Ja, nu är ju inte The Verve ett av mina favoritband. Men ändå tillräckligt bra för att förtjäna en allusion i ett blogginlägg.
Nog så.
--------------------------
Jag ser på bilder som gamla vänner har lagt upp nyligen på facebook. Jag tänker på vad jag gjorde samtidigt som de där bilderna togs. De sitter i ett tält i Värmland och dricker öl och skrattar. Sånt här nordiskt idylljus på deras solbrända kinder.
Men jag var ersatt. Själv var jag i Malmö och drack vitt foot of africa-vin direkt ur boxen på väg genom pildammsparken, mot stadion för att se MFF - Gais.
När allt annat har varit förgängligt har MFF funnits kvar.
Och det finns en del matcher som aldrig lämnar minnet. MFF-Gais den 31 maj 2009 är en sådan match. Det blev 2-2 Jiloan Hamad gjorde 2-1 till Malmö strax efter paus (jag missade det målet för jag stod i ölkön), Wanderson do Carmo gjorde båda Gais-målen.
2009 var ett pissår.
2009 var känslan av att ha en bit pappkartong, som någon lagt i blöt och låtit torka i solen, innanför bröstkorgen.
2009 hamnade MFF typ sjua eller nåt i tabellen.
Ett jävla pissår.
---------------------------
Mars och jag. Att dra ett andetag och andas ut.
Att känna ensamheten nära, men kunna välja bort den.
Det är någonstans här det börjar. I mars.
Den 15 mars 2010 spelade MFF allsvensk bortapremiär, också mot Gais. Johan Dahlin räddade en straff. Det blev 0-0.
Jag hade börjat plocka upp bitarna som for all världens väg 2009 och börjat lägga dom till rätta.
MFF skulle så småningom bli mästare. Och jag skulle hitta ett hem, en egen lägenhet i en stad som jag kände ville kalla sig min.
Hur vi tillsammans klarade av de där vardagskamperna som det känns som att alla förväntar sig att klara av, MFF och jag.
Som att slå Gefle borta med 3-1 på en leråker. Ordna en lägenhet.
Malmö FF hade fram till den 15 september 2010 glömt hur det kändes att vara vacker.
Och jag själv hade aldrig känt mig så vacker.
Jag drar in ett djupt andetag av mars ikväll och jag kan under utandningen förnimma varenda känsla jag har haft tillsammans med MFF.
Ge mig Allsvenskan 2012. Ge mig bara, för mina lungor har en jävla massa plats för så mycket mer.
