Debaser Malmö.

Har sugit två fredagar i rad nu.

Avgå!

Registerar:

åh jag älskar Doctors på tv4. Här är topp tre gynekologens svar på vad kvinnor helst av allt vill ha:

3. Bra sex.
2. Normal mens
1. Bra hud.

Jag som undrat så länge.

Det här med sömn...

Den talangen tycks ha gått mig förbi.

Jag hade den inte ens som barn.

Och det är fortfarande ingen som har något vettigt svar på det lakoniska konstaterade som Verner von Heidenstam yttrade för mer än hundra år sen:

"Jag vet ej, varför jag vaken sitter, fast dagen ingen glädje skänkt."

Således, jag hade inte talangen som barn och jag har den fortfarande inte. Jag har lyckats kompensera en del genom träning, men ännu är det där med att somna (nykter) inte riktigt mitt gebiet.

Eller det är som en oförutsägbar förbannelse. Ibland är det som förgjort. Som för alla andra människor.

Det är egentligen inte mina insomningsproblem - eller för all del min sängfobi som är intressant här (ja jag har något som påminner om en klaustrofobisk känsla inför att över huvudtaget lägga mig i sängen - kanske en rädsla att lämnas åt mina tankar som ett as lämnas åt korparna)

Ibland kan det trots det hjälpa att spä på bilden av sig själv som ett ensamt kadaver. Paradoxen, att skrämmas av den ständiga skräcken att lämnas enam - och att samtidigt söka den som en sista utpost av trygghet, kan ge mig sinnesro.

Jag provar att bära på sår utan minsta hopp att de någonsin ska läka. Att inför mitt inre spela upp bilder där jag slits itu och töms på blod och energi...

...kan det vara där? Att strypa fladdret i hjärtat - liksom med våld?

Fan vet.

Den skrämmer mig inte längre i alla fall.

Sömnlösheten.

Den finns där, den kommer alltid finnas där. Oftare i april och maj än i september och augusti.

Jag ska aldrig göra om misstaget att tro att den är försvunngen - bara för att det råkar vara just någon av de senare månaderna. Det lager av skam som sömnlösheten därmed för med sig har jag råd att vara utan.

Förväntningen att alltid må bättre än innan - det är kanske den som får oss att vara sömnlösa för första början?

En vecka har gått...

..sen sist.

Och jag har hunnit med att komma hem från Göteborg. Dricka kaffe hos Tez under fredagen, ännu i lycklig ovisshet om den då pågående massakern i Norge.

...............

Jag har varit på derby i Helsingborg. Jag har kollat på halvkass stream av Rangers - MFF och supit mig packad.


..........

Jag har jobbat.

..........

Jag har köpt nya skor.

..........

Jag har hatat kommentarsfält på internet. Demokratin där är en jävla myt.

..........

Jag har tröttnat på folk.

Jag blir aldrig mätt på andra.

Sådär, nu är jag på banan igen. Ska försöka få ur mig något vettigt snart vad det lider. (ofta handlar det här mest om att få proppen ur - börjar jag väl skriva så kommer en jävla massa.)

Göteborg.

Jag mötte en vän i folkets park igår. Han sa att han skulle köra till Göteborg om en halvtimme.

Jag hängde på.

Sitter hos Simone och dricker ölen som jag fick som gåva när jag lånade ut min lägenhet i lördags.

Sommaren bjuder ofta på just det här. En ovisshet när du vaknar om var du kommer somna på natten.

Det beror helt klart på ledigheten. Till stor del.

Men det rastlösa och hoppfulla sinnet som ljuset, värmen och de omgivande människornas surrande rörelse för med sig ska inte utgöra en underskattad faktor i sammanhanget.

Klipphällar i kvällssol. Lunch i Haga. Löpare i Slottskogen.

Jag sitter som tungan på livets våg.

Men inväntar inte att sköljas upp på land.

Inte ännu.

Tre timmar sömn.

Inatt.

Inte lönt att somna. Rädd för att somna. För då kanske jag skulle försova mig till flyget.

Rädd för att inte somna - för då skulle jag bli trött idag.

Resultatet blev snarare en enorm vulkanisk trötthet där golvet fullkomligt rämnar under mina fötter.

Men nu är jag hemma i mitt Malmö, som sagt.

Och innan jag somnar funderar jag lite på hur den här dagen började i London.

.................

Saknade växelpengar till nattbussen. Panik! Skulle jag missa flyget? Sprang hem till huset i L-ham. Rånade T:s roomie på mynt medan denne fortfarane låg och sov och sprang tillbaka.

Jag hann. Men jävlar vad svårt det var att hålla ögonen öppna medan jag korsade London från öst till väst.

Väl på Victoria Station fick jag en halvtimme med min egen musik i öronen. Skönt att nå något som åtminstone påminde om lugn och ro i kroppen inför incheckning och boarding.

Omständiga jävla flygplatser fick mig att irritera mig på:

Äcklig halvdvärg till amerikan som säger till Speedy-boarding-passagerarna när deras kö stannat:

"Guess that speedy booking isn't that speedy after all"

Fuck you, you retarded cunt.

Därefter ytterligare en äcklig amerikansk unge i glasögon som mest bara var töntig. Och säkert sex år gammal...

.....................

Jag upptäckte till munter förvåning att min basilika-odling (ett plantage bestående av 70 plantor som jag har i mitt fönster) ger mycket riklig skörd.

Jag var därför tvungen att gallra i krukorna och göra pesto av grödorna.

Säkert upp i 75 cl pesto redan. Och där är inte min veganska pesto inräknad!

Känns bra att vara en redig självförsörjande bonde.

..........................

Ska aldrig mer resa med bagage. Reste utan handbagage idag! Underbart!

..........................

Lade in en pris snus precis. Njuter av att bli riktigt jävla skittrött innan jag borstar tänderna och sover ikapp imorgon.

..........................

Jag är jävligt härjad just nu. Sliten och slut som artist. Men jag kände mig oerhört glad över att...ja..jag vet inte, jag är kanske glad över att ha fått suga märgen ur livet lite.

.........................

Mamma: Varför är du trött? Har du inte haft semester?

Det är när man upptäcker hur lite ens föräldrar förstår som man är glad över att inte tillbringa alltför mycket tid i deras närhet.

Ett intryck:

Jag gillar att det blev lite A terrace at The Den-tryck på semisvartklubben jag besökte i Hackney i lördags.

När folk verkligen sjunger på dansgolvet så högtalarljudet falnar.

Inte Oh oh oh oh oh oooooh oh-Seven Nation Army-stilen.

Utan riktiga glädjeutbrott till Common People.

Eller det kanske bara var jag när Britneys fantastiska Till the world ends spelades...?

Aja, jag vet!

Bloggen har varit lite slö på sistone. Jag skulle kanske ha sagt något innan, men jag har nämligen varit i Stora Göteborg - eller i folkmun också känt som London - den senaste veckan.

......................

Nu är jag tillbaka i Malmö och ska försöka uppdatera lite mer frekvent i det närmsta. Hur som haver så gillade jag London. Och allt det där.

Det har ju gått lite inflation i folk som verkligen äääääälskar London och det är sååååå fantastiskt.

Jag gillar London.

Fair enough.

De pratar jävla dålig engelska bara.
...........................

Nu måste jag skörda min basilika och göra en jävla massa pesto.

Det här måste för övrigt vara det mest ostrukturerade blogginlägget jag gjort sen...det där fylleinlägget jag gjorde under mitt besök i Stockholm i början på mars.

Filminspelning?

Det snackas om en Hollywood-filminspelning i Malmö som inte blev av. Allt var i stort sett klappat och klart, men så drog sig produktionsbolaget ur. Varför?

För att södra Sverige är en osäker plats för judar!

OK, det gör mig först lite ledsen när jag tänker på pappskallen Ilmar Reepalus uttalanden tidigare om judars ansvar för Israels människorättsvidriga politik.

Men så läser jag mailet:

”Only problem I see with this project, as well conceived as it is, being based on a best seller, is the huge problem that this being a Jewish story and that the Simon Wiesenthal center in the USA called the south of Sweden a VERY unsafe place for the Jewish community due to the large and increasable hostile community of Muslims.”

Det är alltså inte judefientligheten som är problemet för amerikanerna. Det är blattarna.

Fan tro't.

I dagarna...

...röstades en lag i genom i Israel, som förbjuder människor att på något sätt kritisera bosättningarna, bosättarna eller bosättarpolitiken.

Man kan ju undra var den svenska "liberala" pressen är någonstans.

Aftonbladet...

skriver om en "FARLIG VÅLDTÄKTSMÄN I SEMESTERPARADISET".

Jag väntar fortfarande på löpet:

"VÄLDIGT TIMID OCH SNÄLL VÅLDTÄKTSMAN I SEMESTARPARADISET".

Han är inte farlig, han vill bara hälsa.

Boktips till "De som inte säger hora"

Det finns en grupp killar som är mätta på grabbjargongen.

Som Bob Hansson och Martin "Yeah Yeah" "Taxi 43" "Wow Wow" Svensson.

Som Rånny Sommarsko. (Äh jag ska inte vara sån, han heter Ronny Sandahl och har skrivit "Vi som aldrig sa hora".

Det tycker lite synd om sig själva. Det är så jobbigt att vara kille. Att tvingas vara sådär hård och aldrig få kramas och prata känslor.

Att aldrig få träffa sina barn mer än varannan vecka när man har skilt sig.

Att ses som en presumtiv våldtäktsman.

Presumtiv kvinnomisshandlare.

Vi som är så snälla. Vi som är så kännande och varmhänta.

"Det är synd om oss. Linda Skugge är så elak." (Ja, hon är ett helt annat kapitel, och förtjänar en och annan känga hon också)

"Maja Lundgren förstörde mitt liv." (Jaha? Är det så enkelt att förstöra ditt liv?!)

Jag har varit en av dem. Jag tror att många killar går igenom en sådan fas. Jag tror att många killar som går igenom en sådan fas behöver någon som...

Stephan Mendel-Enk!

Han är en skarpsint, kunnig och begåvad skribent för det fantastisk fotbollsmagasinet "Offisde".

Och han har skrivit ett oerhört viktigt verk. "Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet".

Det är ganska väl underbyggt, faktiskt. Genusteoretiskt, alltså. Och han behandlar just den här problematiken.

Mitt svar till den oerhört onödiga bok som Bob Hansson har skrivit tillsammans med Martin Svensson, mitt svar till Ronny Sandahls pekoral är:

Läs den. Och sitt ner i båten.

(I korthet kan jag redogöra för att en av käpphästarna i "Med uppenbar känsla för stil" är att makt är något som erhålls och överlämnas. I fallet med manligheten måste man alltså vara medveten om att vad som gör kvinnor förfördelade gentemot män - och män gentemot andra män - är att den överlämnas. Varför överlämnas den då? Jo, på grund av dessa presumtiva antaganden som jag lite raljant redogjorde för ovan.

Våldet. Det är tack vare "den lilla promillen män som slåss" som det föreligger ett hot om våld. Det är tack vare dem som det hotet ligger inbyggt i manligheten. Det är deras hot, som gör att snälla pojkar slipper hota - och ändå njuta av fördelarna.

Tycker du att förklaringen är för enkel? Ja jag kan nog hålla med, men det är i så fall mitt fel för att jag inte kan redogöra bättre för bokens innehåll. Läs bokjäveln istället.)

Ett hjärta av sten, som både blöder och fladdrar.

"Det fanns en tid i mitt liv när mitt hjärta var av sten, jag kunde lämna allt och alla [...]"
sjunger Plura i "Fulla för kärlekens skull" i någon Live-version av den låten.

Jag kan känna igen mig lite i det där. Man duckar lite för att göra folk besvikna, och drar istället.

När jag flyttade ner till Malmö igen efter tre år av rotlöshet, rastlöshet och tungsinthet tänkte jag att jag skulle ta tag i det där. Jag trodde lite grand att det skulle gå per automatik, så att säga.

Men rien, tji, hichi, ingenting går på automatik. Omständigheter kan förbättras, och det har de onekligen gjort med en egen lägenhet och utan flickvän, men du kan aldrig fly från dig själv.

Var fan ska den här texten landa, tänker ni, efter att ha läst så här långt utan att jag egentligen har kommit till något riktigt kärnfullt.

Nåväl, jag ska säga såhär:

1. Jag har lite svårt att stå upp för vad jag egentligen vill göra och hamnar därmed i något slags nät av vita lögner som gör att jag gör saker och umgås med människor som jag från början aldrig velat göra eller umgås med. Inte just då, just där, i alla fall. (Kanske därför det där med förhållanden inte riktigt varit min gebiet - det kräver en viss självkänsla och självrespekt för att visa andra känsla och respekt)

2. Jag är ett klantarsle och min mor har bokat tre dagar med hela familjen (trevligt) samlad (min bror bor kvar i Stockholm - så vi ses inte alla så ofta) på bjäre (Usch!). Klantarsle? Ja, för att jag trodde att jag var ledig, så var jag inte det och kan kanske inte följa med. Familj besviken - Johan dåligt samvete.

3. Nä, det var väl allt. Det är ju inte så farligt märker jag nu.

Onödigt blogginlägg möjligen. Om en ångest som antagligen är helt obefogad.

Jag har ju skrivit det innan, jag lovade ju Gud när mitt ex' grav-test var negativt att aldrig oroa mig för skitsaker igen.

Kanske ska börja hålla det löftet. Nog för att jag säkert kommer till himlen ändå, men snarast för min egen skull.

Damfotbolls-VM, anus och genus.

Sverige blev redan i lördags klara för kvartsfinal mot Australien i VM. I onsdags piskade svenskorna USA med 2-1 och det blossade upp en debatt efter att Pontus Kåmark kritiserat lagets insats i slutminuterna.

"De slår bara i från sig", typ.

Belackaren Robert Laul drog genussabeln och tvivlade på att Kåmark skulle sagt sådär om herrarna gjort samma sak mot säg, Argentina i VM 2002 (Sverige spelade 1-1 i den matchen om någon inte visste).

Henrik Rydström tyckte å sin sida att man ska komma ifrån genusperspektivet och opponerade sig mot en tredje grupp, som hävdar att kvinnor ska kommentera damfotboll för att män orimligen kan förstå damfotboll.

Nu måste vi reda ut begreppen här.

För det första: Sverige har ett DAMfotbollslag och ett HERRfotbollslag. De båda olika fotbollslagen måste ha sitt respektive kön i prefixet för att:

a) DAMfotbollslaget är diametralt förfördelade vad gäller ALLT: planer, publik, sponsorer, löner och medial uppmärksamhet.

b) DAMfotbollen är därmed underutvecklad som enskild företeelse betraktat. (Det vill säga att den håller en lägre standard än vad den behövt göra - jämför DAMgolf och HERRgolf eller DAMtennis och HERRtennis).

c) Detta FÅR INTE OSYNLIGGÖRAS genom att kalla allt för "fotboll". Inte i akademiska eller politiska diskussioner i alla fall. (tänk om vi skulle skrota begreppet "över- och underklass" och bara säga "klass"...)

För det andra:

Sverige har ett av världens bästa fotbollslag på DAMsidan (rankad 5a). Därmed betraktas ett kryss mot världsledande USA som helt ok, medan ett kryss för herrarna (rankad 24 vid det tillfället) mot Argentina i VM 2002 (rankade 4) kan betraktas som en enorm JÄVLA SEGER.

Det är inte för att Kåmark är sexist (även om han är helt jävla off beat många gånger - tycker jag), som han är missnöjd - utan för att vi har högre resultatmässiga förväntningar på Damlandslaget än på Herrlandslaget.

För det tredje:

Rydström har fel när han säger att vi ska komma ifrån genusperspektivet i diskussionen. Det kan inte överanvändas - det kan möjligen felanvändas.

För det fjärde:

Rydström har också rätt på en punkt. Nej, kvinnor ska inte enbart kommentera Damfotboll och män ska inte enbart kommentera Herrfotboll.

Gräddan av sportjournalisten är någorlunda könsblandad - säg 2 kvinnor på åtta män (!). Förändra den fördelningen istället - till 50-50 (kvotera!!!) - och skicka dem på varenda jävla stort mästerskap i fotboll.

Vare sig det gäller dam- eller herrfotboll.

Lapp, puts och matlagning.

Jag har lappat byxor och putsat skor.

Känner mig som ett lyckligt gatubarn.

.........................

Om man kokar hela rödbetor och lägger dem att svalna i ett bad med olivolja och salt så blir dessa rödbetor farligt goda.

.........................

Min obotligt tungsinta raslöshet tog hem segern en blöt natt för några veckor sen, och jag bokade helt sonika en resa till London.

Nu ska jag ner till min corner store och köpa snus.

Kitschig bildrapport från äldre människas hem #2

Då ska vi se vad jag har hittat i min fars fasters hem...

Det finns ju olika saker som skänker ro och trivsel till ett hem. Jag ska försöka ge lite exempel.

Lugna nyanser som ljusblått och citrongult, möjligen vaniljvitt är populärt i sovrum.

I ett vardagsrum kanske en dekorativ kudde med en lite indisk touche kan vara populär.

I en farstu används ofta en spegel med en rustik träram med färgstänk på, och möjligen en vacker bonad som hälsar "välkommen!".

Äldre människor bryr sig inte ett jävla jota om sån skit.

Nej, äldre människor föredrar:

Ja, va fan föreställer detta egentligen?

En innebränd uggleunge.

Vad i helvete är det för jävla sadist som har designat ett sånt här verk?

Det kanske är...

Jag tänker att, möjligen är det en satanistisk symbol.

Den djupa tystnaden. Det unga lidandet. Med skogsbrandens öronbedövande muller som enda ljudkuliss.

Ondskan.

I en skogsbrand kan ingen höra dig hoa, Uggleungejävel.

Detta gillar 8/10 äldre svenskar.

Enligt min undersökning.

De sätter kanske upp det på väggen till tonerna av deras svar på Alice Cooper eller Marilyn Manson, vilket snarast torde motsvaras av Ulla Billquist eller kanske Edvard Persson.

Den innebrända ugglan är som vi alla vet en symbol för PRO:s djävulsdyrkande undergruppering "PRO-Satan".

Det kan kanske förklara den tidigare omnämnda inskränktheten hos detta klientel.

Ibland är det riktigt skönt att veta världen förändras.

Det är svårt att åka tåg.

Vaknade klockan fem i morse. Då kanske ni tror att jag är glad som hann se förtexterna till Gomorron Sverige.

Det är jag inte. Jag var svintrött när jag pallrade mig iväg till tåget klockan halv åtta imorse sen.

Så trött att jag somnade så fort jag gick på Hässleholmståget.

Döm av min förvåning när jag vaknade, då jag upptäckte att jag vaknade upp i Ramlösa.

Helsingborg, alltså. Fel tåg.

Frågor på det?

Blev du sen till jobbet?

Ja, ca 70 minuter.

En sommarskarv. Och en vuxenvärld som tränger sig på.

Mellan juni och juli. Nu upplever många att förhoppningar förbyts till besvikelse.

Eller nåt. Hur som helst så var jag på inflyttningsfest #1 hos Tobak igår. Nu bor vi närmre varandra än vi någonsin gjort, och då är vi ändå båda uppvuxna i Bjärnum...

Fan...

tastiskt!

.........

För första gången sen jag föddes ska jag imorgon hälsa på min mamma på sjukhuset. Det är inte så roligt faktiskt.

Fastän det verkar som att hon bara brutit sitt knä någonstans. Så är det inte så roligt att ens föräldrar är svagare än en själv.

Nu börjar det, kan man väl säga. Den här nyheten kommer ju lite som en tung gatsten genom ett stort kyrkfönster. Det är vuxenvärlden som tränger sig på.

De blir ju inte starkare precis.

Fan...