Så här fungera stora privata företag

Stora privata multinationella företag. De äger ju en massa saker. Och behandlar sina egendomar lite som de själva vill.

Stefan Persson äger ju till exempel H&M och bestämmer ju själv över det. H&M väljer vilka underleverantörer de vill, om barn ska plocka bomullen eller inte.

H&M kan också bestämma att företaget ska åka skatteplanerarslalom genom Asien.

Stora privata företag kan också bestämma att de ska varsla 3000 om uppsägning runt om i Europa. Samtidigt kan de dela ut en generös julbonus. Det kanske inte är så bra PR, men man kan göra vad man vill så länge man agerar inom lagens ramar i landet man verkar i.

Stora privata företag kan utmanövrera fackets makt i ett land som ett villkor för att etablera sig där överhuvudtaget. De kan, eftersom ett företag kan göra vad det vill med sina privata egendomar så länge man agerar inom lagens ramar i landet man verkar i.

Sådana saker sker. Hela tiden. Men det är inte särskilt konstigt. Att barn arbetar, folk sparkas och bonusar delas ut - det är småpotatis. Inga stora facebookgrupper bildas. Inga arga diskussioner vid fikabordet.

Nu har ett stort multinationellt privat företag beslutat att fortsätta utnyttja rätten att göra vad fan de vill med saken de äger (företaget). De har beslutat att ta bort rasistiska bilder från sin produkt.

De har sitt huvudkontor i ett land där det bara var femtio år sedan raslagarna försvann, och har haft en grundare som heter Walt Disney som är känd för att vara ett judehataras.

Därför har företaget beslutat att göra något åt bilderna som skildrar stereotypa bilder av svarta och judar.

Då tar det hus i helvete hos det harmynta inavelsavskrädet till ursäkt för befolkning som vi har här i Sverige.

Använd gärna massuppsägningar för att kunna betala bonusar, använd gärna barnarbetare, använd gärna skatteplanering - men ta för fan inte fram suddigummit.

Elsa Billgren

....pratade Sommar i P1 i år. Hon berättade om hur det största hindret i hennes karriär varit att inte våga ta upp telefonen och ringa till folk.

När hon kom över den rädslan så fick hon jobb på ZTV och fick blogga på Elle. 

Ok, jag vet vad ni tänker. "Typiskt henne som är dotter till två framstående konstnärer att veta vilka hon ska ringa till".

Ja. Men det är inte det som retar mig här. Det är det faktum att man inte alltid får sitt drömjobb när man väl vågar ringa.

Elsa inspirerade mig att till slut våga ringa till utrikesdepartementet och söka jobb som ambassadör i Köpenhamn. Tjänsten var tyvärr redan tillsatt. 

Mög.

Men men. Jag blev faktiskt riktigt inspirerad av tanken på att det bara handlar om att våga ringa till folk för att få jobbet du helst av allt vill ha.

Nu tycker ni kanske att det är provocerande med människor som rent socialt står på jättars axlar?

Elsa är sannerligen ett bra exempel. Men hon står även kulturellt och intellektuellt på jättars axlar. För någon egen riktig takt och ton verkar hon inte själv besitta. Och då plötsligt blir det hela lite mer komiskt.

För vem har inte velat göra ett full on-modereportage från en begravning med någon viktig som har gått bort?

Har ni inte också haft lust att lägga upp plutmunbilder från kyrkan? Kanske vill ni highlighta det faktum att ni köpt nya skor dagen till ära?

Fundera lite på den stackaren som uppmanades till att fotografera henne när hon ser ledsen ut. 

"Tiltshifta mina läppar nu för jävelen!"

Jag tycker att Elsa ska vara riktigt nöjd med hur hon framhäver sårbarheten och skörheten i hennes sinnestillstånd i sitt inlägg just denna sorgens dag.

Smakfullt. Nedtonat.

Jag vill att vi pratar

mer om fördelarna med planekonomi.

Det är marknadsekonomins fel att vi har bostadsbrist i Sverige idag. 

Det var marknadsekonomins fel att att resultatet av miljonprogram blev...sådär, det var tack vare planekonomin att det byggdes några bostäder över huvudtaget.

Det är marknadsekonomins fel att alla klimatmöten går åt helvete.

Det är också marknadsekonomins fel att jag har blivit av med mitt bankkort (ja - indirekt alltså) och måste beställa ett nytt. 

Det var marknadsekonomin som låg bakom börskraschen i New York 1929 och all arbetslöshet i världen under 1930-talet, samt så måste marknadsekonomin hållas ansvarig för den fascism som följde i dess spår.

Planekonomin har visat sig förödande, då det genomsyrar ett helt samhälle. Kommunistiska stater är skyldig till de största oförräterna i världshistorien. Det ska vi inte trivialisera. Däremot vill jag nu lyfta fram saker om planekonomi som man borde prata oftare om.

1930-talets stora tigerekonomi var Sovjetunionen. Den första femårsplanen hade en tillväxt på 16% och Sovjet kunde dubbla sin industriproduktion inför nästa femårsplan.

Efter den femårsplanen kunde Sovjet fördubbla sin industriproduktion igen. Och igen efter ytterligare fem år.

Den tillväxstakten saknar motstycke i historien. Amerikanska ingenjörer (det här är sant) flyttade till Sovjet för att de saknade arbete i hemlandet som sjunkit långt ner i kristräsket.

Nu var ju sovjet jävligt dekis före denna tillväxt tog fart...Och samtidigt så mördade man miljontals människor som satte sig emot den här planeringen av ekonomin.

Så nu ska vi inte sjunka alltför långt ner i stalinistisk sovjetnostalgi. Men jag vill genom denna lilla trivia-exposé upplysa om att kraften som en planekonomi besitter är stor och bestialisk. Ungefär som en marknad med andra ord. 

Samt att:

Marknaden kommer inte att lösa krisen själv. Marknaden är en råvara som måste planeras och regleras för att man ska kunna förädla de goda krafterna ur den. 

Att de enda alternativen vi har är Socialdemokrati eller fascism blir tydligare och tydligare när vi ser oss omkring i Europa.

---------------------------------------------------

Det löper på bra!

Jag håller i en kurs om folkmord i Historia B.

Det ska jag göra idag.

-------------------------------------

Jag hatar snö. Jag hatar vintern. Jag vill ha Malmö MALMÖ-väder, plus 4 och disett hela vintern. Då trivs jag.

-------------------------------------

Läste Valerie Solanas också häromdagen. Sent men bättre än aldrig. Det är skitkul att höra moderatelevernas åsikter om SCUM.

Klassiker som "jag förstår inte varför man måste ha flanellskjorta".

"Vad är problemet med könsroller om en man och en kvinna väljer dem?"

Och så vidare.

Boken har ju ett tilltal som är spännande, det utgår ju från den andra - mannen är inte ens tilltalad. Den gör vad män alltid gjort. Den plockar ner "stor konst" som ett pinsamt verk av pinsamma små män.

Jag retar mig på den instinktivt. Mitt förnuft gillar den mer än min känsla.

Därför känns det som en otroligt korkad idé att integrera publiken i pjäsen om SCUM. Jag gick inte dit när den sattes upp i Malmö för att det verkade så jävla tramsigt.

Helt ärligt. Jag vill inte gå iväg på kvällen till en teaterpjäs för att få den där obekväma "jag-dansar-kring-julgranen-fastän-jag-är-vuxen"-känslan.

Jag vill bli matad med kulturell kvalité.