Jag har haft väldigt svårt för Lund.
Men jag håller kanske på att ändra mig?
Det är ju ändå en fin stad. Med sitt vilsamma gytter, trånga gator bland många välbevarade jugendbyggnader, och med sina anor som vilar likt ett Bromanskt bakfylletöcken över torgen är det en svårslagen pärlemoknapp i den skånska linnekavajen.
Här bodde en gång Strindberg. Här festade Fritjof Nilsson Piraten. Här har revolutionsromantik, Sartre och traditioner blandats i en härligt vit, borgerlig, dünamisk salsa.
Det är omöjligt att hitta rätt i staden, men vad gör egentligen det? Det är som att vandra i en enda stor härlig lång studentkorridor med gemensamt kök, där var och varannan koketterar med sin radikalism, sina fantastiskt roliga radioprogram (där för övrigt Frej från Maskinen är gäst nästa vecka) och kanske något studentmagasin för de bredare folklagren som handlar om utelivet och kulturutbudet i denna vidsträckta arkipelag av kreativitet, mångfald (nåja) och mustig humor.
Det är förvisso staden där en känner att man tränger sig på vart man än går. Men det gör inget för tänk så mycket Ekelöfsk eufori en kan få uppleva, som en i utkanten betraktande, under en odyssé i staden!
Och jag menar:
Kanske behöver du i alla fall, en gång i livet, få se hur kommande generationers makthavare inom akademin har haft det i sina liv, wie es eigentlich gewesen ist?
En rycker upp dörren när ett gäng ur Hallands nations styrelse sitter och planerar hur temat på nästa sittning ska kunna vara så rasistiskt och sexistiskt som möjligt utan att någon tradig jävel på Sydskånska bloggar om det på Nöjesguiden.
På något café (vi kan kalla det Aliman) kanske man hör hur några litt.vetare sitter och stoltserar med att de minsann har 'courage', då de ska ge sig på strapatsen att ta 171:an från Delfi till farliga Malmöområdet Seved för att finansiera den undre världen i grannstaden, och därtill svänga sina dreadlocks på någon svartklubb.
Någon annan ringer hem till Mamma i Alingsås och ber om pengar till första utgåvan av violinstämman i Kindertotenlieder som hen har hittat på något antikvariat.
Kanske kör en förbi LTH där några ingenjörsstudenter tävlar om att tafsa på någon kvinnlig kurskamrat för att få inspiration till sitt examensarbete.
Eller varför inte störa deras "fria teatergrupp" bestående av åtta arkitektstudenter när de repeterar sin humorsketch "Tomas och Bengt i Fittkuknangijala", som har premiär på Knävlingagillet på AF-borgen?
Kanske korsar Amanda Jensen Clemenstorget helt barfota tillsammans med någon kille som skulle kunna vara med i The Sounds?
Nä.
Jag vet inte.
Jag har fått nog av Lund.
Hursomhelst, det här är ju ändå en blogg och då måste jag berätta vad jag ska göra idag.
Jag måste själv till Lund och solka ned mig, då jag behöver lämna en bok på UB idag.
Men jag väljer att cykla dit från Malmö istället för att åka kollektivt.
Jag har nämligen upplevt allt det där en gång, och cyklar hellre snabbt igenom den där studentkorridoren än promenerar långsamt.
---------------------------------------
Det gick precis upp för mig att jag förhoppningsvis kommer arbeta en hel del i Lund i framtiden.
Jag kanske lär mig att älska staden då. Vem vet.
fredag 28 juni 2013
fredag 21 juni 2013
Midsommarafton 2013
....tillbringas på arbetet. Den här dagen och igår och halva morgondagen.
Det är ett hårt liv.
Det känns emellertid som en lätt storhelg att slippa.
Jag får intrycket av att det är många som undrar när de senast kände att midsommarfirandet var värt ölpengarna på systemet, liksom.
Det är kanske den högtid (i hård konkurrens med nyårsafton) som är hårdast drabbad av uppskruvade förväntningar, besvikelse och fester som ska likna en reklam för en blå äcklig folköl.
Det är på många sätt inte särskilt vemodigt att sitta på arbetet en dag som denna.
Men.
Jag är å andra sidan inte den som skruvar upp förväntningar, inte den som blir besviken på firande eller efterliknar folkölsreklamer.
Jag tycker ofta midsommarafton har potential att bli en rätt så mysig högtid. Det vill bara till att man inkluderar sig själv i sitt eget planerande.
Ofta är man nämligen rätt så utanför sitt eget firande av olika högtider. Man är så koncentrerad på att det ska bli bra, att man undrar om man verkligen har firat högtiden i fråga.
"Ja vi åt ju sill och var med de där vännerna och drack en och annan snaps. Men var vi med?"
Typ.
När jag nu inte firar alls, känns det som att man ser ganska tydligt framför sig vad det är man behöver när man firar årets längsta natt.
Sin tjej, några vänner och 9 stycken folköl ("Sir taste-a-lot", den här gången. Kanske blir annat nästa år. Tjejen är samma varje år.)
Jag hade dessutom velat äta Tofu på min drömmidsommarafton. För tofu är så jävla gott.
----------------------------
Glad midsommar.
--------------------------
Förresten:
Jag och min vän Tobak konstaterade häromdagen att allting som rubriceras som "Svensk soul" alltid låter exakt likadant.
Typ Oscar Linnros, Daniel Adams Ray o.s.v.
Samma sak för en annan musikkategori: jag hör (och ser) inte skillnad på olika brittiska tjejer i hatt som sjunger med tonen lite långt bak i halsen.
Typ som Regina Spektor. Fast hon ryssamerikan och har inte hatt.
"Breaks my hea ah ah ah ah ah ah art".
Ni fattar.
-----------------------------
Är Sir Taste-a-lot och Char-a-lot Perelli släkt?
Det är ett hårt liv.
Det känns emellertid som en lätt storhelg att slippa.
Jag får intrycket av att det är många som undrar när de senast kände att midsommarfirandet var värt ölpengarna på systemet, liksom.
Det är kanske den högtid (i hård konkurrens med nyårsafton) som är hårdast drabbad av uppskruvade förväntningar, besvikelse och fester som ska likna en reklam för en blå äcklig folköl.
Det är på många sätt inte särskilt vemodigt att sitta på arbetet en dag som denna.
Men.
Jag är å andra sidan inte den som skruvar upp förväntningar, inte den som blir besviken på firande eller efterliknar folkölsreklamer.
Jag tycker ofta midsommarafton har potential att bli en rätt så mysig högtid. Det vill bara till att man inkluderar sig själv i sitt eget planerande.
Ofta är man nämligen rätt så utanför sitt eget firande av olika högtider. Man är så koncentrerad på att det ska bli bra, att man undrar om man verkligen har firat högtiden i fråga.
"Ja vi åt ju sill och var med de där vännerna och drack en och annan snaps. Men var vi med?"
Typ.
När jag nu inte firar alls, känns det som att man ser ganska tydligt framför sig vad det är man behöver när man firar årets längsta natt.
Sin tjej, några vänner och 9 stycken folköl ("Sir taste-a-lot", den här gången. Kanske blir annat nästa år. Tjejen är samma varje år.)
Jag hade dessutom velat äta Tofu på min drömmidsommarafton. För tofu är så jävla gott.
----------------------------
Glad midsommar.
--------------------------
Förresten:
Jag och min vän Tobak konstaterade häromdagen att allting som rubriceras som "Svensk soul" alltid låter exakt likadant.
Typ Oscar Linnros, Daniel Adams Ray o.s.v.
Samma sak för en annan musikkategori: jag hör (och ser) inte skillnad på olika brittiska tjejer i hatt som sjunger med tonen lite långt bak i halsen.
Typ som Regina Spektor. Fast hon ryssamerikan och har inte hatt.
"Breaks my hea ah ah ah ah ah ah art".
Ni fattar.
-----------------------------
Är Sir Taste-a-lot och Char-a-lot Perelli släkt?
fredag 14 juni 2013
torsdag 13 juni 2013
Det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra.
Ibland omnämns jag som något av en hipster.
Många gånger porträtteras begreppet "hipster" såhär:
1. Det är dåligt.
2. Den som talar om hipsters, ser aldrig sig själv som en del av den gruppen.
3. Det är människor ur urban utbildad medelklass som ofta avses med gruppbeteckningen.
4. Som handlar om att konsumera sig till en intellektualitet.
5. Alla är sig själva och individuella: de har skägg, glasögon och jobbar på Nöjesguiden.
Till detta vill jag tillägga lite snabbt att jag har lite svårt begreppet hipster av den anledningen.
Alltså:
Lite grand för att det betyder allt, men ingenting, och det används i sammanhang som gör (små, men ändå) anspråk på att vara teoretiska och vetenskapliga (hipstersammanhang?), men det är aldrig just det sammanhanget man själv befinner sig i.
Många gånger anklagas hipstern för att vara ytlig och konsumtionsinriktad, samtidigt som väldigt mycket handlar om att vara politiskt medveten, individuell och...genuin..och individuell. Samt genuin.
Nåväl.
Det jag vill koncentrera mig på är just den urbana, akademiska medelklassens fokus på sig själv som varumärke.
Hur som helst: Man ansvarar för att man kan stå för sitt "brand" (d.v.s. sig själv) inför sina likasinnade vänner. Det viktiga är då att man rör sig i sammanhang och konsumerar varor som man kan stå för till 100% procent.
Det här med att vara ett varumärke liknar lite grand en politikers verklighet faktiskt. Det gäller på något sätt att vara alltigenom felfri, eller åtminstone göra fel som alla andra i ens sammanhang gör.
Felfri, då i bemärkelsen att du kan svara upp till den intellektualitet och undergroundstämpel som du gör anspråk på.
Jag ska ta ett exempel:
För ett tag sedan så var det många i mitt urbana-medelklass-akademiska umgängeskrets som ville bojkotta Myrorna, eftersom de hade ertappats med att ha homofoba värderingar någonstans inom organisationen.
Dessa människor ville då istället handla på den andra stora second hand-afärren som då låg i centrala Malmö, Humana.
Humana blir då det "etiska" alternativet för den som vill kunna stå för det man konsumerar och befinner sig i till 100%. Samtidigt problematiserar man inte att Humana är en stiftelse som är känd för att ljuga om sin välgörenhetsinriktning och istället stoppar pengarna i egen ficka.
Men sammanhanget räknas ändå som "100%-något-jag-kan-stå-för-i-alla-väder".
Ungefär som politikern Omar Mustafa-affären alltså, där Omar Mustafa inte kunde röra sig i ett sammanhang där delar av sammanhanget är antisemitiska, för då blir han själv antisemit.
----------------------------------------------
Jaha,tänker ni, vad är det nya med det då? Att man vill vara den man är och stå för det till 100%?
Tja, det nya är på något sätt en perveterad indvidualisering. En livsstil som gör att man inte kan vara någonstans utanför de sammanhang som delar exakt de värderingar du själv har.
Ett problem i mitt eget liv och mitt eget umgänge är att det är EXTREMT homogent. Det är klasshomogent, kulturhomogent, och åsiktshomogent.
På samma gång en icke-individualisering alltså. Enligt devisen du får inte uppgå i något kollektiv för då kommer vi att se dig som en del ett kollektiv och då är du inte individuell.
Och därmed inte en av oss..
Även om vi rör oss i en kollektiv miljö, så räknas det inte som kollektiv – vi är självständiga fria individer och vi står för allt vi konsumerar och befinner oss i till 100%.
Ibland, när det uppdagas för min omgivning att jag är medlem i Socialdemokraterna, Svenska kyrkan och älskar Malmö FF, kan man möta en sådan reaktion.
"Du väljer att uppgå i ett kollektiv som inte är "de fria individernas kollektiv".
Underförstått:
"Så du är för vinster i välfärden, du hatar bögar och har en fientlig/grabbig attityd gentemot kvinnor?"
Nej inte nödvändigtvis. Så kunde det ju ha varit. Men det är inte så.
För jag ÄR en del av de kollektiven. Jag deltar där, jag påverkar. Men jag ÄR inte kollektiven.
Den här synen på kollektiv är alltså inte genomgående för alla grupper i samhället, utan väldigt typisk för den obundna, fria medelklassen.
Den ser inte likadan ut bland traditionella folkrörelseivrare, såsom idrottsföreningar, kyrkbesökare, eller för den delen partimedlemmar.
Jag vill komma tillbaka till Omar Mustafa igen för att knyta ihop det här något.
Den franske sociologen Pierre Bordieu talar om att den starkaste kulturen i ett samhälle är den som lyckas etablera sig som en "icke-kultur", som en omarkerad markör. Som fria individer.
Edward Said påpekar också att man väldigt ofta pekar på arabers underlägsenhet i termer av att de är en grupp, ett ofritt kollektiv – medan vi vita är inte är ett kollektiv utan består av en samling fria demokratiska individer.
Därför är begrepp som "den kreativa klassen" eller "de fria logotyperna" i sig reproducerande för en sådan syn på individualitet. Det är begrepp som inte alls blottlägger de maktstrukturer som ligger bakom den "frihet" som man som vit medelklass säger sig vilja ha.
Mediebevakningen av Omar Mustafa-affären är kanske inte rasistisk gentemot Omar Mustafa (i bemärkelsen "Mustafa är blatte – därför är han antisemit, eller kanske? Det är hur som helst inte min poäng) utan mer att att medierna och kritikerna positionerar sig själv gentemot Omar Mustafa i termer av en sådan vit "individualistkultur".
"Man kan inte umgås med antisemiter, för då blir du själv antisemit", måste alltså betraktas som ett uttryck för värderingar som råder inom en grupp där individualismen är nära knuten till de värderingar du säger dig ha, och ditt handlingsutrymme är dessutom begränsat av dessa värderingar.
Att vara demokrat och handla på ett ställe som är delvis homofobt är alltså att jämföra med att vara feminist och gå på bordell. Däremot gäller inte reglerna när man plötsligt väljer att handla på Humana.
Dessa värderingar och dess handlingsutrymme styrs alltså av majoritetskulturen, i former av tysta överenskommelser av typen "det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra"
Många gånger porträtteras begreppet "hipster" såhär:
1. Det är dåligt.
2. Den som talar om hipsters, ser aldrig sig själv som en del av den gruppen.
3. Det är människor ur urban utbildad medelklass som ofta avses med gruppbeteckningen.
4. Som handlar om att konsumera sig till en intellektualitet.
5. Alla är sig själva och individuella: de har skägg, glasögon och jobbar på Nöjesguiden.
Till detta vill jag tillägga lite snabbt att jag har lite svårt begreppet hipster av den anledningen.
Alltså:
Lite grand för att det betyder allt, men ingenting, och det används i sammanhang som gör (små, men ändå) anspråk på att vara teoretiska och vetenskapliga (hipstersammanhang?), men det är aldrig just det sammanhanget man själv befinner sig i.
Många gånger anklagas hipstern för att vara ytlig och konsumtionsinriktad, samtidigt som väldigt mycket handlar om att vara politiskt medveten, individuell och...genuin..och individuell. Samt genuin.
Nåväl.
Det jag vill koncentrera mig på är just den urbana, akademiska medelklassens fokus på sig själv som varumärke.
Man brukar tala om den här gruppen (som man brukar kalla hipsters) för "fria logotyper". Andra säger "den nya kreativa klassen". Jag säger medelklass. Jag ska återkomma till varför.
Hur som helst: Man ansvarar för att man kan stå för sitt "brand" (d.v.s. sig själv) inför sina likasinnade vänner. Det viktiga är då att man rör sig i sammanhang och konsumerar varor som man kan stå för till 100% procent.
Det här med att vara ett varumärke liknar lite grand en politikers verklighet faktiskt. Det gäller på något sätt att vara alltigenom felfri, eller åtminstone göra fel som alla andra i ens sammanhang gör.
Felfri, då i bemärkelsen att du kan svara upp till den intellektualitet och undergroundstämpel som du gör anspråk på.
Jag ska ta ett exempel:
För ett tag sedan så var det många i mitt urbana-medelklass-akademiska umgängeskrets som ville bojkotta Myrorna, eftersom de hade ertappats med att ha homofoba värderingar någonstans inom organisationen.
Dessa människor ville då istället handla på den andra stora second hand-afärren som då låg i centrala Malmö, Humana.
Humana blir då det "etiska" alternativet för den som vill kunna stå för det man konsumerar och befinner sig i till 100%. Samtidigt problematiserar man inte att Humana är en stiftelse som är känd för att ljuga om sin välgörenhetsinriktning och istället stoppar pengarna i egen ficka.
Men sammanhanget räknas ändå som "100%-något-jag-kan-stå-för-i-alla-väder".
Ungefär som politikern Omar Mustafa-affären alltså, där Omar Mustafa inte kunde röra sig i ett sammanhang där delar av sammanhanget är antisemitiska, för då blir han själv antisemit.
----------------------------------------------
Jaha,tänker ni, vad är det nya med det då? Att man vill vara den man är och stå för det till 100%?
Tja, det nya är på något sätt en perveterad indvidualisering. En livsstil som gör att man inte kan vara någonstans utanför de sammanhang som delar exakt de värderingar du själv har.
Ett problem i mitt eget liv och mitt eget umgänge är att det är EXTREMT homogent. Det är klasshomogent, kulturhomogent, och åsiktshomogent.
På samma gång en icke-individualisering alltså. Enligt devisen du får inte uppgå i något kollektiv för då kommer vi att se dig som en del ett kollektiv och då är du inte individuell.
Och därmed inte en av oss..
Även om vi rör oss i en kollektiv miljö, så räknas det inte som kollektiv – vi är självständiga fria individer och vi står för allt vi konsumerar och befinner oss i till 100%.
Ibland, när det uppdagas för min omgivning att jag är medlem i Socialdemokraterna, Svenska kyrkan och älskar Malmö FF, kan man möta en sådan reaktion.
"Du väljer att uppgå i ett kollektiv som inte är "de fria individernas kollektiv".
Underförstått:
"Så du är för vinster i välfärden, du hatar bögar och har en fientlig/grabbig attityd gentemot kvinnor?"
Nej inte nödvändigtvis. Så kunde det ju ha varit. Men det är inte så.
För jag ÄR en del av de kollektiven. Jag deltar där, jag påverkar. Men jag ÄR inte kollektiven.
Den här synen på kollektiv är alltså inte genomgående för alla grupper i samhället, utan väldigt typisk för den obundna, fria medelklassen.
Den ser inte likadan ut bland traditionella folkrörelseivrare, såsom idrottsföreningar, kyrkbesökare, eller för den delen partimedlemmar.
Jag vill komma tillbaka till Omar Mustafa igen för att knyta ihop det här något.
Den franske sociologen Pierre Bordieu talar om att den starkaste kulturen i ett samhälle är den som lyckas etablera sig som en "icke-kultur", som en omarkerad markör. Som fria individer.
Edward Said påpekar också att man väldigt ofta pekar på arabers underlägsenhet i termer av att de är en grupp, ett ofritt kollektiv – medan vi vita är inte är ett kollektiv utan består av en samling fria demokratiska individer.
Därför är begrepp som "den kreativa klassen" eller "de fria logotyperna" i sig reproducerande för en sådan syn på individualitet. Det är begrepp som inte alls blottlägger de maktstrukturer som ligger bakom den "frihet" som man som vit medelklass säger sig vilja ha.
Mediebevakningen av Omar Mustafa-affären är kanske inte rasistisk gentemot Omar Mustafa (i bemärkelsen "Mustafa är blatte – därför är han antisemit, eller kanske? Det är hur som helst inte min poäng) utan mer att att medierna och kritikerna positionerar sig själv gentemot Omar Mustafa i termer av en sådan vit "individualistkultur".
"Man kan inte umgås med antisemiter, för då blir du själv antisemit", måste alltså betraktas som ett uttryck för värderingar som råder inom en grupp där individualismen är nära knuten till de värderingar du säger dig ha, och ditt handlingsutrymme är dessutom begränsat av dessa värderingar.
Att vara demokrat och handla på ett ställe som är delvis homofobt är alltså att jämföra med att vara feminist och gå på bordell. Däremot gäller inte reglerna när man plötsligt väljer att handla på Humana.
Dessa värderingar och dess handlingsutrymme styrs alltså av majoritetskulturen, i former av tysta överenskommelser av typen "det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra"
tisdag 11 juni 2013
Jag har sommarlov nu!
Jävla gytt!
Men jag kan inte riktigt finna mig i att ledighet medför bristande förmåga att sova på nätterna.
Hur fan kan man vara dålig på att sova? Den talangen föds man ju med.
När man har sommarlov och ligger lite sömnlös kan man roa sig med att utreda saker som man längtar efter att utreda lite närmre.
Som frågan om vad som ska hända med Göteborg i framtiden.
Göteborg spås avfolkas enligt någon forskargrupp från Öresundsregionen.
Stockholm ska tydligen fortsätta växa som fan och ingen kommer vilja bo Götet mer.
Det är kanske en drastisk analys att göra men låter samtidigt som en rimlig slutsats med tanke på hur staden ställer sig till det påtagligt viktigaste och mest efterblivna i staden:
Infrastruktur och kollektivtrafik.
"Nej nej nej. Inte om vi måste sluta köra bil inne i stan."
Å andra sidan.
Stenungssund ligger 5 mil från Göteborg.
I Stenungsund bor det människor (fan tro't) som ordvitsar, prenumererar på Göteborgs-Posten och har skolpendlat till gymnasieskolor i Göteborg (det räcker att vilja gå musikgymnasium så måste man åka från Stenungsund till Hvitfeldtska).
De säger sig känna sig som göteborgare.
Dit tar det en hel jävla timme att åka med tåg (ibland 40 minuter ibland 57 minuter).
Det kostar 90 spänn enkel resa.
Fem mil.
Fem mil.
Men en restid som är längre än den mellan Malmö och Hässleholm, ett pris som är högre och ett avstånd som är kortare så upplever sig ändå människor vara en del av den Göteborgska kulturidentiteten.
Samma förhållande råder inte riktigt mellan Malmö och Hässleholm, kan jag säga.
Vi läste inte Malmös tidningar, vi lämnade aldrig nyckelen i cykelen vid triangelen och vi gick framför allt inte i skola i Malmö.
Hur som helst.
Det kanske till viss del bidrar till oviljan att knyta ihop regionen. Man behöver inte bo där för att bo där.
Det var en tes.
En annan kan vara att det är så enkelt att köra bil mellan städerna så tåg känns bara tramsigt.
Men min slutsats är så här:
Måste man inte bo i Göteborg, för att bo i Göteborg, så är det väl klart att staden kommer tappa folk.
Samtidigt så innebär det en enorm potential eftersom väldigt många kan bo i Göteborg även om man inte gör det.
Min uträkning visar att Göteborg kommer ha 18 miljoner invånare år 2045.
----------------------------------------
Min dag kommer bestå i att städa, fika med Sebastian i solen, träna samt möjligen utreda något mer.
Men jag kan inte riktigt finna mig i att ledighet medför bristande förmåga att sova på nätterna.
Hur fan kan man vara dålig på att sova? Den talangen föds man ju med.
När man har sommarlov och ligger lite sömnlös kan man roa sig med att utreda saker som man längtar efter att utreda lite närmre.
Som frågan om vad som ska hända med Göteborg i framtiden.
Göteborg spås avfolkas enligt någon forskargrupp från Öresundsregionen.
Stockholm ska tydligen fortsätta växa som fan och ingen kommer vilja bo Götet mer.
Det är kanske en drastisk analys att göra men låter samtidigt som en rimlig slutsats med tanke på hur staden ställer sig till det påtagligt viktigaste och mest efterblivna i staden:
Infrastruktur och kollektivtrafik.
"Nej nej nej. Inte om vi måste sluta köra bil inne i stan."
Å andra sidan.
Stenungssund ligger 5 mil från Göteborg.
I Stenungsund bor det människor (fan tro't) som ordvitsar, prenumererar på Göteborgs-Posten och har skolpendlat till gymnasieskolor i Göteborg (det räcker att vilja gå musikgymnasium så måste man åka från Stenungsund till Hvitfeldtska).
De säger sig känna sig som göteborgare.
Dit tar det en hel jävla timme att åka med tåg (ibland 40 minuter ibland 57 minuter).
Det kostar 90 spänn enkel resa.
Fem mil.
Fem mil.
Men en restid som är längre än den mellan Malmö och Hässleholm, ett pris som är högre och ett avstånd som är kortare så upplever sig ändå människor vara en del av den Göteborgska kulturidentiteten.
Samma förhållande råder inte riktigt mellan Malmö och Hässleholm, kan jag säga.
Vi läste inte Malmös tidningar, vi lämnade aldrig nyckelen i cykelen vid triangelen och vi gick framför allt inte i skola i Malmö.
Hur som helst.
Det kanske till viss del bidrar till oviljan att knyta ihop regionen. Man behöver inte bo där för att bo där.
Det var en tes.
En annan kan vara att det är så enkelt att köra bil mellan städerna så tåg känns bara tramsigt.
Men min slutsats är så här:
Måste man inte bo i Göteborg, för att bo i Göteborg, så är det väl klart att staden kommer tappa folk.
Samtidigt så innebär det en enorm potential eftersom väldigt många kan bo i Göteborg även om man inte gör det.
Min uträkning visar att Göteborg kommer ha 18 miljoner invånare år 2045.
----------------------------------------
Min dag kommer bestå i att städa, fika med Sebastian i solen, träna samt möjligen utreda något mer.
tisdag 4 juni 2013
Carina Hägg måste avgå.
Tidningen Expo skriver om Carina Hägg och hennes skämt till utfall mot Islam (som är en religion människor bekänner sig till, inte en falang inom Hells Angels, bara så ni vet).
Carina Hägg är Socialdemokrat.
Hon har skrivit en artikel på Newsmill som handlar om att hon vill misstänkliggöra och svartlista olika organisationer med muslimska medlemmar eller på olika sätt knutna till Islam.
Lite snabbt kan en sammanfatta artikeln som att Carina Hägg kallar allt som hon känner är muslimskt för odemokratiskt och islamistisk. Ett exempel på det är Fredsagenterna och Ibn Rushd som båda två har arbetat länge mot intolerans bland muslimer och gentemot muslimer.
Bland många människor i Sverige så är religiösa studieförbund en extremt pelare som demokratin vilar på.
Carina Hägg visar tecken på att vara en politisk opportunist. Som sådan slänger hon sig med felaktigheter och passar på (precis som Mona Sahlin gjorde i Omar Mustafa-affären) att slarva lite med (läs: skita i) faktakollen och slänga in lite av sina egna fördomar om araber och muslimer.
Det mest klassiska främlingsfientliga diskurstangeringen är att Carina Hägg – håll i er nu – jämför Islam med nynazism. Ungefär som SD brukar göra.
Ja. Hon är socialdemokrat.
Ja. Hon verkar ha tappat det fullständigt.
Carina Hägg måste avgå.
--------------------------------------------
Ett av de mer allvarliga problemen som Carina Hägg pekar på är att Unga Troende Muslimer har like:at en muslimsk antisemit på Facebook.
Ett annat är hur många muslimska, kristna, buddhistiska och ateistiska motståndare till Israels olagliga ockupation av Palestina hemfaller till att bjuda in till samtal med antisemiter.
Ett tredje problem är att de två föregående problemen verkar vara tillräckliga komponenter för att benämna samtliga muslimska freds-och demokratiprojekt för "islamistiska".
Carina Hägg måste avgå.
(ja jag vet att det är krångligt att avgå när man är riksdagsledamot. Men SD har ju gjort av med sina rasister?)
Carina Hägg är Socialdemokrat.
Hon har skrivit en artikel på Newsmill som handlar om att hon vill misstänkliggöra och svartlista olika organisationer med muslimska medlemmar eller på olika sätt knutna till Islam.
Lite snabbt kan en sammanfatta artikeln som att Carina Hägg kallar allt som hon känner är muslimskt för odemokratiskt och islamistisk. Ett exempel på det är Fredsagenterna och Ibn Rushd som båda två har arbetat länge mot intolerans bland muslimer och gentemot muslimer.
Bland många människor i Sverige så är religiösa studieförbund en extremt pelare som demokratin vilar på.
Carina Hägg visar tecken på att vara en politisk opportunist. Som sådan slänger hon sig med felaktigheter och passar på (precis som Mona Sahlin gjorde i Omar Mustafa-affären) att slarva lite med (läs: skita i) faktakollen och slänga in lite av sina egna fördomar om araber och muslimer.
Det mest klassiska främlingsfientliga diskurstangeringen är att Carina Hägg – håll i er nu – jämför Islam med nynazism. Ungefär som SD brukar göra.
Ja. Hon är socialdemokrat.
Ja. Hon verkar ha tappat det fullständigt.
Carina Hägg måste avgå.
--------------------------------------------
Ett av de mer allvarliga problemen som Carina Hägg pekar på är att Unga Troende Muslimer har like:at en muslimsk antisemit på Facebook.
Ett annat är hur många muslimska, kristna, buddhistiska och ateistiska motståndare till Israels olagliga ockupation av Palestina hemfaller till att bjuda in till samtal med antisemiter.
Ett tredje problem är att de två föregående problemen verkar vara tillräckliga komponenter för att benämna samtliga muslimska freds-och demokratiprojekt för "islamistiska".
Carina Hägg måste avgå.
(ja jag vet att det är krångligt att avgå när man är riksdagsledamot. Men SD har ju gjort av med sina rasister?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)