Det är när man kommer upp ur vattnet som sträcker sig ända till Köpenhamn. Och tillbaka.
När man kan lägga in en snus och se hur vattnet försvinner från huden och saltet ligger kvar.
När man kan blunda och känna att det finns bara Här, Nu och Jag. När min kamrat håller käften.
När man känner sig som Ikaros på vaxvingar, som flyger högre och högre. Närmre och närmre solen.
När man låtsas att hans vaxvingar aldrig kommer smälta.
När det är lä på Kallis men 18 grader och stenhård blåst hos brackorna inne i stan.
Det är då man känner att det är värt att vara sånhär. Att leva livet såhär.
Att vara romantiker.
Att göra ständiga försök att göra livet till ett konstverk och konstverket till levande liv.
Det är då man måste komma ihåg att Ikaros faller. Och att det flygturen måste vara värt fallet.
Man måste minnas att man kommer flyga igen.
Och falla igen.
