Inflammation.

nånstans är det ändå rätt gött att säga att man har slemsäcksinflammation i höften. Här är topp tre anledningar till varför:

3. För att jag hade inflammation i höften och i ögat samtidigt.

2. För att folk tror att man har en fotbollsproffsig skada.

1. Roligt att folk kanske tror att man har haft slemsex.

Dagens morfar.

Det sitter kanske i hjärnbarken som något slags kulturellt arv.

Ett arv som inte tillägnats medvetet, men som jag ändå tagit emot - och bär vidare:

Kvällen är dagens morfar.

Den gungar i sin gungstol och suckar värdigt, och skänker träffsäkra men samtidigt nyanserade tankar. Den röker pipa. Den lever utan ansträngning.

När dagen surrar i själen som insekter i en syrenbuske, är kvällen den stipulerande kraften.

Det blinkar på himlen. Som blixtrar, ett elektriskt vitt sken. Det är ett tåg som kör förbi.

Civilisationens stroboskop visar att kvällen bär på livet, ÄR livet, är lika mycket livet självt som det som kommer efter.

Jag föddes inte på kvällen, men det är där jag hör hemma. Det är därifrån jag kommer egentligen. Det är ju på kvällen som jag lyfter, det är ju på kvällen jag landar.

Det är på kvällen som jag fyllnar till, buzzar, tappar synen. Det är på kvällen som jag nyktrar till, tänder av och ser allting klart.

Klarhet.

När sökandet är över.

Dagens morfar, röker pipa, blinkar på himlen och han lyssnar på allas gissningar fastän han sitter inne på svaret.

Midsommardagsinlägg.

Hittade följande tablå när jag scoutade på kolla.tv.

Tv4-komedi:
17:05Hem till Midgård
17:30Hem till Midgård
17:50Hem till Midgård
18:15Hem till Midgård
...och så en länk jag aldrig skulle klicka på:
> Visa hela dagen

Kitschig bildrapport från äldre människas hem.

Ni minns kanske 1994? När Svergie tog brons i fotbolls-vm och man kanske lyckades få tag på en löpsedel som hyllade "bronshjältarna". Liksom som ett monument för hela den där sommaren. Sommaren 1994.

Hemma hos Elsie hände tydligen något lika omvälvande i hennes liv under...

Julen 1971!!! Vafan? Vad kan möjligen ha varit lika omvälvande för Elsie 1971, som vm-bronset var för oss andra 1994?

Ok, vi tittar på vad som faktiskt hände under juletiden 1971.

18 december - Filmen Äppelkriget i regi av Tage Danielsson har premiär. (en film jag faktiskt gillar, håller dock inte som argument för att sätta upp en tallrik på väggen som hyllar julen)

22 december - Den österrikiske diplomaten Kurt Waldheim väljs till FN:s nye generalsekreterare.

24 december - 91 personer omkommer då ett peruanskt trafikflygplan störtar i djungeln 840 kilometer från Lima, Peru.

Med bakgrund av detta kan vi alltså konstatera att:

Elsie har någon slags fäbless för halvkända och overksamma generalsekreterare för FN eller så
gillar hon Äppelkriget och kanske gick med någon herre på bio och hånglade i mörkret.
Men det mest intressanta och faktiskt mest troliga:
Elsie hatar peruaner (kanske på grund av att dom kommer hit och spelar folkmusik).

Något av detta eller möjligen alla tre alternativen har alltså samverkat för att applicera detta fat på väggen.

...som till exempel.

Min klasskamrat från His.Mag i Lund som röstade på Miljöpartiet och hatade Jimmie Åkesson samt kom ifrån Höllviken.

Och bodde i slottstaden.

En gång sa han:

Det finns inget klassamhälle.

Jag ska fan brodera en duk av det citatet och hänge upp på väggen. Såhär:

"Det finns inget klassamhälle" / En kille från Höllviken som bor i Slottstaden.

Höllviken!

PS: Jag hade väldigt svårt för hans kropp också. DS.

En dag med senior nazitizens.

Det är fantastiskt med äldre släktingar.

Man åker dit, skaffar sig en rejäl bukfylla, slänger sig på soffan, blir väckt en halvtimme senare av nyheten att kaffet är klart, får mozzarelaost och kontanter nerpackat i väskan innan man drar.

Fantastiskt.

När man går där, på väg mot tåget hem, med känslan av att både ha gjort en god gärning (besökt äldre släkting) och tjänat på det samtidigt (fått mozzarela och kontanter), så ska man tänka på att gamla människor är det största hotet mot vårt samhälle.

Deras värld är så fruktansvärt liten, att de har en människosyn som skulle få Jimmie Åkesson att rodna och Nordkoreas propagandaminister att blicka avundsjukt på den som har lyckats hjärntvätta denna samhällsgrupp.

Hemma hos gamla människor kan man få höra sköna citat såsom:

"Alla pratar om barnfattigdomen, det ska jag säga dig, den finns inte! De står ju i kön på Ica Kvantum och handlar godis - det hade de inte kunnat göra om de vore så fattiga!"

samt:

"De i Vellinge betalar redan så mycket i skatt så de kan gott sänka den för dom litta"

Någonstans kan jag känna ilska; att det finns en plats i helvetet reserverad för alla, ALLA människor som är starka och ser ett problem i samhället och väljer att klandra de svaga.

Men pensionärer som klandrar vårt trasproletariat för att samhället är kallt, har inte sådär jättemycekt inflytande. Det säger sig självt; de vet inget om världen - för de besöker den inte. Då räcker den godhet de visar rätt mycket längre än den inskränkthetens djävulskhet de faktiskt bär på.

Det finns människor som är farligare. Börja alltid titta på de som faktiskt har ett inflytande.

Mårten Andersson ringde...

apropå det här med japaners utseende. Han ville ha sina rasistkämt tillbaka.

Det här med ninjor.

Är inte ninjor sjukt underskattade egentligen?

För den oinvigde kan jag berätta att en ninja är en japansk yrkesmördare som har specialiserat sig på att: Döda på krångligast möjliga sätt.

När en annan skulla använda ett jaktgevär och blåsa skallen av någon - så kommer ninjan från taket i ett snöra och använder en kaststjärna.

Kaststjärna!

Dom kastar saker på folk. Hur jävla Hedenhös är inte det? Och ändå lite back to basics på nåt sätt.

Sen är det ju det här med ninjor att om man använder prefixet "kast-" före, då är det ett vapen.

Kaststjärna. Kastsvärd.

Kastvetemjöl. Den vill jag se.

Vidare så är dom maskerade, vilket är lovvärt - men dom är ju japaner. Och (det är inte jag som säger det) men OM - jag säger OM - det är som dom säger: Att alal vita människor tycker att alla japaner ser likadana ut - så skulle det inte spela någon roll ju.

Eller? Bara en tanke.

what about the osunda www.lever.net?

Jag jag glömde ju skriva om det osunda levernet också ju!

Men det beror inte på att det ämnet var ointressant som det försvann ur huvudet.

Jo det gör det.

Sjukhusfobiska mardrömmar och det osunda www.lever.net.

Jag får ibland återkommande mardrömmar om min senaste sjukhusvistelse. Inte för att den var speciellt otrevlig egentligen: Även om jag var nära att stryka med den där gången var det snarare en omtumlande och ännu inte helt bearbetad upplevelse.

Senast, i en mardröm, skulle någon ta ett spermaprov på mig när jag låg på intensiven...Men ingen sköterska ville göra "jobbet" som vi säger. Så det kom in en "gästartist".

Jag blev alltså våldtagen i drömmen. Av Lasarettet i Helsingborgs "specialist".

Öhm. eeeh.

Nåväl, för att komma till saken: Jag hade ju ögoninflammation (på riktigt - det är alltså verkligheten jag berättar ur nu, inte en dröm) och var tvungen att gå till vårdcentralen. Jag hade dragit ut på det för länge hela veckan och nu var stunden kommen. Naturligtvis har jag lite sjukhusfobi, och naturligtvis ska jag inte heller erkänna det ens för mig själv.

Därför var det lite extra irriterande att jag blev friskförklarad direkt och fick vända i dörren. I synnerhet då jag kallsvettades och skakade i benen i väntrummet.

Men det är ju inte så konstigt om man undermedvetet associerar sjukvården med potentiella våldtäktsmän.

Frågor på det?

Kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot.

Jag är en idiot, mer än så kan ingen bli.

Eftersom jag har ögoninflammation såg jag ut som en knarkare igår. Orkade inte riktigt med lökeriet längre. Mest för att få den här sjukdomen att verka lite mer divig inför mig själv, drog jag mig neråt föreningsgatan och åt skaldjurspasta.

Sänkte en starköl, drog på förfest på Amiralsgatan och nånstans här kände jag att jag inte längre hade min kropps bästa för ögonen längre. Jag hade ju inflammation i ögonen, så jag hade väl var för ögonen.

Steget därifrån var inte särskilt långt till Moriska Paviljongen. Stället är glammigt värre, det bästa på mycket länge. Få torsdagar kan man säga att "alla var där". Men man hade kunnat lösa bostadsbristen i Malmö ganska enkelt om man släppte en bomb över hela jävla Moriskan igår. Så många var där.

Samtidigt är det kanske svårt att få tag på en bomb i den storleken...men ni fattar.

Hemma tre eller nåt. Och idag är jag bakis OCH sjuk.

Jävla Idoit.

Det heter inte idoit, det heter idiot.

Ja jag är sjuk och det är inget att skratta åt.

Jag har ögoninflammation och jag vägrar gå till doktorn. Av olika anledningar. Mest för att jag misstror sjukvårdens likabehandling och bemötande starkt.

Det värsta med att vara sjuk i ögat är att det ju faktiskt är en slemhinna. Det är som en mild könssjukdom.

.................................

Nu sitter jag här och lyssnar på Maud när hon pratar om landsbygdens företagande kvinnor, hur Jan Björklund gör bort sig, när Fredrik Reinfeldt spelar vuxen och hur Göran Hägglund inte syns.

Hur Lars Ohly är vass, Juholt är vassare och Gustav Fridolin verkar vara mer lillgammal än någonsin.

Och så den där Jimmie. Drummel!

.................................

Jag ska läsa ut Yarden idag. Skönt att man kan läsa i alla fall. Jag suger ju vanligtvis på det.

.................................

Ligga hemma och glo på Rapport i Himlen och hälla kamomillte i ögat. Sämre kan man ju ändå ha det.

Mamma tyckte att jag skulle komma hem så hon kunde ta hand om mig.

Lite fint, men mest klibbigt och klaustrofobiskt. Finns inget värre än att vara i sitt barndomshem när man känner sig passiv och rastlös. Och sjuk.

Är jag tungsint och rastlös däremot. Då snackar vi tacksamhet över att ha en förälder att falla tillbaka på.

................................

Nu ska jag väl lösa min bostassituation i den här jävla gentrifieringsprocessen. Men jag väntar till i höst.

Först ska jag dra till London. Fattar inte var det rycket kom ifrån, men vill väl känna att jag lever antar jag.

SOH!

Jerusalem.

Istället för att säga/tänka Jerusalem när man läser just "Jerusalem" - så ska man läsa/tänka:
"Jerusalemmen".

Försök låta bli att skratta.

(Visualisera gärna det erotiska dramat i 3 delar - delvis baserat på Bille August Tv-serie "Jerusalem")

Söndagsblogg.

Vit lördag för första gången på jag vet inte hur länge.

Eller jag vet faktiskt inte förresten. Jag var nämligen riktigt full när jag vaknade i går morse.

Hur som helst är det skönt att inte vara bakis nu.

För nu: jobba!

Varför man har bakisångest fast man inte druckit. Om än mindre men ändå.

För att:
Den totala närvaron i den innevarande sekunden är väldigt smärtsam när den sekunden gått förbi.

Jag var alltid fullast på krogarna, när jag vaknar längtar jag till skogarna.

Efter fem dagar på rymmen från Malmö, kom jag idag åter från min exil i Göingebygderna.

Siesta lyfter alltid. Det är alltid lite vemodigt när man åker förbi där som idag, och ser hur de monterar ner och inser att det är över nu. Igen.

Så jag kom hem till min lägenhet, värmen. Den olidliga förlamande värmen. Det kvalmiga helvetet.

Vattnade mina basilikor och gav mig ut mot Östra Förstaden för att köpa en ny hatt. Jag söp bort den i helgen nämligen (tillsammans med lite annat oviktigt som nycklar och plånbok - men de två senare fick jag tillbaka).

Den nya ser i princip likadan ut. Köpte ett paket cigg och promenerade till Scaniabadet. Ångesten och oron efter helgen behövde dämpas. Springa var inte vad jag behövde just då. Självvämjelsen. Det är bara saltvatten som löser upp den.

Jag satt i vattenbrynet i en timme och rökte i min nya hatt. Jag var själv. Jag var hel igen.

Förutom då att jag skavde upp mitt innanlår när jag gick hem. Salt+badbyxor+promenad=Blod.

Det blödde rätt så rejält. Fan.

Nu blir det fotboll.

Ikaros och jag. (Jag badade i havet idag. Igen)

Det är när man kommer upp ur vattnet som sträcker sig ända till Köpenhamn. Och tillbaka.

När man kan lägga in en snus och se hur vattnet försvinner från huden och saltet ligger kvar.

När man kan blunda och känna att det finns bara Här, Nu och Jag. När min kamrat håller käften.

När man känner sig som Ikaros på vaxvingar, som flyger högre och högre. Närmre och närmre solen.

När man låtsas att hans vaxvingar aldrig kommer smälta.

När det är lä på Kallis men 18 grader och stenhård blåst hos brackorna inne i stan.

Det är då man känner att det är värt att vara sånhär. Att leva livet såhär.

Att vara romantiker.

Att göra ständiga försök att göra livet till ett konstverk och konstverket till levande liv.

Det är då man måste komma ihåg att Ikaros faller. Och att det flygturen måste vara värt fallet.

Man måste minnas att man kommer flyga igen.

Och falla igen.