Hur som helst. Slutsatsen vi kan dra utav detta är alltså att språket helt uppenbart påverkar vår förståelse av världen. Det är med språkets hjälp som vi sedan kan förändrar världen. Till exempel genom att inte könsbestämma saker som inte måste könsbestämmas.

Till exempel kan man genom att säga hen, låta bli att förstärka bilden av att en politiker alltid är man och en lokalvårdare alltid är kvinna. Om man nu inte vet genuset på politikern eller lokalvårdaren i fråga vill säga.

Då skapar man heller inte skillnader i det språkliga medvetandet som inte måste finnas. På så vis reproducerar man inte förståelsen av kvinnan som en sämre varelse.

Ganska enkelt, och ganska vettigt eller hur?

-----------------------------------

Borde då inte länder som saknar könsbestämningar av ord och personer vara helt jämställda?

Om vi tar finskan tillexempel. Ett artikelfritt, flekterande och nästan helt genusfritt språk. Alla är hen. Eller, mamma och pappa könsbestäms, men man refererar till båda som just hen/henom.

Finland fick ju nästan också en homosexuell president här om året. Dessförinnan var presidenten kvinna. Finland är sketajämställt ju!

Njaeeee. 19% i lönegap mellan män och kvinnor är inte jämställt.

Så enkelt är det nog inte. Finska språket ligger nog inte ensamt till grund för det finska samhällets jämställdhetspolitik.

Samma princip gäller för flera andra språk. Polynesiska, kinesiska och afrikanska.

Kanske är det så att språket tveklöst har en roll för förståelsen av världen, och grund till orättvisor. Men på samma sätt som språket är både en handling och en tanke, kan också andra saker vara både handling och tanke. Alla handlingar är också en tanke. Alla tankar är också en handling.

Men man tänker ju med orden? Med språket?

Det är en inställning som är lite problematisk.

Ja man tänker med hjälp av språket, men tanken kan inte bara begränsas till att vara en språklig företeelse.

------------------------------------

Här börjar vi titta på ett av problemen med att språket formulerar förståelsen av världen.

Problemet, som jag ser det, med "språket har förmågan att förändra världen till det bättre"–tankesättet är att det inte är nytt och inte heller nödvändigtvis del i en jämlikhetssträvan.

Hur vi pratar och vilka ord vi säger markerar väldigt tydligt inte bara vår sociala position, utan också hur goda vi är.

Min farmor svär inte. När jag var liten och sa "JÄVLAR I HELVETE" så blev hon arg. Det var ohyfsat och naturligtvis ligger där en något religiös bottenklang i resonemanget.

I förlängningen tänkte hon: Svär du, så är gillar inte Gud dig och du kommer inte till himlen.

Språket bestämmer din godhet.

Språket bestämmer på samma sätt hur stor del du har i upplysningsprojektet. Användningen av det goda språket är en kamp mellan olika intressen om vem som är längst fram i samhällsutvecklingens frontlinje.

Det är inget fel i det. Jag hymlar inte med att jag tycker att det är bättre att "hen-sägarna" är i frontlinjen, än rasisterna.

Men det jag vill intressera mig för är betydelsen av själva språket. Vad kommer egentligen först? Jag är inte säker på att tanken som underbygger jämlikhetens språk alltid är helt jämlikt, eller ensamt driver på jämlikheten.

Jag skulle säga att

och hör och häpna nu

det är fördelningspolitik som har en minst lika avgörande roll för jämlikheten som ett gott språk.

Den goda reformen har större påverkan på samhället än det goda språket. Om man vill översätta det till praktiska termer och spetsa till det lite.

Den goda språkpragmatiken, alltså hur vi talar med varandra – inte nödvändigtvis vilka ord vi använder. Har en större påverkan på samhället som helhet än Nöjesguidens hen-nummer. Inte för att det i sig var fel, men ändå.

-------------------------------------

Invändning:

"Men, språket styr ju tanken, och tanken är ideologin som ligger till grund för reformen?"

Jo, fast förhållandet är precis lika mycket det motsatta eller hur? Det är din verklighet omkring dig som påverkar språket.

Jag är övertygad om att en rättvis fördelning av samhällets resurser mellan kvinnor och män kan påverka språket i en jämställd riktning.

Jag är inte säker på att ett förändrat språk i sig kan leda fram till några avgörande samhällsreformer.

(inkomsttrygghetsförsäkringarna 1955-1974 som leder fram till den svenska tvåförsörjarmodellen, d.v.s. att både män och kvinnor arbetar, var faktiskt inte riktigt meningen att vara en jämställdhetsreform från början. Det bara bidde så. De var alltså snarare resultatet av misslyckad patriarkal politik än en lyckad jämställdhets ideologi.)

Men för att inte krångla till det i onödan, så kan man koka ner det till följande:

Gränsen mellan språk och handling är flytande. Därför är "könsneutralt, och etniskt neutralt språk"-diskussionen mer komplex än vad den just nu ger sken av.

"Riktiga problem" i Girls (spoiler alert)

Det är något i den psykologiska skildringen av kvinnorna i TV-serien Girls som har förföljt mig sedan jag för några månader sedan såg säsong 2.

Förutom det frekvent förekommande våldtäktsmotivet (där exempelvis Shoshana först vägrar hångla med sin ex-kille Ray – men sedan fogar sig när han håller fast henne med sina starka armar. Till alla yngre män som läser: Så gör man faktiskt inte!), så är det något med förhållandet till medberoendemotivet som inte känns riktigt moget hanterat.

Jag tänkte först att det var ett tecken på att Dunham var nyanserad i sin skildring och visade hur svårt det kan vara att ta sig ur en destruktiv relation. Men ju längre jag har sett så har det blivit allt med uppenbart att författaren till serien faktiskt inte alls har förstått vad det handlar om.

Om vi tar relationen mellan Adam och Hanna, som kanske är den mest uppenbara. Så verkar det först som att den relationen är raktigenom destruktiv. Adam är aggressiv och har en jävligt märklig sexualbild – han är snäll ibland (återigen tänkte jag först att det var en nyansering), men för det mesta liknar den här relationen en misshandelsrelation. Om än psykisk. Framför allt är den ett bevis på ett extremt emotionellt exploaterande av Hanna.

Tänkte jag. Men det tänkte inte skaparen av serien. Det blir man varse när Adam, i slutet av säsong 2 "räddar" Hanna under hennes psykos/breakdown eller vad det nu är. Scenen skildras i något slags lojalitetsljus "Han bryr sig, han är alltid där när det verkligen behövs – nu fick de varandra".

Romantisk musik. Ridå.

Nog så. Det har vi kanske sett förut. Nu vill jag dock peka på en ännu mer problematisk kodning av den här emotionella exploateringen som är extremt knuten till kön och kvinnans essens.

Serien är "A voice of a generation", den heter Girls och handlar om vita medelklasstjejers problem i den urbana hipsterdjungeln.

Det är helt ok. Jag kommer inte vara en av dem som förordar att man ska skriva in en mexikan i manus bara för att en tjej har skrivit en serie. Den måste inte vara rättvis och så. Det är de aldrig när män skriver serier.

Problemet med serien, som jag ser det, är hur man identifierar sig med det här problemen som rollfigurerna har. Hannas relation till Adam, ja ni vet den som jag karaktäriserade som en psykisk misshandelsrelation, framstår lite grand som att det är något som hör till livet självt.

Så är det att leva som tjej i en stad om man vill ha lite närhet. Faktum är att jag tycker att alla fyra rollfigurerna i den här serien har ganska allvarliga problem, men alla framstår som bagatelliserande.

De konstiga förhållandena till sina relationer är något som hör den riktiga kvinnligheten till. Framför allt är det en problematik som man verkligen inte ska ta tag i för sin egen skull. Fan vet om jag skulle låta min dotter se en sånhär serie i alltför unga år.

Den sänder faktiskt ut jävligt ruttna imperativ om hur kvinnor beter sig i nära relationer.

De bär på en problematik som ska begravas av att de är så bortskämda, lättsinniga och inte så traditionellt kvinnligt ansvarsfulla. För jag antar att det är ett försök till att skildra en kvinnofrigörelse. Man ska inte ta så jävla mycket ansvar. Som när Jessa har sex med en kille på en sunkig bartoalett fastän hon strax därefter ska göra en abort. Skönt crazy.

Men är det något nytt att kvinnor inte tar ansvar för sig själva och offrar sin hälsa? Det är verkligen omöjligt att inte tycka att rollfigurerna i sådana här NY-romantiska TV-serier är ganska platta och icke-komplexa. Att det tydligen räcker att inte ta ansvar för sig själv för att framstå som frigjord. Om man sen är extremt osjälvständig talas det inte om.

Parallellen till det faktum att Carrie väntar på mr Big tills hon är typ 50 utan att någon höjer på ögonbrynen och säger "Du har ju för fan problem. Hitta någon som bryr sig om dig och skaffa barn innan klimakteriet äter dig levande."

Men Carrie köper ett par skor och alla, även tittarna, förväntas vara glada. På samma sätt dansar Hanna till "I DON'T CARE I LOVE IT". I sken av sin egen osjälvständighet och ansvarslöshet.

Varg och bönder

Jag är uppväxt med bönder. Min farfar var bonde. Min farbror har tagit över hans verksamhet.

På gymnasiet var jag tillsammans med en tjej, vars far var bonde.

Jag vet hur jävla gnälligt släkte det är.

Nu gnälls det som satan igen. Den här gången äskas det för skyddsjakt på varg. Ett djur som är en del av faunan i Skandinavien. En fauna som vi totalt har förstört för att låta män i hustrumisshandlarskägg och flanellskjorta ska kunna skjuta rådjur och älg en gång om året (YES! Genusperspektiv!).

Nu finns det en varg i Skåne och en massa får har har blivit rivna eftersom bönderna här inte har satt upp viltstängsel.

Fårbönder får en stor del av sin inkomst i form av bidrag av EU. 40% av EU:s budget går till att ekonomiskt dopa jordbruk av den här typen som inte är effektiva.

Med det i åtanke, menar jag inte att fårbönder inte ska få finnas. Men man ska komma ihåg att våra skattepengar har öronmärkts för att bönderna ska kunna sätta upp viltstängsel, för att bönderna ska kunna ha djur, stengärden, marken och – inte minst – ersättas för förolyckade får.

De blir alltså ersatta för både stängselkostnader och inkomstbortfall för fåren som rivits och inte slaktades.

Det ekonomiska incitiamenten för skyddsjakt måste således ses som obefintliga. Den samhällsekonomiska vinsten skulle alltså bestå i att skydda att jordbruk som är starkt bidragsberoende.

Det emotionella då? Även om bönderna inte förlorar pengar, så är det ju ledsamt för dem att fåren dör.

Ja. Men sätt upp stängsel, som ni har fått bidrag för.

Dessutom: om bönderna nu är så emotionellt bundna till sina får så kanske man skulle överväga att inte sätta en slaktmask i pannan på dem när den tiden väl är kommen?

Djuren ska ändå dö, ni får pengar hur det än går. Vad är problemet?

Förflutenhetens mylla.

Jag är svag för filmer och bilder på platser där jag känt och levt.

Det är det många som är. Kanske är det därför som böcker av typen "Stockholm i bilder" säljs i bokhandlarna eller filmer av typen "Malmö - en resa i tiden" sänds på svt.

Jag tror att många känner att tiden har sprungit ifrån dem. Att det är som att människorna vill få en glimt av verkligheten som de själva lärt känna den.

Men där andra gräver för att finna sig i verkligheten, så är jag ännu ett lager på  förflutenhetens mylla.

Jag bärs upp av allt det där andra.

På den där gatan, där jag tappade mina nycklar en gång, där fick någon annan ett dödsbesked för tio år sedan.

På samma plats för hundra år sedan kysstes ett par för första gången där, och tio år därefter kastade en hungrig kvinnomob stenar mot polisen på just den gatan.

Det är rent terapeutiskt att konsumera dessa böcker och filmer. För det är så svårt att förstå. Jag slukar och läser, men får ändå aldrig riktigt något grepp om hur det där hänger ihop.

Hur jag kan leva ovanpå och efter något annat.

Det är också här en plats får sin personlighet. Sin karaktär av att kännas som mitt, som hemma.

Jag har bott i Stockholm i ett och ett halvt år och saknar helt den typen av intresse för den staden.

När jag läser om Stockholms historia, är det ett rent vetenskapligt intresse. Ett intresse för vetenskapsdisciplinen historia.

När jag läser om Malmös förflutna är det ett rent känslomässigt intresse. Ett intresse för känslodisciplinen historia.

På grund av detta framstår det ibland som om Stockholm aldrig riktigt ville ha mig som ett lager i sin jordmån. Som om Malmö var mycket villigare att acceptera mig som en del av sig självt

Och som om min hembygd, Bjärnum och Hässleholm aldrig riktigt hade något val.

Jag är nog lite bitter på Stockholm över det fortfarande.

Apropå det förra inlägget.

...så har alltså Per Schlingmann sagt att lagstadgad semester inte behövs längre , eftersom gränsen mellan arbete och fritid har suddats ut och att semester mer är ett stressmoment.

Ett klockrent exempel på synliggörande av alla som arbetar inom industri, vård och för den delen även flera astråkiga kontorsarbeten.

Jävlar vad jag hatar

HATAR

hatar utsagan om att kreativitet och kunskap är våra "nya" produkttionskällor. Det är ett sätt att upphja PR-konsulter, arkitekter och ingenjörer till samhällsnorm.

Det är bara ett sätt att, återigen, osynliggöra alla de som behöver att samhället anpassar sig efter deras villkor. Vi kan kalla dem för arbetarklassen.

Det är också ett sätt att underlätta för arbetsgivare att exploatera sina anställda genom att ge dem uppdrag under lagstadgad ledighet.

Det är så provocerande på så många plan, men mest av allt så tar jag det ganska personligt. Jag blir faktiskt sårad å min trucker-farsas vägnar.

Jag vill skicka örfilspatrullen på alla PR-konsulter som försöker osynliggöra honom, och alla andra jag känner som inte finns i Schlinmans värld.

Ok, ett tillägg bara. Men det här är viktigt.

Ett problem till, som jag exempelvis upplever med just staden Malmö, är när man betecknar områden som gentrifierad är att det är en beskrivning som tenderar till att bli normativ av typen:

HÄR FINNS INGA FATTIGA I MITT LAND DÄRFÖR SKA JAG SKITA I ALLA FATTIGA!

Alltså, alla vet att jag talar om delområdet Möllevången, och alla förstår säkert att det bebos av smålänningar som får sina pengar av sina ingenjörsföräldrar.

Men inte bara. Jag känner att begreppsapparaten sviker alla de 52% som inte ens har eftergymnasial utbildning, alla 1298 som får socialbidrag och är ett litet hån mot det faktum att valdeltagandet ligger på 66,6 % (en fingervisning om att en tredjedel av befolkningen alltså inte känner sig delaktiga i den demokratiska utformningen av samhället).

Återigen, så är det jämförelsen med andra områden som är det sämsta med hur det här begreppet används. I det här fallet rör dig sig alltså faktiskt om ett osynliggörande av samhällets svaga.