Många vittnar om en kyla hos vissa människor som på olika sätt är sjuka.
Inte för att dra alla över en kam, eller för att döma, utan jag är snarare intresserad av hur föraktet för
svaghet påverkar människans vilja till att överleva, synen på andra människor och på världen.
Kylan som yttras i förhållande till andra människors svaghet. Det kan verka konstigt,
för en annan med en traditionell socialdemokratiskt solidarisk uppfostran, hur människor som helt
uppenbart använt samhällets resurser till sin egen hälsas väl och ve så uppenbart föraktar andra
människor i en liknande situation.
Samtidigt är det ju inte konstigare än när mamma sa till mig att barnen i skolan är elaka för att de innerst
inne är ledsna.
Håll med om att självmotsägelsen är intressant, och att den blir mer intressant när den framgår i ett sammanhang där man intellektualiserar eller diskuterar just svaghet.
Min svaghet och föraktet mot bidragstagare, hemlösa och outbildade.
Ta den tyske filosofen Friedrich Nietzsche till exempel. Hans neuroser, sömnlösa nätter, magkatarr, syfilis och vansinniga förälskelse till Lou Salome varvas liksom med hans syn på "övermänniskan" och på kvinnan.
"Går du till kvinnan, glöm inte piskan"
Enligt Nietzsche kan människan delas in i två kategorier: Hjordmänniskor och Övermänniskor (Den blonda besten). Den sistnämnda omfattas inte av samma regler som hjordmänniskorna, och det är HAN som driver mänskligheten framåt. Övermänniskan är en Robinson Crusoe, starkt präglad av ett förnuftigt och rationellt learning by doing-ideal.
Eller ett mer modernt exempel i Ann Heberlein, som i "Jag vill inte dö" berättar om sin bipolaritet och självmordslängtan samtidigt som samma bok har sina diskussioner om att hemlösa minsann har valt sin utsatta situation. (Jag argumenterar inte mot sakfrågan i sig, inte nu, men jag tycker att ämnesvalet i ljuset av psykisk sjukdom är...prekärt)
Samma författare formulerar det klockrent i "Det goda livet":
"Vem bryr sig om ogräs, när man inte kan andas?"
Samma mening rymmer också en förklaring till varför sjukdomen, paniken och ångesten kan uppfattas som en källa till visdom - att se allt bortom oväsentliga villfarelser, att irrelevans minsann är en lyxvara.
I grund och botten ser nog människan att världen är beskaffad enligt principen över- och underordning. När man står på rätt sida, men samtidigt upplever sig vara på fel sida, så måste gränsen formuleras om, flyttas för att man ska kunna förstå eller bara orka med sig själv.
Det är en förhatlig uppdelning, men samtidigt en uppdelning som gynnat exempelvis Nietzsche själv som vit man, sprungen ur akademin. Och man vill inte bita den hand som föder en.
