Bemötandet som det där inlägget har fått har mest varit av karaktären som i det här inlägget.
Vill ni inte läsa replikerna själva, så kan jag sammanfatta: "Lilla korkade gumman Blondinbella af Stureplansnuffisnuff, du har inte fattat någonting för du har inte öppnat en endaste bok om genus och då förståååååår jag att du vill se skillnad på könen" *hundögon*.
Eller lite tydligare: Över medelklassmänniskor tävlar om att vara mest desavouerande gentemot varandra i gammal hederlig manlig (!) klappa-på-huvudet-stil.
Det spelar ingen roll att den ena är "feminist" och den andra råkar vara Blondinbella. Det är inte en fråga om rättvisepatos som "hornsgatanvänstern" argumenterar för sin genusfråga. Det är en fråga om makt.
Hör och häpna! Det är ganska enkelt:
Att förklara någon annans åsikter som ett resultat av dumhet är ju inte överbryggande av sociala klyftor (om det nu är det som är problemet), det vet alla som har varit på släktmiddag.
Det kan fungera som olja på vågorna när man är förbannad på sin pappa/mormor/farbror/moster för att de har en lite snäv människosyn, men det gynnar inte dem.
Det gynnar framför allt inte debatten och det gynnar absolut inte det som är poängen med debatten: rättvisa förutsättningar mellan män och kvinnor.
------------------------------------------
Blondinbella har fel i sak. Jag tycker det. Hennes argumentation står i vägen för ett tänkande som kan bryta de normer som skapar ojämlikhet mellan könen. Ett sådant tänkande har skördat många triumfer under 1900-talet. Rösträtt. Arbete. Delat hushållsansvar. Sexuell frigörelse.
Men det som borgerlighetens feminism handlar om, det mynnar ofta – inte minst i replikerna till Blondinbella – ut i en tävling. En tävling om vem som är mest upplyst. Det är ett fält som har sett många slag under de senaste århundradena. På båda sidor står borgerligheten, och kampen har pågått sedan just upplysningens 1700-tal. Viljan att stå längst fram vid civilisationens förtrupper är lika gammal som borgerligheten själv.
Jag vill peka på den här debatten som ett exempel på hur kampen för rättvisa inte är en kamp för rättvisa för alla. Det är en kamp för att visa sig själv upplyst.
Det är en kamp för att kunna använda sin "maktanalys" på samma sätt som Paris Hilton använder sin Chihuahua. Det är det som "hanapee" ägnar sig åt när hon klappar Blondinbella på huvudet och "förstår" henne.
Det är det som man ägnar sig åt när det är viktigare att säga "hen" än att ta relationellt ansvar. Det är den tävlingen man deltar i när det är viktigare att klä sina barn i basrandigt än att dela föräldraförsäkringen.
För kvinnorna som missgynnas av könsmaktsordningens orättvisor handlar allt till syvende och sidst om ekonomiska, fysiska, psykiska och arbetsmässiga frågor.
Inte bara kulturella.
