Men det är frustrerande att se hur "minst dåliga"-resonemanget har utvecklats till någon slags regelrätt liberalism, även här hemma i Sverige. Detta, bland människor som vanligtvis har enormt högt ställda förväntningar på vad politiken kan göra.
Det gäller såväl gråsossar som queerfeminister. Alla verkar ha kapitulerat inför den amerikanska dramaturgin och är plötsligt håglösa fanatiker för det minst dåliga.
Många är nöjda med att en demokrat vinner valet i stället för en sinnesslö miljardär. Förståeligt? Kanske.
Men det är, och det ska vi inte glömma, folkpartiet som är demokraternas officiella samarbetspartner i Sverige. Och det är fanimig inte för inte.
Missförstå mig inte – jag är också glad att inte Romney vann, och att Obama är det bästa alternativet av de två.
Men jag tar inte ställning FÖR Obama. Jag är inget Obama-fan. Inte i politisk mening i alla fall.
-------------------------------
Lite smutsigt är det ändå. Jag kan inte hjälpa det.
Demokraterna har alltså en betydligt smutsigare historia än vad svenska fp har. Partiet var länge positiva
till de rasistiska Jim Crow-lagarna på 60-talet. Partiet var under hela första halvan av förra seklet motståndare till att darwinismen skulle vara normbärande i skolan.
Och den socialliberala prägel som vi känner de som idag är relativt ny – det är
framför allt i spåren av Frankling D Roosevelts presidentskap som den bilden framträder.
Och det är endast en ekonomisk hållning. Länge stod partiet till höger om republikanerna i flera frågor.
-----------------------------
