Idag har jag satt upp två hyllor i min lägenhet. De är jättedjupa och ganska opraktiska faktiskt. Men jag gillar dem väldigt mycket. Jag har fått dem av Jonte, min farbror - tillika chef för övrigt - som köpte dem på IKEA Älmhult 1993.

Det är något speciellt med grejer som är begagnade, och är gåvor från de som har begagnat dem.
Till exempel har dessa hyllor bevittnat ett inbrott i Jontes lägenhet.
Men inte därför, utan snarare för att det är något av en materiell kick, som känns mycket mindre artificiell än den kicken man får när man konsumerar något nytt (eller second hand för den delen). Återigen, väldigt lik känslan jag får när jag hänger upp tavlor som mina vänner har gjort till mig.

Tobak har gjort två. Min kusin Daniels (fyllde år idag) flickvän Carro en tredje. Både nya och gamla vänner. Tyder nånstans på att jag är solid, att jag står kvar på jorden på samma sätt trots allt - men samtidigt förändras och berikas. Tavlorna i sig symboliserar ju nånting helt annat - som arteakter (nota bene: terminologin), men som artefakter symboliserar de just detta. Hur jag fortfarande är både statisk och dynamisk.

Förgängligheten. Den är knepig. Det är nog den knepigaste frågan för människan att hantera.
Hennes obetydlighet.
Å ena sidan.
Hennes odiskutabla relevans.
Å den andra.

Igår var en annandag. Idag är en annan dag.

Jag övade på min Jönköpingsdialekt. O
ch helt plötsligt sa jag "Kommer Natanael, Aron me te körka på freda ella="
Helnöjd.

Jag åkte hem till malmö idag. Ska skriva litteraturlista och källförteckning och sånt. Sen uppesittarkväll med tre vänner på torsdag innan nyår.
Blev Babel istället för svartklubb. På gott. Och på ont. Mest gott.

Året 2010, har varit magnifikt på många sätt. Jag har tidigare alltid kännt mig som "Helt-av-hajpen"- Johan. Förstår inte vad mina vänner haussar när det kommer till populärkultur exempelvis.
Så har det inte varit i år, även om jag fortfarande inte fattar Lady Gaga. Alls.
Men så är jag ju kille.
I år har jag faktiskt gjort mig delaktig i det mesta. MEN - och nu till poängen - julen har alltså inte betytt speciellt mycket i år. Som jag sa.
Den kom, den sågs, med den segrade aldrig. Som väntat.
Nu är den förbi, jag är tillbaka i Malmö, och det känns bara skönt.
Lite dåligt samvete har jag alltid när jag lämnar Bjärnum. Det känns som att de fortfarande inte klarar sig utan mig.
Det gör dem. Jag vet ju det egentligen.

Jag får lite panik på att vara hemma. Finns inget att göra och så äter jag hela tiden. Jag tycker inte om att jag inte får styra över min matrutiner (som inte finns för övrigt, men det är principen, herr Månsson).
Nu sitter jag i min soffa och surfar och njuter av livet.
I bland rullar jag en cigarett, sätter mig i fönstret och så kollar jag på alla istapparna när jag sitter i fönstret.
Förgänglighet. Istappar alltså. Melankolikoncentrat.
Men inte så tungt, mest vackert. Glädjande melankoli på nåt sätt.

Lite som Moreno Torrobas "Elegia". (som jag inte länkar till, lyssna gärna, men jag spelar den bättre själv, om jag får vara sån)

Nu kollar jag Love Actually, och hör massa smällare från torget. Man vet att man är fotbollskadad när jag tänker att det är relaterat till en viktig match snarare än nyår.


På nyår ska jag ha trerätterssittning här. Jag gillar hur vi alltid satsar stenhårt på att hålla en högre nivå, lite klass liksom, men hur det alltid blir ett finskt fylleslag i slutändan.

Fast istället för fylleslagsmål skriker alla ut grotescorepliker och dansar till "Safety Dance". Och så brukar vi skåla och alludera (nota bene: terminologin) till Björk; It has to be fucking blietzkrieg!
(hon refererar till precis samma sak, hur svårt det är att festa med stiiil, det måste vara blietzkrieg liksom).

Det är låter på många sätt som ett traditionstyngt festande. Det är det i viss mån också. Jag tror att det är ganska vanligt att vänskapsgäng ser sig själva som ett elitskikt, en eyes wide shut-klubb, fast drick och dans i stället för mask-och-knull.
Ett partylandslag om man så vill.

Men riktigt så blir det nog aldrig här. På nåt vis lyckas vi alltid återföda oss själva.
Nya internskämt skapas.
Och helt ärligt så kan man umgås utan alkohol också.
Det är bara så synd, när det är så roligt att festa tillsammans.
Vi delar ursprung. Alla, från små industriorter, tror att den vetenskapliga termen är Klasskultur. Det trodde jag aldrig om mig själv.
Jag trodde inte att jag hörde hemma i Bjärnum. Egentligen. Men jag har blivit varse min klasskulturella tillhörighet, när jag hela tiden efter gymnasiet befunnit mig i en urban, intellektuell och huvudsakligen borgerlig miljö.
Mer om det en annan gång.
God natt.

Imorgon är en Annandag.

...fast den var ju idag.
Nu ska jag dra vad som har hänt sen sist lite snabbt. Jobb hos Bomber i Monaco på lillejul. Spelning på midnattsmässan på julafton. Bastu hos Tobak med Simeon och Lineor samt Leo. Idag tillbaka hos Bomber.
Klämde igenom Offside också, magasinet som kommer typ vara grejen med 2000-talet när vi är nostalgiska på 2020-talet.
"Åh, haha kommer du ihåg Offside och dom här vad heter han, Oskar Bältros?"
Kommer folk säga.
Hur som helst så handlade en artikel om Robert Enkes självmord. Bilden på hur spelarna i Hannover bär in hans kista på AWD-arena, kan vara den bild som fick mig att gråta mest den här veckan.

Nu har jag nyss kommit hem från jobbet. Kollat på Shutter Island. Orolig i kroppen. Som fan. Men jävlar vad bra filmen var.

Imorgon bär det av hemåt igen. Hem till Malmö. Min älskade lägenhet, min måne, som jag kan åka till. Där stannar jag, tills allting ordnat sig.

Leila bakar.

Känns det inte lite som att "Leila bakar"-Leila tuggar sina muffins och går ut och spottar ut dom på uteliggare efter sina sändningar?

ever got the feeling you've been ....trapped?

Bjärnum nu.
Jag hade min familj på besök i Malmö. Firade brorsan. 26 år. Tänk vad tiden går.
Jag kände mig som ett barn på dagis som inte vill åka hem efter dagens slut. Leka lite till, liksom.
Jag vill inte åka hem. Inte ens över jul.

Till råga på allt detta var jag bakfull som in i helvete i morse.
Tobak kom till Malmö. Och fyllde mig med Irish Coffee, vilket nog var bra. För han var lite bitchig och bitter och olycklig igår. Så jag stod ut, liksom. Till slut blev han dock glad igen.

Inte många timmars sömn. Sista fyllan före man ska ta sig igenom den här helgen som av någon anledning ALDRIG har känts så här dryg och dimmig förut.

Några ser mörkret som ett hot, andra som en tillåtelse att cocoona. Jag antar att bägge varianter är lika normala.

Jag ska ut där snart. Med föresatsen om att försöka vara normal. Naturlig, liksom. Fast ändå smälta in i kulturen.
Staden. Kulturen.
Snön. Mörkret. Naturen.
Malmö, denna kulturkrockarnas stad möter nu ännu en krock. Naturkrocken.

Mycket av det vi uppfattar som naturligt visar sig vara kulturligt.

Fan du, det är inte lätt att veta var vi står någonstans i detta.

Jag går ut nu.
Får se om jag känner mig naturlig eller kulturlig när jag kommer hem igen.
Jag ska åtminstone försöka vara normal.

det där nya som skulle va så bra.

Det var jag ju såklart tvungen att sabba.
Jävlar vilken skit jag är.
Jag saknar helt vilja.
Än värre saknar jag helt känsla för ansvar. Jag ser på hur människor blir ledsna.
Och jag ljuger för mig själv.
Jag ljuger för henne.
Sabbat är det nog i alla fall.
På nåt vis är det rätt skönt.
Back to normal, liksom.

Snart är det jul!

Och jag skiter helt ärligt i det lite mer än någonsin.
Det känns lite...konstigt. Men jag uppstäckte för en månad sen att ingenting händer i mig. Så jag tog på mig en massa jobb på julafton och lillejul.
Igår var jag hos Tobak och vi delade våran uteblivna ståfräs inför julhelgen.
Min brorsa blir skitsur på mig på grund av detta.
Över ett svårt restaurangbesök i Arild i helgen spydde han fullständigt galla över mig för att jag arbetade på sabbaten.
Det är väl lite så, när folk ska gå i trans. De blir lite kränkta av att jag inte deltar med samma passion.

Men saken är den - och jag har skrivit det tidigare - jag klarar inte att få känslor pådyvlade mig. Då slår jag bakut. Ju mer folk förutsätter att jag älskar saker. Desto mindre känner jag. OBS. jag hatar inte julen. Jag hatar vintern däremot. Jag hatar snö, men det är en annan sak.
Jag känner bara ingenting.
Jag är ledsen.

Och nej, min familj har inte misslyckats. Jag tycker fortfarande att vi har de bästa jularna. Men de bästa jularna är liksom inte himlastormande längre.
Och nej, det är inte synd om mig.
Julen är fin. Men jag gillar inte knäck. Jag gillar inte snö. Jag gillar inte tingeltangel och jag gillar inte att få en massa grejer jag inte behöver.
Och nej, jag är inte ateist. Jag är bara inte kapitalist.

Att komma tillsammans, det är viktigt. Men...är det inte lite som internationella kvinnodagen? EN dag om året är kvinnornas, EN dag om året ska vi komma tillsammans.
Känslan är lite som inför skolbalen på studenten. Man ställde upp och gick dit, blev skitfull. Men själva anlendingen till att man var där var att någon ANNAN hade nån slags idealbild över hur allt skulle vara.

Kanske är det så, att jag nog bara är livrädd för att bli rekvisita i en saga.
Ännu värre; Bob Hansson har rätt, jag och han ser på livet som en teaterpjäs.

Jag ser hur folk runtomkring mig jobbar på scenografin. Sakerna runtomkring utgör huvudnumret, där det egentligen skulle ha varit manuset som är den viktigaste delen. Resmål du har besökt, mysigaste julen, roligaste sommaren, bästa festerna och allt detta ska helst fångas i ett fb-album. Ni är duktiga scenografer, tänker jag. Men riktigt usla manusförfattare.
Jag ser hur folk arbetar med sin julscenografi, och jag vill bara springa in i deras kök och doppa kuken i knäcksmeten och skrika:
DITT MANUS DÅ! DITT MANUS! DET ÄR JÄTTEDÅLIGT; SER DU INTE DET?!
Så skit i knäcken den här julen. Dels för att den kommer smaka av mitt ollon, dels för att du kanske borde sätta dig ner och jobba lite med manuset till din pjäs istället.

Tomt

Jag har inget vettigt att säga och det är det som är så härligt med mig.

Ledig dag.

Idag har jag typ tagit ledigt. Eller nästan. Jag har skrivit klart hela undersökningsdelen på uppsatsen.
Då har jag bara avslutningsdiskussionen kvar. Den har jag disponerat lite skissartat idag.
Ok, om man inte fattar vad jag skriver nu så innebär det att jag är klar, fast bara nästan.
Det känns fan lite rastlöst.
Jag hade väntat mig mer demoner. Mer kamp. Mer panik.
Men inte.
Nu dricker jag kaffe. Lyssnar på den här Shane MacGowan och väntar på att A ska komma hit och leka med mig.
Jag tycker om A.
Lite för mycket för att min frihetstörst ska kunna släckas.
Kanske. Jag vet inte.

....

Imorgon ska jag äntligen få träffa Tobak igen. Har saknat honom järnet. Det har ändå gått 5 dagar sen vi sågs.
Jag tycker om Tobak.
Och Calmare Nyckel rulltobak.

Hur många gånger kan man ta en oskuld?

När Olof Palme mördades togs Sveriges oskuld. Tydligen. Nu är vi inget öppet samhälle längre. Nu kan inte en statsminister gå på gatan och känna sig säker längre. Sverige var, på grund av sin långa fredstid, sin neutralitet i alla krig, nu inte ett ett säkert öppet land längre.
Vi blev som USA.
1986...ooh really?
Grejen är bara att samma diskussion har gått så jävla många gånger både innan och efter.
Sprängningen av västtyska ambassaden (terrordåd), Lasermannen, Estonia, Malexander, Göteborgsbranden, Anna Lindh, Tsunamin, SD in i riksdagen, och nu smålänningen som sprängde sig i Stockholm.
Alla gånger: Nu är Sverige inte detsamma längre.
Förstår inte riktigt var självbilden kommer ifrån, att vi svenskar skulle ha haft världens bästa samhälle, fram tills i lördags - och sen är det slut. Nu kan vi inte ha nån slags fäbodtrygghet längre...
buhuuu
Jag har ett förslag: Vi hade inte världens bästa samhälle innan i lördags - inte världens sämsta heller - och idag är det ungefär samma sak. Lite så. Inte som att jag är opåverkad. Men man kan ju vänta lite med att bestämma vilka växlar vi ska dra av det här.
Sverige är jättetryggt och så, missförstå mig inte etc o.s.v. etc.
Men fan, så där jävla tryggt är det inte. Obehagliga grejer händer i Sverige också.
Varför skulle svenskarna vara MER chockade över nåt sånt här än exempelvis tyskarna?
Det är alltså mest synd om oss, eller?
De som möjligen sket ner sig i lördags är väl i så fall våra nya medborgare, som flytt ifrån sån här skit, och trodde att det skulle vara annorlunda.
Men du, Svenne, ska inte vara speciellt överraskad.
Ditt samhälle har faktiskt inte blivit mer våldsamt med åren.
Snarare tvärtom.

I mitt rum ligger klockan styckad...

...och utanför rusar hela världen förbi.
Champagne och portvin på amiralsgatan till klockan halv fem i morse. Rise and shine 0830.
Ni, förstår. Jag är inte så kaxig idag.
I min lägenhet styrs tiden av tv-tablåer och antal cigaretter (helst en i timmen sådana här dagar)
Jag ser att vädret är vackert utanför fönstret. Plus en grad. Sol. Klarblå himmel. Jag är glad för det.
Men det är nyheter, family guy, grotesco på datorn och scrubs och annat icke krävande för hjärnsynapserna. Det är så jag styckar upp den här dagen.
Jag fattar att det har varit ett terrordåd i min gamla hemstad. Helt sjukt, men vad som händer där ute når liksom inte in här.
...och utanför rusar hela världen förbi.
Väggarna är tjockare, öronen dövare och huvudet har lite annat att tänka på. Sjuka grejer. På fyllan. Förälskelse i människor, och livet i allmänhet. Men det kostar. Och det är idag jag ska betala detta och endorfinerna räcker inte längre.
...och utanför rusar hela världen förbi.
Nu har solen gått ner och jag tycker mig kunna ana att vintern har sina akilleshäl den också.
Vintern kommer att förlora!

Inlägget som Elinor aldrig skrev.

Jag hra ont i huvudet forfarande. Måndagens slöhet varslade, men vill jag lyssna? ICKE.
Nu ligger jag här dåsig och halvfebrig och en jävla huvudvärk.
Så slår jag på tv:n.
Glee.
Dom skriker nåt om hur dom hör ihop. Det är dans, skönt crazy och alla älskar varandra.
Det är det vidrigaste jag varit med om.
Det är ett perverst jävla svindåligt piss den serien. Jag orkar inte alltså. Problemet med Glee är att det inte bara vänder sig till folk som inte har hår på könet. Utan även till folk i min egen ålder. Det är nånstans här, att vara målgruppen, men inte fatta grejen som jag blir riktigt vansinnig. SÅhär:

Jag mår generellt dåligt i situationer då någon försöker dra en känsla ur mig, och jag inte känner något. Jag blir förbannad. På riktigt. Jag gillar inte att åsikter, tankar och känslor förväntas av mig. Eller "gillar inte". Jag hatar det.
En idiot kommenterade min ovilja att gå in i ett nytt förhållande såhär "aaah just det, du är ju kille"
Jaha? AAAh just det, du är ju efterbliven.

Doktorand blir jag inte i det närmsta heller. Inga tjänster utlyses i vår.
Jaja, störigt i varje fall.

Tre andra saker som störde mig idag.
Äggen var slut till frukosten.
Det var russin i brödet.
Jonna Bergh Wahlström.

tung

Jävlar vilka antiprduktiva förutsättningar den här dagen bjöd. Huvudvärk, trötthet och mental spärr inför stadsarikvets portar.
Hann dock med att öppna en ny volym i materialet. Sen gick jag hem. Typ.
Clabbe var här och drack kaffe till grotesco.
Sen sängen.
Skärpning inför morgondagen. Men vill inte skärpa mig. Får ångest av tanken på att jag måste "skärpa" mig.
Jag vill att det ska komma bara.
Imorgon hoppas jag på att kreativiteten ska cumshota mig i fejan.
Mer så.
Nu känns det bättre.
Allaredan.

Lite lite...

...lättare känns det nu.
Imorse var jag helt slut som artist. Veckans tre i rad har bestått av KÖpenhamn (se nedan), glögg och portvin till fördärvet hos AC i fredags (ny kompis, FAAAN va KUL!) och igår nån slags julalkholtemakväll med Tobak, Lineor och Leo.
Från att ha smuttat på finöl, dyr glögg och betett oss allmänt von oben slutade vi klockan tre på ariman. Svettiga. Råfulla. Gapiga.
Vi skrek Electric med Leila K. Det var samtidigt den där "vi mot resten"-känslan som man bara får när man är i ett gäng då allt stämmer.
Det gick liksom inte riktigt att hålla uppe det aristokratiska skenet av intellektualiet. Det är ju tur samtidigt.

Lite ångest har jag för att jag pillade på DJ:ns dator. Jävlar. Vilket as jag är.

Dessförinnan sprang jag runt i lund och ritade kukar i snön på vindrutorna på alla bilar. Till slut blev det så mycket bilar att jag var tvungen att springa. Och då trillade jag naturligtvis och bröt röven i bitar.
Dessförinnan hade Leo hittat en Soft Air Gun som han sköt mig med.
Ont när jag vaknade i morse med andra ord.

Helt ok dock med den obligatoriska ångesten idag. Lite tufft var det på eftermiddagen dock. Jag spelade med OldPandaDays och ville nog mest av allt gråta huksittandes naken med mumsmums i käften i duschen för jag var så trött.
Men nu är det lite lite bättre.

Dock är jag lite ledsen över att jag missade lussekatterna hos AC ikväll. GIllar inte att försumma folk, inte höra sms och så vidare.
Känns alltid som oartigt, ofrivilligt förvisso, men oartigt.

Ideologihora.

Mitt förra inlägg kanske ger intrycket av att jag är någon slags snobb. Lite överklassvänster sådär. Det är jag inte. Snarare tvärtom.
Jag vill göra nånting, så gott jag kan, i enlighet med mina principer.
Jag kan låta bli Lidl, då gör jag det.
Kan man inte, fine. Vi lever i ett klassamhälle och jag är inte längst ner.
Men jag är FAN inte högst upp heller.
Långt därifrån.
Sällan känner jag mig så jävla mycket arbetarklass som när man befinenr sig i en medel/överklassnormativ miljö som i en storstad. Minst en gång i veckan känner jag av det.
Jag är sämre. Alla har råd men inte jag. Jag blir så jävla liten och ledsen varje gång nån säger:
"Kan du inte låna av dina föräldrar till en bostadsrätt då?"
NEJ jag kan inte det.
Jag kommer inte därifrån.
Min pappa kör lastbil. Min mamma är förskollärare. Dom har inte 50 000 undanstoppade till mig.
Följande sms fick jag igår:
"johan jag tänkte sätta in 1000 kronor på ditt konto, men måste se över utgifterna för december. Du får nog dom före första januari, tror jag / mamma".

Idag stod en jubelidiot och väntade i trappuppgången. Han pratade stockholmska.
Han sa "Jag vill att du röstar jag till en ombildning till bostadsrätter"
"tyvärr, sa jag. Har inte pengarna och tycker det är fel med ombildning"
"Jag är också emot ombildning principiellt. Men personligen är jag för.", svarade han.
"Jag har inte pengarna, sa jag"
Men tänkte "principiellt är du väl också feminist, men personligen gillar du att folk slår kvinnor, ditt jävla as"
"Nej men det är lugnt", det är ju en jättebra investering. Bankerna räknar med det.
Jag har inte råd. Han fattade verkligen inte.
Så jävla kränkt kände jag mig. Det var nästan så jag började lipa på bussen.
Min granne i mitt barndomshem kom ifrån kurdistan. Han räfsade löv för att ha råd att åka på fotbollsläger som alla andra barn.
Jag förstår dig, Mahmut. Även om det är en viss skillnad mellan oss, så förstår jag.
Vi passar inte in. Vi är de lägre stående.
Det lägre kastet.
Jag hatar klassamhället. Jag hatar verkligen det.
Helvete.

Bakissura tankar.

Igår, köpenhamn. Nån slags divig whiskeysittning på vestergade. Sen en riktigt svår releasefest för någon designer jag inte kan namnet på. Jag skiter lite i det också.
Där var gratis öl nämligen.
Och då hänger man vid bardisken istället för att klappa nån jävla fransyska i ryggen som kastat akrylfärger på nån stickad t-shirt.
Kreativt.
Nåväl, full blev jag.
Och bakfull är jag idag. Därför är jag också lite sur. Jag kan uppskatta livet dagar som dessa, jag känner mig ändå ganska lycklig när jag är såhär lagom bakis. Men - precis som huvudvärken - så kommer också någon slags ilska över omvärlden som ett brev på posten, på bakisdagen.
Där var söta damer. I köpenhamn.
Och herrar också för den delen. Men jag har ungefär samma förhållande till människorna från Weekday som jag har till deras kläder.
Jag går in i affären. Ser nåt fint. Vet att jag inte tänker agera/handla (jag bojkottar allt som ägs av H&M, kan vara värt att påpeka). Sen går jag ut. Med en liten bitter eftersmak.

Jo, och apropå H&M. Apropå att jag är sur på omvärlden.
Anledningen till att jag bojkottar detta skitföretag är många. Men här är två

1. Jag är desperat, jag är inte vegetarian, men vill verkligen bojkotta nåt.
2. Det är billigt i H&M:s butiker. DU sparar 200 kronor på att köpa en tröja där. Vem tror du betalar?

Jo det ska jag berätta för dig. S.k. underleverantörers anställda, vilket är en synonym till barn. Samt hela bangladesh. H&M tillverkar alla sina kläder där, men betalade sisådär 60 spänn i skatt förra året.
Jag köper inte den där känslan folk har om att svenska företag ska vara så jävla bra, ååh kvaliteee.
Jag hatar Ingvar Kamprad.
Jag hatar Stefan Persson.
Torskar och smuts. Varken mer, eller mindre.
Kanske ska påpeka att jag inte har något som helst emot folk som handlar i dessa butiker.
Det är helt ok.
Precis som att jag inte spyr galla över folk som inte gör samma val som jag, så vill jag inte ha nån rabiat dreadlockvegan som skriker mig i öronen när jag tuggar på en chorizo.
kram

topplista

Här är topp tre...
...boktitlar om handikappade/sjuka människor som idag är jättelyckliga och tjänar 85000 pengar på att hålla föredrag i en timme.

3. Benny Haag - Det var droppen (om alkoholism)

2. Den där brända brandmannen från Göteborg - Håll glöden vid liv (ok den finns inte, jag hittade på)

1. Mikael Andersson - Armlös, Benlös - men inte hopplös. (killen har inga armar och inga ben, vad jag ändå måste undra är ; hur jävla högt kan du hoppa då?)

...nöjd?

Tre och en halv timme idag på Stadsarkivet. Det snöade. Sen var det klart. Såhär kärnmjölksvit himmel, som det är när solen precis ska tränga sig fram. Miltonsk himmel. (har ingen aning om vad det betyder, men det finns en himmel som kan kallas miltonsk, det vet jag)

Det avgick ingen båt idag.
Ingen last kom heller in till Norra Hamnen.
Vilket innebär att jag har skrivit cirka fem sidor på min uppsats. Jag lever men den där jävla uppsatsen. Jag sover med den, äter frukost med den. Rensar navelludd med den. Jag har strypsex med den.
Jag är lite trött på den nu. Och då är det ändå det jag vill jobba med i framtiden.
Har jag sagt.
Satfläsk.
Men det går ju dåligt nån gång i alla relationer, liksom. Även mellan mig och uppsatsen. Det flyter på. Men det är passionslöst.
Åh fan. Det är passionslöst? En passionslös relation?
Ska jag gifta mig med den där uppsatsen. Leva med den, på riktigt?

Pappa, varför bråkar du och uppsatsen?
Vi bråkar inte, vi diskuterar bara. Vi älskar varandra fortfarande väldigt mycket. Eller. Nja...

Det är inte händelsevis så att uppsatsen tar den i tvåan?