Den talangen tycks ha gått mig förbi.
Jag hade den inte ens som barn.
Och det är fortfarande ingen som har något vettigt svar på det lakoniska konstaterade som Verner von Heidenstam yttrade för mer än hundra år sen:
"Jag vet ej, varför jag vaken sitter, fast dagen ingen glädje skänkt."
Således, jag hade inte talangen som barn och jag har den fortfarande inte. Jag har lyckats kompensera en del genom träning, men ännu är det där med att somna (nykter) inte riktigt mitt gebiet.
Eller det är som en oförutsägbar förbannelse. Ibland är det som förgjort. Som för alla andra människor.
Det är egentligen inte mina insomningsproblem - eller för all del min sängfobi som är intressant här (ja jag har något som påminner om en klaustrofobisk känsla inför att över huvudtaget lägga mig i sängen - kanske en rädsla att lämnas åt mina tankar som ett as lämnas åt korparna)
Ibland kan det trots det hjälpa att spä på bilden av sig själv som ett ensamt kadaver. Paradoxen, att skrämmas av den ständiga skräcken att lämnas enam - och att samtidigt söka den som en sista utpost av trygghet, kan ge mig sinnesro.
Jag provar att bära på sår utan minsta hopp att de någonsin ska läka. Att inför mitt inre spela upp bilder där jag slits itu och töms på blod och energi...
...kan det vara där? Att strypa fladdret i hjärtat - liksom med våld?
Fan vet.
Den skrämmer mig inte längre i alla fall.
Sömnlösheten.
Den finns där, den kommer alltid finnas där. Oftare i april och maj än i september och augusti.
Jag ska aldrig göra om misstaget att tro att den är försvunngen - bara för att det råkar vara just någon av de senare månaderna. Det lager av skam som sömnlösheten därmed för med sig har jag råd att vara utan.
Förväntningen att alltid må bättre än innan - det är kanske den som får oss att vara sömnlösa för första början?
