...igen!
Jag känner att jag har varit en lite lat musiklyssnare de senaste åren. Jag vet inte riktigt varför. De har blivit bättre sen jag flyttade tillbaka till Malmö från Stockholm för snart 2 år sen.
Jag kände lite grand att jag inte lyssnat så mycket nyfiket, liksom formalistiskt och låtit rummet snurra sådär som jag vet att jag tycker att riktigt bra musik kan göra.
Nu laddade jag ner Beach Boys' Pet Sounds för några veckor sedan. En återgång till mitt absoluta favoritband under gymnasietiden.
Den skivan är så jävla bra. Och är det något som har svar på hur musik kan få en att känna hur de där valven inuti en öppnar sig så är det den för mig.
Nu laddar jag ner Ronettes första skiva. Den med Be my baby, ni vet.
Den är också så jävla bra. Så jävla underskattad och ett typexempel på hur man skiter i musik för att det är förknippat med tjejiga b-filmen Dirty Dancing och tjejighet i största allmänhet.
Men det ligger något lite...A Woman's story över den skivan. Inte bara med tanke på Phil Spector, psykot som producerade The Ronettes och senare gifte sig med sångerskan Ronnie och misshandlade henne - utan också med tanke på hur deras röster (ja hela ljudbilden) fångar den där längtan efter närhet och bekräftelse, den där ständiga väntan på att bli sedd och framför allt behovet av upprättelse i kärlekens tecken.
----------------------------------
Jag smälter aldrig riktigt inför Joni Mitchells Blue och jag kommer aldrig att bli ett Beatles-fan.
Nåväl, jag ska ge Sgt Pepper en chans i alla fall nu.
Men Van Morrisons Astral Weeks är en bra skiva som jag upptäckte ikväll. Madame George är fin.
----------------------------------
