Det är något i den psykologiska skildringen av kvinnorna i TV-serien Girls som har förföljt mig sedan jag för några månader sedan såg säsong 2.
Förutom det frekvent förekommande våldtäktsmotivet (där exempelvis Shoshana först vägrar hångla med sin ex-kille Ray – men sedan fogar sig när han håller fast henne med sina starka armar. Till alla yngre män som läser: Så gör man faktiskt inte!), så är det något med förhållandet till medberoendemotivet som inte känns riktigt moget hanterat.
Jag tänkte först att det var ett tecken på att Dunham var nyanserad i sin skildring och visade hur svårt det kan vara att ta sig ur en destruktiv relation. Men ju längre jag har sett så har det blivit allt med uppenbart att författaren till serien faktiskt inte alls har förstått vad det handlar om.
Om vi tar relationen mellan Adam och Hanna, som kanske är den mest uppenbara. Så verkar det först som att den relationen är raktigenom destruktiv. Adam är aggressiv och har en jävligt märklig sexualbild – han är snäll ibland (återigen tänkte jag först att det var en nyansering), men för det mesta liknar den här relationen en misshandelsrelation. Om än psykisk. Framför allt är den ett bevis på ett extremt emotionellt exploaterande av Hanna.
Tänkte jag. Men det tänkte inte skaparen av serien. Det blir man varse när Adam, i slutet av säsong 2 "räddar" Hanna under hennes psykos/breakdown eller vad det nu är. Scenen skildras i något slags lojalitetsljus "Han bryr sig, han är alltid där när det verkligen behövs – nu fick de varandra".
Romantisk musik. Ridå.
Nog så. Det har vi kanske sett förut. Nu vill jag dock peka på en ännu mer problematisk kodning av den här emotionella exploateringen som är extremt knuten till kön och kvinnans essens.
Serien är "A voice of a generation", den heter Girls och handlar om vita medelklasstjejers problem i den urbana hipsterdjungeln.
Det är helt ok. Jag kommer inte vara en av dem som förordar att man ska skriva in en mexikan i manus bara för att en tjej har skrivit en serie. Den måste inte vara rättvis och så. Det är de aldrig när män skriver serier.
Problemet med serien, som jag ser det, är hur man identifierar sig med det här problemen som rollfigurerna har. Hannas relation till Adam, ja ni vet den som jag karaktäriserade som en psykisk misshandelsrelation, framstår lite grand som att det är något som hör till livet självt.
Så är det att leva som tjej i en stad om man vill ha lite närhet. Faktum är att jag tycker att alla fyra rollfigurerna i den här serien har ganska allvarliga problem, men alla framstår som bagatelliserande.
De konstiga förhållandena till sina relationer är något som hör den riktiga kvinnligheten till. Framför allt är det en problematik som man verkligen inte ska ta tag i för sin egen skull. Fan vet om jag skulle låta min dotter se en sånhär serie i alltför unga år.
Den sänder faktiskt ut jävligt ruttna imperativ om hur kvinnor beter sig i nära relationer.
De bär på en problematik som ska begravas av att de är så bortskämda, lättsinniga och inte så traditionellt kvinnligt ansvarsfulla. För jag antar att det är ett försök till att skildra en kvinnofrigörelse. Man ska inte ta så jävla mycket ansvar. Som när Jessa har sex med en kille på en sunkig bartoalett fastän hon strax därefter ska göra en abort. Skönt crazy.
Men är det något nytt att kvinnor inte tar ansvar för sig själva och offrar sin hälsa? Det är verkligen omöjligt att inte tycka att rollfigurerna i sådana här NY-romantiska TV-serier är ganska platta och icke-komplexa. Att det tydligen räcker att inte ta ansvar för sig själv för att framstå som frigjord. Om man sen är extremt osjälvständig talas det inte om.
Parallellen till det faktum att Carrie väntar på mr Big tills hon är typ 50 utan att någon höjer på ögonbrynen och säger "Du har ju för fan problem. Hitta någon som bryr sig om dig och skaffa barn innan klimakteriet äter dig levande."
Men Carrie köper ett par skor och alla, även tittarna, förväntas vara glada. På samma sätt dansar Hanna till "I DON'T CARE I LOVE IT". I sken av sin egen osjälvständighet och ansvarslöshet.
