Annars då?

Hemmamatch i fredags, och folkölsflöde.

Jag och Elin köpte en ostbricka för att fira att guldet kan vara på väg i rätt händer till sist.

Satan vad roquefort är gott.

Nu ska jag köpa en biljett till bortamatchen mot AIK åt en vän.

Om svagas förakt för svaghet.

Många vittnar om en kyla hos vissa människor som på olika sätt är sjuka.

Inte för att dra alla över en kam, eller för att döma, utan jag är snarare intresserad av hur föraktet för

svaghet påverkar människans vilja till att överleva, synen på andra människor och på världen.


Kylan som yttras i förhållande till andra människors svaghet. Det kan verka konstigt,

för en annan med en traditionell socialdemokratiskt solidarisk uppfostran, hur människor som helt

uppenbart använt samhällets resurser till sin egen hälsas väl och ve så uppenbart föraktar andra

människor i en liknande situation.


Samtidigt är det ju inte konstigare än när mamma sa till mig att barnen i skolan är elaka för att de innerst

inne är ledsna.


Håll med om att självmotsägelsen är intressant, och att den blir mer intressant när den framgår i ett sammanhang där man intellektualiserar eller diskuterar just svaghet.

Min svaghet och föraktet mot bidragstagare, hemlösa och outbildade.

Ta den tyske filosofen Friedrich Nietzsche till exempel. Hans neuroser, sömnlösa nätter, magkatarr, syfilis och vansinniga förälskelse till Lou Salome varvas liksom med hans syn på "övermänniskan" och på kvinnan.

"Går du till kvinnan, glöm inte piskan"

Enligt Nietzsche kan människan delas in i två kategorier: Hjordmänniskor och Övermänniskor (Den blonda besten). Den sistnämnda omfattas inte av samma regler som hjordmänniskorna, och det är HAN som driver mänskligheten framåt. Övermänniskan är en Robinson Crusoe, starkt präglad av ett förnuftigt och rationellt learning by doing-ideal.


Eller ett mer modernt exempel i Ann Heberlein, som i "Jag vill inte dö" berättar om sin bipolaritet och självmordslängtan samtidigt som samma bok har sina diskussioner om att hemlösa minsann har valt sin utsatta situation. (Jag argumenterar inte mot sakfrågan i sig, inte nu, men jag tycker att ämnesvalet i ljuset av psykisk sjukdom är...prekärt)

Samma författare formulerar det klockrent i "Det goda livet":

"Vem bryr sig om ogräs, när man inte kan andas?"

Samma mening rymmer också en förklaring till varför sjukdomen, paniken och ångesten kan uppfattas som en källa till visdom - att se allt bortom oväsentliga villfarelser, att irrelevans minsann är en lyxvara.


I grund och botten ser nog människan att världen är beskaffad enligt principen över- och underordning. När man står på rätt sida, men samtidigt upplever sig vara på fel sida, så måste gränsen formuleras om, flyttas för att man ska kunna förstå eller bara orka med sig själv.

Det är en förhatlig uppdelning, men samtidigt en uppdelning som gynnat exempelvis Nietzsche själv som vit man, sprungen ur akademin. Och man vill inte bita den hand som föder en.

Praktiken är vorbei

Nu ska jag tillbaka till vanlig skola igen i några veckor.

Under tiden ska jag sköta mig, skriva massa saker i skolan, kanske jobba, och dessutom planera

undervisningen om franska revolutionen, industriella revolutionen och de politiska ideologierna.

Det är roligt, men det är fan rätt så uttömmande också.

Igår var det whiskyprovarkväll. Jag provade sju stycken olika sorters whisky, en whisky/ginger ale och en Irish coffee.

Bäst var ginger ale och nummer 6 och 7. Tror det var A'bunadh och Laphroaig 10.

-------------------

Jag känner mig stor nu. Jag har undervisat 16 lektioner minsann.

--------------

Längesen.

Kära dagbok.

Det var längesen jag skrev. Men jag har helt enketl inte haft tid.

Jag har hållit mina första lektioner som gymnasielärare i Historia på gymnasiet. Det har gått bra, och mindre bra.

Idag trodde jag att jag hade fått feber (jag får alltid feber när jag är stressad), men efter att ha hållit en lektion om reformationen och om upptäckterna så förstod jag att det hade jag nog inte.

Så jag sprang en mil istället.

--------------------------------

Julia Gilliard är veckans bästa.

--------------------------------

Fan va det är roligt att vara lärare!

---------------------------------

Teater!

Var på premiären av Yarden i lördags. Det var en lysande dramatisering av en lysande bok som resulterat i en lysande pjäs.

Det är synliggörandet av klassamhället på ett sätt som vi inte riktigt sett sedan Moa Martinsson som har saknats i svensk litteratur och kultur.

Nu är det äntligen tillbaka.

-------------------------------

Har investerat i en massa slipsar nu för att dryga ut min garderob. Skolan jag praktiserar på är nämligen av det lite tjusigare slaget och man bör därför ha kavaj eller slips om man arbetar som lärare där.

Således har jag idag burit slips.

Tidigare i veckan har jag konstant använt kavaj.

Blåjeans och gymnastikskor är förbjudna.

Jag älskar det. Fan va härligt att få klä sig så stiligt varje dag för att man MÅSTE, inte för att overkilla en nyårsfest.

Underbart.

Praktik!

Fullt ös och praktik på ProCivitas Malmö.

Det är riktigt roligt, jag är nästan förvånad hur spännande det är. Jag hade kanske trott att jag skulle bli llite sämre som lärare än vad jag nog blir, och jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli så kul att möta elever på det viset.

Snart ska jag undervisa. Det blir upptäckterna, franska revolutionen, enväldet, amerikanska inbördeskriget och sådär.

---------------------------

Nåväl. Nu är jag trött. Ska slösurfa innan Elin komemr hem. Sen ska vi ut och springa i oktobersolen. Riktigt ägigt!