Sent omsider snubblade jag över "En kvinna i Berlin" igår. Lovordad film och hett omdebatterad då memoarerna som filmen är baserad på var sprängstoff när den släpptes 1960.
Det är Berlin 1945 och Sovjetunionen har ockuperat stora delar av staden. Soldaterna säkrar alla hus, likviderar beväpnade och våldtar alla kvinnor.
Alla kvinnor.
Verkligen alla.
I detta lever Marta Hillers. Hon är journalist, har arbetat för naziregimen och har bott i Moskva. Hon talar ryska och söker efter beskydd hos en rysk officer. Det lyckas. Han blir förälskad i henne, knullar henne, skyddar henne och Marta beskriver det som att hon inte känner sig våldtagen av honom. Mer känner hon sig som en hora.
Deras relation saknar dock inte anspråk på emotionell närhet, och majoren tar stora risker för att skydda Marta.
Filmen skildrar lågmält, på gränsen till kyligt en himla massa våldtäkter. Det mest obehagliga i filmen, rent känslomässigt byggs snarare kring den ständiga objektifieringen. Soldater som spottar och hotar.
Våldtäkterna blir till sist som en del av vardagen.
Detta är också anledningen till ramaskriet kring boken när den kom, då den anonyma författaren faktiskt berättade om våldtäkterna. Den ansågs dra tyska kvinnor i smutsen.
Den logiken, ja.
Jag vil dock uppehålla mig vid filmens kylighet, som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.
Det är naturligt med en viss emotionell distans till hela tillvaron på grund av dess inneboende jävlighet. Det är ganska tydligt i filmen, att de kvinnliga offren förhåller sig distanserat och galghumoristiskt till sin utsatta position.
Fördelen med det är att kvinnorna inte skildras som offer, som objekt.
Nackdelen är man riskerar missa att offer är just vad man är. Utsattheten balanserar hela tiden på en tunn linje mellan bagatelliseras och att bli melodramatiskt. Bagatelliseringen ligger närmre till hands här.
Det skulle inte ha varit något problem, om det inte vore för att filmen som sådan saknar en psykologisk distans som skildrar hur allt det här upplevs.
Det framstår lite väl mycket som att filmen kokar kärlekssoppa på en emotionell spik att Marta kommer så pass nära den officer som utnyttjar henne sexuellt. Nog för att det är en sann historia. Men jag hade velat se ett något mer psykologisk skildring kring varför det som sker med Martas känslor inför officeren faktiskt sker.
"Han är ju snäll mot henne, klart hon blir kär i honom då" är en förklaring som ligger nära till hands.
Just därför. Just därför.
