Problem med "Gentrifiering" nr 2: Teleologin.

Jag var inne på det i förra inlägget.

Då skrev jag så här:

"Det är ett extremt modernistiskt synsätt att tro att allting är under SAMMA process. Grundförutsättningarna skiljer sig mellan olika städer och därmed skiljer sig utvecklingen åt. Återigen: att andelen smålänningar på Möllan och Seved är högre än för 30 år sen är säkerligen ett tecken på någonting. Men det är inte ett tecken på att samma sak ska hända här som hände i Stockholm, Göteborg."


 Själva modernismen i det här synsättet ligger i att historien, eller samhällsutveckling följer ett bestämt mönster.

Modernismen är därmed vad man brukar kalla teleologisk i hög utsträckning. Det innebär att samhällsutvecklingen kan förklaras med ändamålsstyrda medel. I fallet med gentrifiering så kan man säga att "Lägenheter blir bostadsrätter för att området ska gentrifieras". 

Modernismens huvudteleologi ligger i en slags optimism. Där allting som sker, kan förklaras med att det sker för att samhället hela tiden rör sig framåt och uppåt. "Andra världskriget skedde därför att välfärdstaten skulle utvecklas" är en sådan teleologisk syn.

Förnuftet driver oss mot bättre tider dag för dag och leder oss mot historiens slut.

Detta gäller för alla platser alla samhällen. Därför går till exempel Haga, Möllevången, Södermalm och Kreuzberg exakt samma framtid till mötes. De är på olika steg, men alla klättrar på samma stege, åt samma håll.

Här i finns två intressanta problem med "Gentrifiering" som jag tycker förtjänas att tas upp.

1.

Now, som jag var inne på tidigare så missar man ofta att se det ensilda och unika med respektive "fall" när man talar så här om sociologiska saker.

Jaha, vi tar två klassiska exempel. Möllevången i Malmö och Haga i Göteborg.

Möllan och Haga, vad har de gemensamt. Arbetarkvarter, där bor nu inte bara arbetare inom verkstadsindustrin. Båda är s.k. "mellanrum", som man säger inom stadsplanering (byggnader som inte revs, under rivningsåren för att man helt enkelt inte hann eller hade råd eller liknande).

Vad har de INTE gemensamt då? Tusen saker. Möllan var länge ett semikriminellt område. Är det fortfarande till viss del. Haga ockuperades, precis som Södermalm av hippies under 70-talet, på Möllan drev man bordeller och svartklubbar långt in på 2000-talet. På Haga finns det tusen Shabby Chick-fik och lägenheter i mångmiljonklassen. På Möllan har folk inte råd att ombilda ens.

Ja det finns likheter. Men det finns alltid ännu fler skillnader. När det kommer till demografisk struktur, kapitalunderlag i staden i fråga, arbetstillfällen, arktektur, ursprunglig planering.

Det finns, återigen, delar som tyder på att Möllan kan utvecklas till ett Haga. Men det finns delar som pekar på motsatsen.

Ska vi då använda samma begrepp för att beskriva respektive händelseförlopp?
Detta, att peka på X och därmed förutsätta att Y finns och till sist kommer till slutsatsen Z, är ett av det mest svårförsvarbara intellektuella bitarna när man talar i termer om att områden gentrifieras.

2. Tillväxtteleologin.

Den här är betydligt enklare att förklara, helt enkelt för att den är så jävla korkad.

Det här med tillväxt är, som sagt, ett av modernismens mantra. Bättre och bättre dag för dag. Folk kommer få det bättre, allt kommer bli bättre ju längre tiden går.

Tillväxttanken är central inom våra två mest inflytelserika ideologier i samhället: Socialismen och Liberalismen. Utan tillväxt, ingen teleologi. Inget kommunistiskt/kapitalistiskt drömsamhälle.

Detta leder till ett slags gentrifieringbonanza. Där man räknar med att (tillexempel) Malmö kommer gentrifieras hela vägen till Sassnitz.

"Först Västra Sorgenfri, sen Möllevången, nu när PEAB bygger vid Folkets park. Sen Sofielund. Sen Seved. Sen bitar av Rosengård, vettu sen så kommer vi bygga lyxbostäder i Uxie. Det kommer gentrifieras överallt och det kommer AAAAAAALDRIG TA SLUT"

Det här kommer inte fungera. Det lovar jag.

Av den enkla anledningen att allt inte kan gentrifieras.

Överklassen behöver sin underklass. Nära. Åtminstone i anslutning till varandra i samma stad. Vem ska annars putsa kristallkronor och kamma mattfransar på Limhamn?

Förstår ni.

Jag är ju socialist. Jag tror på en viss typ av teleologi, men det här tänkandet är ett slags ultraperverterad tillväxtfetischism.

Problem med "Gentrifiering" nr 1: Relativiseringen

Jag förklarade gentrifiering i förra inlägget som att rika människor flyttar in där fattiga tidigare bodde.

Ofta säger man dock att ett område gentrifieras i relation till hur det var innan.

Konkret: Nu har rikare människor än de som bodde där innan flyttat dit. Därför är det en gentrifiering.

Så står det ju till exempel i Wikipedia.

NÄNÄNÄNÄNÄNÄ HÄ DU! JÄVELBERG

Det fungerar inte att resonera så.

Det är absolut en process värd att uppmärksammas. Det är absolut intressant att diskutera vad som händer med de "gamla" människorna och vad som gjorts för att få dit de "nya".

Men att kalla det gentrifiering innebär att det är att betrakta som en "herrskapsifiering" att personer som bara är lite mindre fattiga än de som bodde där innan flyttar dit.

Det innebär att ett område med skyhög arbetslöshet, som tidigare varit slum och som nu rustas upp och därmed lockar till sig människor med arbete kan sägas genomgå en gentrifiering.

En herrskapsifiering.

En utveckling som inte alls kan jämställas med en process likt den i Haga i Göteborg. Eller området kring Katarina i Stockholm.

"Jo, absolut", invänder någon, "gentrifieringen har bara inte gått lika långt i det område som du tänker på. Men det bör absolut ses som en gentrifiering."

Det finns två problem med ett sådant synsätt.

Problem ett:

För det första implicerar det att Haga, Södermalm och Gamla Väster har någon social gemenskap med de hyreshus i Herrgården som inte längre är slumförvaltade.

(Slumförvaltning innebär att riskkapitalbolag tar ut hyror för bostäder men utför så lite service som möjligt för de boende. Ett sätt att maxa inkomsterna.)

Det var ett extremt exempel. För att illustrera. Men samma sak gäller egentligen för delar av Möllevången (som i stor utsträckning slumförvaltas), och för nästan hela Seved.

Det är alltså bokstavligt en på gränsen till kriminellt dålig förvaltning av bostäder som man betecknar som "under gentrifiering".

"Men vad ska man kalla det då? Det är ju rika, vita smålänningar som bor på Seved och på Möllan! Det är klart att de delarna av Malmö är under samma process som liknande områden i Berlin, Köpenhamn, Sthlm och Göteborg"

Problem två:

Det är ett extremt modernistiskt synsätt att tro att allting är under SAMMA process. Grundförutsättningarna skiljer sig mellan olika städer och därmed skiljer sig utvecklingen åt. Återigen: att andelen smålänningar på Möllan och Seved är högre än för 30 år sen är säkerligen ett tecken på någonting. Men det är inte ett tecken på att samma sak ska hända här som hände i Stockholm, Göteborg.

(Jämför Christiania och Hafenstrasse med Haga och Mariatorget så kan man se tydliga tecken på det).

Argumenten för att gentrifiering inte kan användas på sociala förändringar i ett bostadsområde är alltså inte bara sociala, utan också vetenskapliga. Vi kan helt enkelt inte med säkerhet säga att utvecklingen är "likartad" när den inte är det.

Många städer i norra England kan vittna om "gentrifieringar" som blivit något annat. Fina, nybyggda dyra lägenheter och affärslokaler står tomma.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, bara för att politiker och byggherrar säger det.

Om Gentrifiering och urvattningen av en sociologisk begreppsapparat

För ett tag sen skrev jag här på bloggen om begreppet Hipster som ett begrepp som rör sig i gränslandet mellan å ena sidan en bestämd social grupp (alltså med en bestämd kulturell eller ekonomisk kapitalstyrka) och och ren och skär kulturell identitet.

I praktiken menar jag att när människor använder det, så är det egentligen ingen som på riktigt vet vad det är man talar om.

"Åh där går en hipster (man)" kan betyda:

"Där går en människa med skägg och glasögon med stora bågar."

Eller:

"Människan som går där bor i bostadsrätt, jobbar som grafiker, gillar musik av killar som heter Nick (Cave, Drake eller nåt ditåt)."

Svårighetern att veta exakt vad man menar gör att hipster är ett begrepp som man kan konversera med. Det är allt.

Det är inte vetenskapligt och det fyller ingen som helst analytisk funktion, utan är snarare i hög grad kontextberoende och bör ses som ett trevligt sätt att (lite nedsättande) beskriva någon annan.

Ett annat sådant ord är Gentrifiering. 

Det är en annan sociologisk term som har (välförtjänt) ännu mera vetenskaplig cred än vad Hipster har.

Men det är ytterligare en sådan vardagssociologisk rödvinsstinkande skit-term som betyder allt och ingenting, och som står i väldigt beroende av en tyst kontext för att det ska bli helt tydligt vad man egentligen menar.

En del av förklaringen till denna otydlighet ligger kanske i att det har med det lite diffusa begreppet klass att göra, men däri ligger inte hela sanningen.

Vi tar det från början:

Gentrifiering innebär den process där olika typer av omstruktureringar (renoveringar, nybyggnad, ombildningar eller bara hyreshöjnngar) av ett bostadsområde, som gör att människor som har höga inkomster flyttar dit, och tränger undan de som bodde där innan. På så vis blir området "Herrskapifierat" (Gentry=Herrskap/högborgerlig)

Bra så.

Ett exempel på ett gentiriferat område är Haga i Göteborg. Ett annat är Gamla Väster i Malmö. Ytterligare ett är Södermalm i Stockholm. SoHo i New York ett fjärde. Ni fattar grejen. Det brukade vara ett Si-område – nu är det ett Så-område.

Framgent kommer jag att förklara varför det här begreppet och hur det används är så dåligt.

Det kommer jag göra i separata inlägg.

Det blir ju bättre disponerat så.