När jag var nio år gammal snodde jag en skiva i min brorsas rum. Han hade lånat den av en av hans kompisar som jag då tyckte hade Bjärnums högsta ballhetsfaktor.
Jag lovar er. Jag minns inte när jag satte igång den. Men jag minns att min brorsa gillade "Mental Istid" mest, och att mitt ljusblåa pojkrum verkligen snurrade när jag hörde spår nummer 9 på den skivan.
Världen snurrade och jag med den.
På riktigt alltså. Snurrade.
"Jag hatar hela borgerligheten, jag hatar hela kungahuset!" skrek jag med den hesaste rösten en nioåring kunde plocka fram.
Förra veckan lånade jag mina föräldrars bil och körde till jobbet med. Där hittade jag skivan igen.
Jag fick stanna bilen.
Jag blir nio år igen när jag hör den där låten.
Världen snurrar lika mycket nu som då.
------------------------------------
Jag kan inte riktigt förklara, men det var som om jag för första gången där skymtade ett rep att klättra ur hålan med. För evigt. Såväl socialt som geografiskt.
Musiken räddade mig från orten.
