Jag springer för jag behöver lugna ner mig.

Det är ett jävla meckel de här dagarna när man jobbar till klockan nio på morgonen. Jag har bestämt idag att jag inte ska göra något vettigt alls. Förutom att fika med Hannes och träffa Simeon.

Nu har jag sprungit och så vidare. Båda benen känns fitta. Kul! Och så känner jag att världen står stilla. Kroppen förmår skicka pulsslag i samma takt som jorden snurrar.

Den där rytmen vill min kropp bara ha.

Müllevången nu. Och kaffe!

Flyttrapportering: del 3.

Nästan allt är städat.

Förutom att huet börjar bli rejält sargat nu och man är allmänt nervös över livsinvesteringen så börjar det här kännas jävligt bra faktiskt.

100 kvadratmeter.

Jag gläds åt att våren finns till för min skull. Än så länge är det en våg som jag rider på, och inte sköljer över mig.

--------------------

Jag oroar mig för att länkningen till den här bloggen från Simeons blogg inte är helt up to date. Typ det står där att mitt senaste inlägg var om "Järnladyn".

Det är i och för sig lite roligt, eftersom jag såg den filmen ganska nüligen. Och vad tyckte jag? Hääh, still not loving Maggie.

--------------------

Jag har ett pågående projekt på gång (sånt som man kan ha när man har mycket fritid och inte ägnar allt åt att spela Football Manager, onanera eller röka gräs) och det är att göra kråkan - yogaställningen alltså - jättelänge. Det går bra; än så länge har jag 30 andetag. Men jag ska upp i 60. Återkommer om detta.

--------------------

Nu ska jag passa på att njuta av att flytta till en jävla skitstor lägenhet, värmen, fotbollspremiär, av att Simone är nere i Skåne och att jag har funnit E.

Samt lära mig Kråkan riktigt ordentligt i en minut.

Upptäckte ett litet syftningsfel i förra blogginlägget:

Alltså, att old panda days spelar på markan ikväll har inget, INGET, att göra med att Papa Dee slog sin tjej. Med ett blockljus.

20 00 på Markan.

Ikväll!

Inget samband alltså.

Inget går upp mot en fredag...

...som innehåller en riktig 90-talspastisch.

90-talet har ju ofta fått stå som ironikernas förlovade årtionde. Vilket konkret innebar att folk var väldigt rädda att tas på allvar, samtidigt som folk tog sig själva på väldigt stort allvar.

Det är inte svårt att veta att klippet ovan är på skämt. Men man vet ju aldrig med förlagan. (som för övrigt också är både skitbra och lite obehaglig)

Den innehåller, förutom Emrik då, Sveriges populäraste kvinnomisshandlare, Papa Dee!

Ikväll spela Old Panda Days på hemmaplan. Markan Hässleholm. Vi ses!

Håller på med en c-uppsats nu och jag är jävligt trött på uppsatser.

Så är det. Sen har jag varit förkyld och har min första helt lediga dag sedan förra söndagen. Generöst räknat.

Jättegeneröst,faktiskt. Men ändå.

Jag kan gott unna mig att njuta av solen som jag inte ser för att persiennerna är nere i E:s lägenhet.

Nu är det snart allsvensk premiär!

På riktigt...trodde ni på Kony-filmen?

Vi kan kalla det moralkolonialism. Du engagerar dig i alla de gulliga barnen i Afrikatt och krammar dom på futtun. Så delar du upp en film om gerillaledaren i Uganda. Och så ska man skänka pengar till Invisible Children. De fattar ju inte bättre där nere. Så vi vita måste hjälpa till att skilja på rätt och fel åt dom. Annars kommer Konnysarna och tar över.

Jag ser att det inte är helt lätt att skilja på gott och på ont på nätet.

Men för jävelen. Ugandas historia är inte en mans verk. Barnsoldaterna är inte resultatet av EN gerillagrupp som måste besegras. Filmarna bakom Kony 2012 har ju ett syfte. Och reproducerar en ideologi om att vi måste hela tiden gripa in och hjälpa till i Uganda. Ringer det inga klockor?
Är det inte lite obehagligt?

Jag blir bara så uppgiven ibland.

Det är klart att västvärlden har intresse av att regeringen i Uganda får goodwill.

Eller intresset ligger väl snarare i naturtillgångarna.

Nåväl. Nu ska jag dricka mer kaffe.

Det här med att "ha mött människor".

Träffade en bekant till min kompis Claes i helgen. Hon anförde, som argument för att hennes symboliska kapital var högre än alla andras, att hon minsann "har mött människor". Typ arbetare på verkstadsgolvet.

Det där är bara ett sånt jävla roligt argument som man bara kan dra om man vanligtvis aldrig "möter människor".

Därför gästbloggar idag Thomas. Från Teatergruppen X i en förort i Stockholm.

-------------------------

Tjena jag heter Thomas.

Jag tänkte prata om Afrika. Jag har varit i Afrika. Och mött människor i Afrika. Jag har fan till och med skrivit en låt om Afrika.

Så jag får prata om Afrika.

Afrika är inte bara ett land. Det är också tre fjärdedelar av jordens yta.

Människokroppen består till 70 % av Afrika.

Så ni kan liksom sluta ha massa fördomar om Afrika. För alla har vi Afrika inom oss.

--------------------------

Tjena jag heter Thomas. Jag kommer från en Teatergrupp i Stockholm.

Jag tänkte prata om kvinnor. Jag har varit i en kvinna. Jag har dessutom mött kvinnor. Jag har även skrivit en låt om kvinnor.

Så jag, om någon, får prata om de här frågorna.

Kvinnor är inte bara ett kön som är värt mindre än män. De är faktiskt också väldigt duktiga på att sy.

---------------------------

Så nu har Thomas bloggat klart för denna gång. Visst är det skönt med folk som vet vad de pratar om, som har MÖTT MÄNNISKOOOOOR!!

En annan som mötte människor är fångvaktaren i Auschwitz, Frank Reinhardt. Han gästbloggar imorgon om verkligheten och om antisemitism.

Väl mött!

En helg.

Ett inlägg som borde ha varit ett inlägg i kategorin "flytt" men som istället består av spa i vittsjö, melodifestival i Malmö och ett snabbt besök i den gamla lägenheten.

Jag vill inte städa. Vill inte.

-----------------------------------

S går om! Nu vänder det!

-----------------------------------

Rätt låt vann för övrigt. Men Loreens image är verkligen störigt undvikande. Hela hennes väsen är baserat på att vara just ett...väsen.

-----------------------------------

Jävla övergångsfas. Innan man flyttar alltså. Som att leva och prata på inandning. Hela tiden.

-----------------------------------

Sluta fira S:t Patrick's day. Om ni inte själva har någon koppling till att Saint Patrice öppnade de första kristna klostren på Ulster, vill säga.

Så jävla löjlett.

-----------------------------------

För övrigt är jag ganska taggad inför dagens plugg. Jag kommer bara aldrig igång.

Mars - luften, längtan och den bitterljuva symfonin.

Ja, nu är ju inte The Verve ett av mina favoritband. Men ändå tillräckligt bra för att förtjäna en allusion i ett blogginlägg.

Nog så.

--------------------------

Jag ser på bilder som gamla vänner har lagt upp nyligen på facebook. Jag tänker på vad jag gjorde samtidigt som de där bilderna togs. De sitter i ett tält i Värmland och dricker öl och skrattar. Sånt här nordiskt idylljus på deras solbrända kinder.

Men jag var ersatt. Själv var jag i Malmö och drack vitt foot of africa-vin direkt ur boxen på väg genom pildammsparken, mot stadion för att se MFF - Gais.

När allt annat har varit förgängligt har MFF funnits kvar.

Och det finns en del matcher som aldrig lämnar minnet. MFF-Gais den 31 maj 2009 är en sådan match. Det blev 2-2 Jiloan Hamad gjorde 2-1 till Malmö strax efter paus (jag missade det målet för jag stod i ölkön), Wanderson do Carmo gjorde båda Gais-målen.

2009 var ett pissår.

2009 var känslan av att ha en bit pappkartong, som någon lagt i blöt och låtit torka i solen, innanför bröstkorgen.

2009 hamnade MFF typ sjua eller nåt i tabellen.

Ett jävla pissår.

---------------------------

Mars och jag. Att dra ett andetag och andas ut.

Att känna ensamheten nära, men kunna välja bort den.

Det är någonstans här det börjar. I mars.

Den 15 mars 2010 spelade MFF allsvensk bortapremiär, också mot Gais. Johan Dahlin räddade en straff. Det blev 0-0.

Jag hade börjat plocka upp bitarna som for all världens väg 2009 och börjat lägga dom till rätta.

MFF skulle så småningom bli mästare. Och jag skulle hitta ett hem, en egen lägenhet i en stad som jag kände ville kalla sig min.

Hur vi tillsammans klarade av de där vardagskamperna som det känns som att alla förväntar sig att klara av, MFF och jag.

Som att slå Gefle borta med 3-1 på en leråker. Ordna en lägenhet.

Malmö FF hade fram till den 15 september 2010 glömt hur det kändes att vara vacker.

Och jag själv hade aldrig känt mig så vacker.

Jag drar in ett djupt andetag av mars ikväll och jag kan under utandningen förnimma varenda känsla jag har haft tillsammans med MFF.

Ge mig Allsvenskan 2012. Ge mig bara, för mina lungor har en jävla massa plats för så mycket mer.

Flyttrapportering: del 2.

Packade mat i en kartong.

Lindade porslin i en kalsong.

Skrev "ömtåligt" på sidan av lådan,

som om det någonsing skulle gå bra att tappa en sådan.

--------------------------

Ett litet poem från mig till er. Det är för övrigt jävligt tråkigt att vistas i min lägenhet nu.

Det är ett deppigt ingemansland. En snårig hed. Något jag har svikit.

Jag försöker öppna ett fönster men det släpps liksom inte in något liv.

Jag lever mitt liv i en boning som jag fortfarande inte flyttat in i.

Det ger mig hopp. Det är spännande. Det ger en något att se fram emot.

Men det är en dödlig form av livslust, det där med att flytta rundor.

Jag minns ju det nu.

På något sätt ett skönt tecken att det ändå känns i kroppen att rycka upp sig själv med

rötterna.

Det fanns ju en tid i mitt liv där mitt hjärta var av sten, jag kunde lämna allt och

alla jag bara bytte roll och scen. Jag stannade på den här scenen. Malmö. Sen två år. Jag

hittade en roll som jag inte vill byta bort.

Nu är det alltså inte lika lätt att flytta längre. Det går inte lika fort, det känns inte lika

lite.

Det är lätt att sakna rotlösheten. Den klär sig i en chimär av styrka och oberoende i minnet.

Den påminner ofta om de bästa stunderna. Men de bästa stunderna ligger inte bakom, de ligger

framför. Den mätta dagen är alltid störst.

Nu ska jag ringa Simone och tvätta.

Haaahaaa!

Jag sprang i solsken.

Jag åt pasta till lunch.

Jag tänjde ut en muskel i knäet. Men de gör ingenting.

Jag har lagat mat med öppet fönster.

Jag har låtit tiden gå utan att oroa mig för var den tar vägen.

Jag har varit vid liv. En dag till

Visst känns det fint!

Portlandia!

Klippte alla tre avsnitten på svtplay idag. Och visst fan är det en bra serie!

Sjuk, och lite långsam. Men så har jag ganska höga krav. Roligt, varken mer eller mindre.

..........................

Estelle...

Folke Bernadotte, brorson till Gustav V - kusin till kungens farfar, mördades ju i Israel 1948 av judiska terrorister.

Hans fru hette ju Estelle, för fan. Hade Vickan fött en kille är jag övertygad om att han hade hetat Folke.

Spännande att läsa historia, ja.

-----------------------

Det gick ju bra på Debaser igår. Men jävlar vad trött jag är idag. Gå på halvfart och njuter rätt bra av att dega hemma hos E.