Tiden går. Tjugotre är en alldeles egen ålder.
Till skillnad från tjugotvå som är i stort sett detsamma som tjugoett, bara lite mer.
Jag försöker förmå mig själv till att njuta av det. Att glädjas åt att ha levt så här länge.
Och det gör jag, verkligen. Det har blivit lättare att åldras med åren, faktiskt. Paradoxalt nog.
Men det är samtidigt fortfarande svårt. Känslan av att "det är snart försent" har följt med mig hela livet. Och födelsedagar är ju inte precis ett tecken på motsatsen. Därför känns det bara dumt att vara glad för sin födelsedag. Det är som att gå på ett minfält och vara lycklig över att det inte smällt...ännu.
Nåväl. Jag försöker njuta av livet och det går bra oftast. Det gör verkligen det. Faktiskt. Jag har slutat att behandla mig själv och mitt själsliv som en rälig böld i ljumsken och jag har börjat glädjas åt att livet faktiskt pågår.
Och att det är ganska fantastiskt.
Men det gångna året har inte bjudit på samma framsteg som året dessförinnan. Bara det är ju svårt att hantera. Att man inte växer och blir bättre med samma kraft HELA tiden.
Ingenting händer emellertid av sig själv och det får väl sägas vara läxan som 2011 har lärt mig.
