"Det fanns en tid i mitt liv när mitt hjärta var av sten, jag kunde lämna allt och alla [...]"
sjunger Plura i "Fulla för kärlekens skull" i någon Live-version av den låten.
Jag kan känna igen mig lite i det där. Man duckar lite för att göra folk besvikna, och drar istället.
När jag flyttade ner till Malmö igen efter tre år av rotlöshet, rastlöshet och tungsinthet tänkte jag att jag skulle ta tag i det där. Jag trodde lite grand att det skulle gå per automatik, så att säga.
Men rien, tji, hichi, ingenting går på automatik. Omständigheter kan förbättras, och det har de onekligen gjort med en egen lägenhet och utan flickvän, men du kan aldrig fly från dig själv.
Var fan ska den här texten landa, tänker ni, efter att ha läst så här långt utan att jag egentligen har kommit till något riktigt kärnfullt.
Nåväl, jag ska säga såhär:
1. Jag har lite svårt att stå upp för vad jag egentligen vill göra och hamnar därmed i något slags nät av vita lögner som gör att jag gör saker och umgås med människor som jag från början aldrig velat göra eller umgås med. Inte just då, just där, i alla fall. (Kanske därför det där med förhållanden inte riktigt varit min gebiet - det kräver en viss självkänsla och självrespekt för att visa andra känsla och respekt)
2. Jag är ett klantarsle och min mor har bokat tre dagar med hela familjen (trevligt) samlad (min bror bor kvar i Stockholm - så vi ses inte alla så ofta) på bjäre (Usch!). Klantarsle? Ja, för att jag trodde att jag var ledig, så var jag inte det och kan kanske inte följa med. Familj besviken - Johan dåligt samvete.
3. Nä, det var väl allt. Det är ju inte så farligt märker jag nu.
Onödigt blogginlägg möjligen. Om en ångest som antagligen är helt obefogad.
Jag har ju skrivit det innan, jag lovade ju Gud när mitt ex' grav-test var negativt att aldrig oroa mig för skitsaker igen.
Kanske ska börja hålla det löftet. Nog för att jag säkert kommer till himlen ändå, men snarast för min egen skull.
