Packade mat i en kartong.
Lindade porslin i en kalsong.
Skrev "ömtåligt" på sidan av lådan,
som om det någonsing skulle gå bra att tappa en sådan.
--------------------------
Ett litet poem från mig till er. Det är för övrigt jävligt tråkigt att vistas i min lägenhet nu.
Det är ett deppigt ingemansland. En snårig hed. Något jag har svikit.
Jag försöker öppna ett fönster men det släpps liksom inte in något liv.
Jag lever mitt liv i en boning som jag fortfarande inte flyttat in i.
Det ger mig hopp. Det är spännande. Det ger en något att se fram emot.
Men det är en dödlig form av livslust, det där med att flytta rundor.
Jag minns ju det nu.
På något sätt ett skönt tecken att det ändå känns i kroppen att rycka upp sig själv med
rötterna.
Det fanns ju en tid i mitt liv där mitt hjärta var av sten, jag kunde lämna allt och
alla jag bara bytte roll och scen. Jag stannade på den här scenen. Malmö. Sen två år. Jag
hittade en roll som jag inte vill byta bort.
Nu är det alltså inte lika lätt att flytta längre. Det går inte lika fort, det känns inte lika
lite.
Det är lätt att sakna rotlösheten. Den klär sig i en chimär av styrka och oberoende i minnet.
Den påminner ofta om de bästa stunderna. Men de bästa stunderna ligger inte bakom, de ligger
framför. Den mätta dagen är alltid störst.
Nu ska jag ringa Simone och tvätta.
