Jag är svag för filmer och bilder på platser där jag känt och levt.
Det är det många som är. Kanske är det därför som böcker av typen "Stockholm i bilder" säljs i bokhandlarna eller filmer av typen "Malmö - en resa i tiden" sänds på svt.
Jag tror att många känner att tiden har sprungit ifrån dem. Att det är som att människorna vill få en glimt av verkligheten som de själva lärt känna den.
Men där andra gräver för att finna sig i verkligheten, så är jag ännu ett lager på förflutenhetens mylla.
Jag bärs upp av allt det där andra.
På den där gatan, där jag tappade mina nycklar en gång, där fick någon annan ett dödsbesked för tio år sedan.
På samma plats för hundra år sedan kysstes ett par för första gången där, och tio år därefter kastade en hungrig kvinnomob stenar mot polisen på just den gatan.
Det är rent terapeutiskt att konsumera dessa böcker och filmer. För det är så svårt att förstå. Jag slukar och läser, men får ändå aldrig riktigt något grepp om hur det där hänger ihop.
Hur jag kan leva ovanpå och efter något annat.
Det är också här en plats får sin personlighet. Sin karaktär av att kännas som mitt, som hemma.
Jag har bott i Stockholm i ett och ett halvt år och saknar helt den typen av intresse för den staden.
När jag läser om Stockholms historia, är det ett rent vetenskapligt intresse. Ett intresse för vetenskapsdisciplinen historia.
När jag läser om Malmös förflutna är det ett rent känslomässigt intresse. Ett intresse för känslodisciplinen historia.
På grund av detta framstår det ibland som om Stockholm aldrig riktigt ville ha mig som ett lager i sin jordmån. Som om Malmö var mycket villigare att acceptera mig som en del av sig självt
Och som om min hembygd, Bjärnum och Hässleholm aldrig riktigt hade något val.
Jag är nog lite bitter på Stockholm över det fortfarande.
