Många gånger porträtteras begreppet "hipster" såhär:
1. Det är dåligt.
2. Den som talar om hipsters, ser aldrig sig själv som en del av den gruppen.
3. Det är människor ur urban utbildad medelklass som ofta avses med gruppbeteckningen.
4. Som handlar om att konsumera sig till en intellektualitet.
5. Alla är sig själva och individuella: de har skägg, glasögon och jobbar på Nöjesguiden.
Till detta vill jag tillägga lite snabbt att jag har lite svårt begreppet hipster av den anledningen.
Alltså:
Lite grand för att det betyder allt, men ingenting, och det används i sammanhang som gör (små, men ändå) anspråk på att vara teoretiska och vetenskapliga (hipstersammanhang?), men det är aldrig just det sammanhanget man själv befinner sig i.
Många gånger anklagas hipstern för att vara ytlig och konsumtionsinriktad, samtidigt som väldigt mycket handlar om att vara politiskt medveten, individuell och...genuin..och individuell. Samt genuin.
Nåväl.
Det jag vill koncentrera mig på är just den urbana, akademiska medelklassens fokus på sig själv som varumärke.
Man brukar tala om den här gruppen (som man brukar kalla hipsters) för "fria logotyper". Andra säger "den nya kreativa klassen". Jag säger medelklass. Jag ska återkomma till varför.
Hur som helst: Man ansvarar för att man kan stå för sitt "brand" (d.v.s. sig själv) inför sina likasinnade vänner. Det viktiga är då att man rör sig i sammanhang och konsumerar varor som man kan stå för till 100% procent.
Det här med att vara ett varumärke liknar lite grand en politikers verklighet faktiskt. Det gäller på något sätt att vara alltigenom felfri, eller åtminstone göra fel som alla andra i ens sammanhang gör.
Felfri, då i bemärkelsen att du kan svara upp till den intellektualitet och undergroundstämpel som du gör anspråk på.
Jag ska ta ett exempel:
För ett tag sedan så var det många i mitt urbana-medelklass-akademiska umgängeskrets som ville bojkotta Myrorna, eftersom de hade ertappats med att ha homofoba värderingar någonstans inom organisationen.
Dessa människor ville då istället handla på den andra stora second hand-afärren som då låg i centrala Malmö, Humana.
Humana blir då det "etiska" alternativet för den som vill kunna stå för det man konsumerar och befinner sig i till 100%. Samtidigt problematiserar man inte att Humana är en stiftelse som är känd för att ljuga om sin välgörenhetsinriktning och istället stoppar pengarna i egen ficka.
Men sammanhanget räknas ändå som "100%-något-jag-kan-stå-för-i-alla-väder".
Ungefär som politikern Omar Mustafa-affären alltså, där Omar Mustafa inte kunde röra sig i ett sammanhang där delar av sammanhanget är antisemitiska, för då blir han själv antisemit.
----------------------------------------------
Jaha,tänker ni, vad är det nya med det då? Att man vill vara den man är och stå för det till 100%?
Tja, det nya är på något sätt en perveterad indvidualisering. En livsstil som gör att man inte kan vara någonstans utanför de sammanhang som delar exakt de värderingar du själv har.
Ett problem i mitt eget liv och mitt eget umgänge är att det är EXTREMT homogent. Det är klasshomogent, kulturhomogent, och åsiktshomogent.
På samma gång en icke-individualisering alltså. Enligt devisen du får inte uppgå i något kollektiv för då kommer vi att se dig som en del ett kollektiv och då är du inte individuell.
Och därmed inte en av oss..
Även om vi rör oss i en kollektiv miljö, så räknas det inte som kollektiv – vi är självständiga fria individer och vi står för allt vi konsumerar och befinner oss i till 100%.
Ibland, när det uppdagas för min omgivning att jag är medlem i Socialdemokraterna, Svenska kyrkan och älskar Malmö FF, kan man möta en sådan reaktion.
"Du väljer att uppgå i ett kollektiv som inte är "de fria individernas kollektiv".
Underförstått:
"Så du är för vinster i välfärden, du hatar bögar och har en fientlig/grabbig attityd gentemot kvinnor?"
Nej inte nödvändigtvis. Så kunde det ju ha varit. Men det är inte så.
För jag ÄR en del av de kollektiven. Jag deltar där, jag påverkar. Men jag ÄR inte kollektiven.
Den här synen på kollektiv är alltså inte genomgående för alla grupper i samhället, utan väldigt typisk för den obundna, fria medelklassen.
Den ser inte likadan ut bland traditionella folkrörelseivrare, såsom idrottsföreningar, kyrkbesökare, eller för den delen partimedlemmar.
Jag vill komma tillbaka till Omar Mustafa igen för att knyta ihop det här något.
Den franske sociologen Pierre Bordieu talar om att den starkaste kulturen i ett samhälle är den som lyckas etablera sig som en "icke-kultur", som en omarkerad markör. Som fria individer.
Edward Said påpekar också att man väldigt ofta pekar på arabers underlägsenhet i termer av att de är en grupp, ett ofritt kollektiv – medan vi vita är inte är ett kollektiv utan består av en samling fria demokratiska individer.
Därför är begrepp som "den kreativa klassen" eller "de fria logotyperna" i sig reproducerande för en sådan syn på individualitet. Det är begrepp som inte alls blottlägger de maktstrukturer som ligger bakom den "frihet" som man som vit medelklass säger sig vilja ha.
Mediebevakningen av Omar Mustafa-affären är kanske inte rasistisk gentemot Omar Mustafa (i bemärkelsen "Mustafa är blatte – därför är han antisemit, eller kanske? Det är hur som helst inte min poäng) utan mer att att medierna och kritikerna positionerar sig själv gentemot Omar Mustafa i termer av en sådan vit "individualistkultur".
"Man kan inte umgås med antisemiter, för då blir du själv antisemit", måste alltså betraktas som ett uttryck för värderingar som råder inom en grupp där individualismen är nära knuten till de värderingar du säger dig ha, och ditt handlingsutrymme är dessutom begränsat av dessa värderingar.
Att vara demokrat och handla på ett ställe som är delvis homofobt är alltså att jämföra med att vara feminist och gå på bordell. Däremot gäller inte reglerna när man plötsligt väljer att handla på Humana.
Dessa värderingar och dess handlingsutrymme styrs alltså av majoritetskulturen, i former av tysta överenskommelser av typen "det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra"
