Det sitter kanske i hjärnbarken som något slags kulturellt arv.
Ett arv som inte tillägnats medvetet, men som jag ändå tagit emot - och bär vidare:
Kvällen är dagens morfar.
Den gungar i sin gungstol och suckar värdigt, och skänker träffsäkra men samtidigt nyanserade tankar. Den röker pipa. Den lever utan ansträngning.
När dagen surrar i själen som insekter i en syrenbuske, är kvällen den stipulerande kraften.
Det blinkar på himlen. Som blixtrar, ett elektriskt vitt sken. Det är ett tåg som kör förbi.
Civilisationens stroboskop visar att kvällen bär på livet, ÄR livet, är lika mycket livet självt som det som kommer efter.
Jag föddes inte på kvällen, men det är där jag hör hemma. Det är därifrån jag kommer egentligen. Det är ju på kvällen som jag lyfter, det är ju på kvällen jag landar.
Det är på kvällen som jag fyllnar till, buzzar, tappar synen. Det är på kvällen som jag nyktrar till, tänder av och ser allting klart.
Klarhet.
När sökandet är över.
Dagens morfar, röker pipa, blinkar på himlen och han lyssnar på allas gissningar fastän han sitter inne på svaret.
