Uppdrag Granskning och fattigdomen

I Sverige lever 280 000 barn i en utsatt ekonomisk situation säger SCB.

Det innebär att ens hushåll lever på en inkomst som är mindre än 40 procent av medianinkomsten.

Kort sagt: föräldern lever enligt EU:s definition om relativ fattigdom.

I konkreta termer rör det sig om en inkomst som är lägre än 7491 kronor i månaden före skatt enligt 2010 års statistik.

EFTERSOM JAG INTE HAR SÅ STOR TILLTRO TILL NÅGONS INTELLEKT LÄNGRE SÅ TAR JAG DET EN GÅNG TILL!

280 000 barn lever i ett hushåll som inte cashar in mer än 11000 (rättat) före alla avgifter är betalda.

Det innebär att var sjätte (6:e) barn som finns i Sverige lever i relativ fattigdom (eller en utsatt ekonomisk situation), enligt EUs, SCB:s, och professor Tapio Salonens definition.

------------------------------------------------

Enligt Rädda Barnen lever 252 000 barn i fattigdom i Sverige. De fryser och svälter säger Rädda Barnen. Det är fel.

Några fryser och några svälter. Men inte 252 000.

Det gjorde Uppdrag Granskning en timmes program om i går. De fokuserade på att avslöja lögnen om barnfattigdomen i Sverige.

Janne Josefsson har sagt i en intervju att han tjänar över 60 000 i månaden.

Samtidigt i Saudi

har man just infört rösträtt och kvotering i parlamentet för kvinnor. 15% av parlamentets platser är vigda för kvinnor.

Inte mycket att skåla för, kan tyckas för ett land där kvinnor inte får köra bil eller ens röra sig fritt.

Men, ett framsteg är ett framsteg är ett framsteg.

Sverige är ju då världens bästa icke-kvinnohatande land.

Och i det landet döms alltså (obs rättning:)2,4 poliser för antingen kvinnomisshandel eller sexuella trakasserier, och i det landet lägger polisen ner förundersökningar om koppleri, våldtäkt och sexköp av barn.

Det känns ju riktigt bra att veta faktiskt. Inte minst inför ett eventuellt föräldraskap.

Varje månad...

...döms i snitt 2,3 poliser för antingen kvinnomisshandel eller sexuella trakasserier.

I Finland...

...har man läroplikt.

Där åligger det föräldrarna att se till att barnet lär sig sakerna som skolan kräver under 11 år.

Det är det som C vill se i Sverige.

Men det är inte på grnd av läroplikten som Finland har världens bästa skola.

Möjligen bidrar det till att stipulera ansvarsbördan, vilket alltid för verksamheten mer effektiv. (Jämför kaoset med privatiseringen av tågen och hur folk skyller på varandra)

Staten och bara staten, ska ha ansvar för lärandet i Sverige. Den ska vara lagstadgad och därmed ska outbildade, fattiga eller sjuka föräldrar vara garanterade att deras barn får en bra skolgång.

Staten (inte kommuner) ska ha läroplikt.

Eleverna är förpliktigade att vara där och lyssna.

Miiko Albornoz är åtalad för sexuellt utnyttjande av barn.

Nu är han inte dömd än. Han har erkänt, men han är inte dömd. Jag ber på förhand om ursäkt för att mitt övergrepp mot principen om att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Men jag känner för mycket, och mina känslor räknas för lite. Var ska de räknas om inte i min egen blogg?

Således:

Så här säger Malmö Fotboll Förening om sin egen mission i samhället:

”Att genom framgångar skänka glädje, inspiration, stolthet och välmående åt MFF:s medlemmar, publik, samarbetspartners, sponsorer och andra supportrar samt vara en god förebild för ungdomar.”

Ingenstans i ovanstående mening står det att man ska ligga med fjortonåringar, (som rent neurologiskt aldrig kan tillägna sig referansramar för att fatta förnuftiga självständiga beslut om sin egen sexualitet; därför är man i lagens mening sexuellt minderårig).

Är man 22 år gammal och ett landslagsmeriterat fotbollsproffs, så har man ansträngt sig ordentligt för att  inte förstå att det här inte är ett agerande som är förenligt med det förtroende som man har erhållit genom sitt yrke. Man får makt. Man får pengar. Man kan göra vad man vill. Jag förstår att det är berusande.

Men Miiko Albornoz har med flit gjort sig dum i huvudet. Han har med berått mod svikit alla värderingar som Malmö FF står för, han har svikit alla invånare i Malmö, en stad som jobbar i konstant motvind där social småspiksduggren ständigt piskar ansiktena.

När riksmedia, utländska medier och till och med vår egen lokaltidning baktalar vår stad har vi alltid haft något att vara stolta över inför alla andra. Vi har alltid varit bäst, för vi har haft något ingen annan har, Malmö FF. Vi är bäst, vi har Malmö FF.

Miiko Albornoz, har tagit ett skamgrepp på denna sista utpost.

Därför förtjänar han ingen strafflindring. I lagens mening förtjänar han fängelse om han är skyldig. 

Men om man, i egenskap av man och/eller MFF-supporter, känner sig personligen sårad av hans agerande så räcker inte fängelse. Man har rätt att vilja utkräva hämnd. Man har inte rätt att få det. Men man har rätt att vilja.

Därför förtjänar han, när han släpps fri från fängelset, att sättas i blästringskuren på Kockum och därefter springa längs Södra Förstadsgatan från Triangelen till Mobilia medan befolkningen pissar på honom när han springer förbi.

Därför är det synd om Annie Lööf

Jag tycker synd om Annie Lööf. Ja, jag sticker ut hakan och med en halvt sexistisk oneliner förkunnar jag:

Det är synd om Annie Lööf.

Men det är inte för att hon är kvinna. Faktum är, att det är fler än bara Annie Lööf jag tycker synd om. I förlängningen Centerpartiet och förlängningen av det hela svenska folket.

Varför då?

Jag skyr ju på ett ideologiskt plan Centerpartiet som pesten och på ett känslomässigt plan är C värre än Helsingborgs IF.

Vi tar det från början.

C har fått massa kritik externt och Annie Lööf har fått kritik internt för att de har lanserat ett idéprogram som är helt jävla bananas. Det föreslår slopad skolplikt, förändrad arvsrätt och rätt till månggifte.

Men det är åtminstone ett idéprogram.

Det är mer än man kan säga om Socialdemokraterna. Eller resten av Alliansen. Vilket samhälle ska vi ha egentligen? Vilka beslut tar vi i enlighet med HUR vi vill ha det tillsammans, inte för att vi vill regera eller "skapa jobb"?

Centerpartiet har pekat ut en riktning med hela (höger)handen med ett leende på läpparna. De har ett leende på läpparna och riktningen är åt helvete fel. Men det är åtminstone en riktning.

När Fredrik Reinfeldt pekar så är han egentligen bara arg, och riktningen visar vilket håll vinden blåser.

Sverige och svenskarna behöver en ideologisk debatt om politik. När man nu sablar ner Centerpartiets idéprogram som fullständig idioti så omöjliggöra man i förlängningen också en livskraftig diskussion om jämställdhet, jämlikhet och rättvisa.

Suttit fast i tåg

Det är någonting som känns onaturligt med att färdas snabbare än vad benen kan springa.

Jag känner så. Jag menar, tänkt på den där oron som uppstår i kroppen när ett tåg stannar i Stehag och inte rör på sig. Du vet inte hur länge du ska vara där, det är mitt ute i ingen jävla stans och du kan inte ta dig därifrån för att du har hamnat där för att du rest dit med ett färdmedel som har alienerat dig fullständigt från färdprocessen.

Du vill röra på dig, färdas, men kan inte. För vidundret får ingen ström.

Ångest. Svettpärlor. Hunger. Ingen kontroll. Ingen logik till varför du inte har någon kontroll. Egentligen.

Nu är jag framme, och inte heller det kan jag riktigt greppa.


Det var lite lekmannasocialpsykologi signerat Torstensson.

------------------------------------

Det finns olika steg i hur långt man har kommit i en relation. I USA pratar man om first base (det är att kyssas), second base (talla på tutte), third base (talla på kön) samt home run (vilket motsvaras av att penis förs in i flickans slida in och ut vid upprepade tillfällen).

Jag skulle vilja mena att en relation har kommit väldigt lång när man sitter i en TV-soffa och tillsammans spontanskrattar hånfullt åt Annie Lööf (vid blotta åsynen, jävligt elakt :((((((((( )  och sedan tittar varandra i ögonen.

DET är närhet för mig.

-------------------------------------

I nästa vecka ska jag undervisa gymnasieelever i lite nationalekonomi. Två lektioner, den första om Euron, den andra vet jag inte. Kanske är det dags att plocka fram Stora Planekonomisläggan?

------------------------------------

Jag fick två vänner på tåget idag. De var två kristdemokrater från Örkelljunga. Det finns en viss kaxighet hos äldre högergubbar som är lite muckig sådär. "Varför är det bra med statligt ägande då? Varför är det bra med politisk korrekthet?" Jag kan gilla det lite grand.

"Varför är det bra med muckiga gubbjävlar på högerkanten då?"

Jo, för att de illustrerar väldigt väl att de vänner man förvärvar i situationer som den på ett strandat tåg, ingalunda har sin grund i vänskaplig kompetens, utan på stresshormoner som accepterar samarbete, vad fan som helst.

Jag hade lika gärna kunnat socialiserat med en tallkotte i min situation. 2,5 h sen till jobbet som jag var.

Nu tvingades jag istället lyssna på gnäll på kulturmarxister i pressen och på att det minsann är bra med lite strömavbrott då och då - för att få perspektiv.

Skaffa hellre vänner i situationer där du är trygg. Ja, ännu hellre full, faktiskt.

Skål!