När jag borde opponera på någon annans uppsats.
Min egen c-uppsats, den jag läser, är 2 år gammal ska sägas.
Lagom självgod. Men helt ärligt så tror jag att jag var smartare då, våren 2010, än vad jag är
nu.
Det är åldern, tänker jag.
Det går bara utför nu. Ligga bra att börja supa och runka i fosterställning på
offentlig toalett när allt ändå bara går åt helvete.
Eller också inte. Man kan ju också vända på det. Och tänka att snart börjar fotbollssäsongen
igen.
Och Malmö, jag vet inte. Det känns inget vidare faktiskt.
Jag cyklar genom pildammsparken i ösregn
och jag tänker att mitt bristande 2012-intellekt, och alla intellektuella medelklassungar
med alternativa samlevnadsformer,
är något jag skulle kunna fjärma mig så mycket mer ifrån om bara Daniel
Larsson
hittade
målformen
igen.
Som den var våren 2010. Han öste ju in mål. Och Johan Dahlin räddade straffar.
Och fan ta mig, jag var så jävla intellektuell och smart, vilken jävla kandidatuppsats.
"Vi ses när du doktorerat!", sa dom och skrattade.
Då skulle dom sett oss.
Mig, Daniel Larsson och Guillermo Molins. Vi skulle bara äga det året, 2010.
Det är inte samma MFF som då. Det är 2012 nu, inte 2010.
Och jag är inte densamma.
Och visst skrämmer det mig.
Visst är det skrämmande, att förändring och försämring låter nästan likadant,
om man säger det snabbt?
På tisdag är det första träningen för säsongen 2012.
Jag är inte där. Jag är tvungen att jobba.
Men visst, det är ju ändå ganska hoppfullt faktiskt, att om man säger orden riktigt snabbt,
så låter förändring och förbättring nästan likadant också?
Ge mig Gefle hemma nu, andra april.
Ge mig salongs, ge mig kall vårsol på kvällen.
Ge mig cigg och hör ni sången Helsingborg och
MFFare är vi alla
VI SEGRA SKALL MEN INTE FALLA!
