Det är inte synd om människorna.

Att Strindberg var en korkad ursäkt för en inkompetent samhällsdebattör, det vet vi alla.

Idag tänkte jag koncentrera mig på ett av alla fel han har haft. Nämligen det kända citatet från det (för en gång skull, ganska bra) matrixliknande dramat "Ett Drömspel": "Det är synd om människorna".

Det är klart det är synd om människorna. Men just idag tänkte jag prata om det i en speciell kontext.

Ofta, till exempel i förklaringen till Polisens svinigheter angående REVA, eller angående SD:s framgångar i opinionen eller näthat och näthot så säger folk "Det är arbetslösa, eller fattiga stackars människor som känner sig hotade för att samhället är si och så och de försöker bara få dagskassan att gå ihop".

Då ska jag berätta en sak för alla er.

Nej. Många i dagens samhälle idag kämpar och vänder på kronor och ören. Majoriteten av dem röstar inte på Sverigedemokraterna. De kämpar för att betala skatt och vara ärliga och de har en positiv inställning till invandring. Därför är det heller inte "synd" om SD:s väljare med hänsyn till deras upplevda maktlöshet. För mig som blivande lärare är det viktigt att kunna säga ifrån när människor gör sig dummare än vad de är. Främlingsfientlighet är heller inget för arbetarklassen utmärkande fenomen. Jimmie Å är inte arbetarklass. Adolf Hitler var inte arbetarklass. Och väljarna är lika många från moderaterna som från sossarna.

Vidare:

400 000 människor är arbetslösa i Sverige idag. Majoriteten av dem har ALDRIG skrivit ett brev till en vilken-som-helst-känd kvinna i media och sagt att de ska köra upp ett baseballträ i fittan på henne.

Många yrken i Sverige idag är underbetalda. Många yrken har tuffa villkor. Fråga vem som helst som arbetar inom någon del av textilindustrin, eller som är anställda av bemanningsföretag på McDonalds, eller för den delen arbetar som tågvärd på SJ, eller delar ut reklam fastän de har en akademisk examen.

Ingen av de jag känner med dessa arbetsvillkor har NÅGONSIN suttit i en bil och kallat svarta människor för apejävlar.

Ingen av dessa människor står på tunnelbanestationer, vid Värnhemstorget, eller vid Folkets Park och kollar ID på "människor med utländskt utseende" med föresatsen om att de har köpt sina pass.

Samhället har svinat mot sina medborgare. Därom finns inget tvivel.
Men det är ingen ursäkt för att svina mot varandra.

Det är inte synd om de människorna.

För övrigt:

vem i helvete presenterar sig som "Öööööh Danieeeell" i en porttelefenon.

Jag hade fan inte släppt in en sådan plattnacke ens om jag kände honom.

Dessutom:

har jag fått lön från mitt vikariat som jag jobbade med strax efter jul.

Det blev lite drygt 5000 spänn. Det retar mig att jag mailade mina uppgifter inte mindre än två gånger till dem, och de lyckas ändå inte sätta in pengarna på mitt konto.

Men 5000 är inget jag kan klaga på. Ett av dagens stora uppdrag är att få in dem på rätt konto.

Sug. På. Den.

Ett annat uppdrag är att göra någon form av litteratursammanfattning.

Ja, jag har det rätt soft just nu.
-------------------------------

På lördag börjar fotbollen. Efter turbulenta veckor i klubben känns det som att man så smått börjar få upp lusten igen.

Jag har fan skämts över spelarna. Men det hjälper såklart när man kan vara stolt över många medsupportrar som reagerar på sexism och sviniga spelare.

--------------------------------------

Jag anar att min bror planerar feta fängs med mig inför mitt stundande giftermål.

Ball. Hoppas på anspråkslöshet, fotboll och bier.

Det brukar kännas bäst.

Jävlar vad jag hatar när folk ringer på porttelefonen.

Det ringde på porttelefonen precis. Jag släppte inte in honom. Han vägrade dessutom visa sig i fönstret eller säga sitt riktiga namn.

Jag måste skaffa ett gevär.

Nu: lite kön, kultur och revolution.

Det är en av mina käpphästar att den sexuella revolutionen aldrig har hänt. Typ.

Den sexuella revolutionen är en del av 68-rörelsens generella frigörelse från sina borgerliga hem. Den sexuella revolutionen rör – föga förvånande – sexualiteten.

Händelserna markerar startskotten för en sexualitet i offentlighetens ljus. I praktiken handlar det om pornografi, p-piller och ifrågasättandet av samlevnadsnormer. Detta brukar också hänvisas till tiden då kvinnor på allvar kunde agera som sexuella subjekt i samhället.

Det är härifrån man också brukar härleda grunden för den hårlösa kroppen. Pornografin ledde till att folk både började rakade könen och hade analsex med varandra.

Det är någonstans här historien slår knut på sig själv. För det är inte många konstverk som man behöver titta på för att förstå att det hårlösa könet har en lång historia.

Michelangelos David är ett exempel på ett kön som ansats. Den spontana förklaringen skulle kunna vara praktiska problem. Det verkar onekligen lite marigt att göra könshår i marmor. Men om vi tittar på ett exempel på Venus födelse av Wilhelm Adolphe Boguereau (det finns ju några till, hon har ju fötts ett par gånger, den där Venus) så fallerar den förklaringen direkt. 

Ofta vill man peka på bristen på kön snarare än på förekomsten av dem. Det är lite så man bör se på  håren också. Hår, och i synnerhet könshår, markerar på något sätt en skärva av natur i den civiliserade människan. Det står för sex och sexualitet. Genom att ej visa hår, har den sexuella laddningen ansetts försvunnit och renhet från synd uppnåtts i en oskuldsfullhet.

Det var inte minst viktigt för 1800-talets finare kvinnor att ha långt svallande hår, men absolut inte släppa fram det i offentligheten. Man ska ana det i håruppuppsättningen, och man ska inte få se allt förrän på bröllopsnatten. Ungefär som en urringning, alltså.

Hårlösheten för oskuld och, i både David och Venus fall, en annan funktion för kroppen än den sexuella. Man ska kanske komma ihåg att det inte var helt ovanligt på 1800-talet att män och kvinnor inte riktigt visste hur det motsatta könsorganet såg ut, förrän i just den sexuella situationen. Man kan dra en parallell till dags dato när män inte vet att kvinnor faktiskt har hår under armar, på ben och kön. 

Oskuldssymbolik till trots, paradoxalt nog är det när sexualiteten blir offentlig på 60-talet som normen att ta bort hår blir vanlig. Och det är någonstans i den här sprickan som vi kan hitta svaren på frågan om verkligen pornografin bär skulden till det hårlösa könet. Det är alltså osexuella människor som har offentligt sex med varandra. Och framför allt är det viktigt att kvinnan är osexuell. Inte oskuldsfull. Utan osexuell. Det är inte hon som har sex. Det är således inte sex man ser i pornografi, det är...tja allt annat. Förakt för närhet och emotionalitet, och på olika sätt ett undantagsskapande av kvinnor.

Men nej, porr är inte anledningen till symboliken eller till spridningen av symboliken. Men väl spridningen av förekomsten av den. Och man kan i antimoralismens tidevarv ställa sig frågan om det är värdigt en sexuell gränsvidgare (som pornografin anser sig vara) att vara så besatta av att skildra oskuldsfulla

Tommy Engstrand

Denna jävla hösäck till ursäkt för journalist började sin karriär på tidningen Völklicher Beobachter under 1920-talet. Där var han springpojke i två år innan en redaktör upptäckte hans ideologiskt glödgande idioti.

Sedan dess har hans liv och hans tänkande förändrats i en fantastisk, mer destruktiv och inskränkt, riktning. Han tycker fortfarande att rasism och misogyni är  en naturlig del av samhället, såklart, men han är inte riktigt lika känslig för nya idéer som förr.

Han hatar inte bara Zlatan. Han kom idag (i national television ska tilläggas) med den väldigt perceptiva insikten att surdeg minsann är "lösenordet av idag".

Ja, Tommy om du dragit ut huvudet ur röven i tid så hade du upptäckt att du är lite sent på det. Så 2006.

Till sist tycker han att David Beckham är den mest omtalade människan på jorden i förhållande till sin kompetens.

Touché Tommy, touché.

Negerkyss/
Johan

Samtidigt på Island...

ska de införa ett förbud mot porr.

Jag gillar den idén.

-----------------------------------------

Ska jag bli glad när MFF time-outar en spelare som dömts villkorligt för  sexuellt utnyttjande av minderårig? Kanske, eftersom Joseph Elanga dömd för att ha slagit sin fru, utan någon annan åtgärd än att strumpan träddes utanpå fotbojan när det var dags för match.

Kanske ska jag bli glad när jag hör om det kontinuerliga arbete om goda värderingar som klubben ska lägga ner. Som enda klubb i Sverige.

Kanske ska jag bli glad när det finns både spelare och supportrar som vill ha bort Miiko Albornoz från Malmö.

Ändå kommer det kännas konstigt att se laget tacka barnen i Norra blå (9-14 år är de) efter matchen och tänka att några av spelarna kan tänka sig att ligga med någon där.

Nog fan är klubben befläckad, alltid. Men ur mörkret stiga vi mot ljuset. Det är alla reaktioner ett tecken på. Vi ska skapa något att vara stolta över. Tillsammans.

Det är jag i alla fall glad för.

------------------------------------------------

Jag har världens vackraste fluga på ingång. Folk borde använda fluga oftare. Eller åtminstone jag. Det finns ju så många fina.

Presenter till mig själv.

Jag är usel på att köpa presenter till mig själv. Jag har försökt 5 gånger sen jag skrev här sist. Jag lyckades emellertid endast med 2 av dessa försök.

#1 Först höll jag födelsedag. Jag fick lite pengar av min farmor och min mamma. På grund av komplikationer mer csn så fick jag lägga dessa pengar på tråkiga saker såsom mat och hudsalva. Fail.

#2 När csn väl kom så köpte jag en flaska whisky för pengarna. Success.


#3 Jag hade besök av en lärare från högskolan som skulle betygssätta mig i min undervisning. Det var ju nervöst. Därför köpte jag tre presenter till mig själv som belöning.

En stycken fluga. Hur den ser ut är faktiskt...hemligt. Success.

#4 En stycken T-shirt med Mats Magnusson på som jag kan ha när jag går på fotboll. Den var slut, så den kommer väl den jäveln kommer. Fail.

#5 Samt en stycken film...som också var slut, så den kommer väl någon gång när grisar kan flyga och helvetet fryser till is (kommer ni ihåg den ramsan, den är kul – varför försvann den?). Fail.

Min sensmoral här är att det är svårt att ge sig själv bra saker. Även sex med sig själv har visat sig vara svårt. Mer om det en annan gång.

Jobbar!

Jag står liksom med ett ben på varje sida.

Att vara klassresenär innebär att leva limbo, men har den fördelen att man på något sätt är väldigt mycket individ när man står mittemellan två världar. Så säger Ronny Ambjörnsson i "Mitt förnamn är Ronny".

Å ena sidan, högutbildad, gymnasielärare, Malmö konsthall.

Å andra sidan, minnen av häxa, busshållplats, fabriksarbete, vårdarbete, ingetarbete, Bjärnum.

Det är på något vis befriande att stå på ena benet en stund.

Samtidigt så frustrerande att jag är kvar. Där allt började. Där, varifrån flykten skulle ske.

Den dualismen är på något sätt drivande i mitt hat i politiken.

Just nu hatar jag RUT och Johanna Koljonen.

Trevlig fredag.