När hon kom över den rädslan så fick hon jobb på ZTV och fick blogga på Elle.
Ok, jag vet vad ni tänker. "Typiskt henne som är dotter till två framstående konstnärer att veta vilka hon ska ringa till".
Ja. Men det är inte det som retar mig här. Det är det faktum att man inte alltid får sitt drömjobb när man väl vågar ringa.
Elsa inspirerade mig att till slut våga ringa till utrikesdepartementet och söka jobb som ambassadör i Köpenhamn. Tjänsten var tyvärr redan tillsatt.
Mög.
Men men. Jag blev faktiskt riktigt inspirerad av tanken på att det bara handlar om att våga ringa till folk för att få jobbet du helst av allt vill ha.
Nu tycker ni kanske att det är provocerande med människor som rent socialt står på jättars axlar?
Elsa är sannerligen ett bra exempel. Men hon står även kulturellt och intellektuellt på jättars axlar. För någon egen riktig takt och ton verkar hon inte själv besitta. Och då plötsligt blir det hela lite mer komiskt.
För vem har inte velat göra ett full on-modereportage från en begravning med någon viktig som har gått bort?
Har ni inte också haft lust att lägga upp plutmunbilder från kyrkan? Kanske vill ni highlighta det faktum att ni köpt nya skor dagen till ära?
Fundera lite på den stackaren som uppmanades till att fotografera henne när hon ser ledsen ut.
"Tiltshifta mina läppar nu för jävelen!"
Jag tycker att Elsa ska vara riktigt nöjd med hur hon framhäver sårbarheten och skörheten i hennes sinnestillstånd i sitt inlägg just denna sorgens dag.
Smakfullt. Nedtonat.
