Således:
Så här säger Malmö Fotboll Förening om sin egen mission i samhället:
”Att genom framgångar skänka glädje, inspiration, stolthet och välmående åt MFF:s medlemmar, publik, samarbetspartners, sponsorer och andra supportrar samt vara en god förebild för ungdomar.”
Ingenstans i ovanstående mening står det att man ska ligga med fjortonåringar, (som rent neurologiskt aldrig kan tillägna sig referansramar för att fatta förnuftiga självständiga beslut om sin egen sexualitet; därför är man i lagens mening sexuellt minderårig).
Är man 22 år gammal och ett landslagsmeriterat fotbollsproffs, så har man ansträngt sig ordentligt för att inte förstå att det här inte är ett agerande som är förenligt med det förtroende som man har erhållit genom sitt yrke. Man får makt. Man får pengar. Man kan göra vad man vill. Jag förstår att det är berusande.
Men Miiko Albornoz har med flit gjort sig dum i huvudet. Han har med berått mod svikit alla värderingar som Malmö FF står för, han har svikit alla invånare i Malmö, en stad som jobbar i konstant motvind där social småspiksduggren ständigt piskar ansiktena.
När riksmedia, utländska medier och till och med vår egen lokaltidning baktalar vår stad har vi alltid haft något att vara stolta över inför alla andra. Vi har alltid varit bäst, för vi har haft något ingen annan har, Malmö FF. Vi är bäst, vi har Malmö FF.
Miiko Albornoz, har tagit ett skamgrepp på denna sista utpost.
Därför förtjänar han ingen strafflindring. I lagens mening förtjänar han fängelse om han är skyldig.
Men om man, i egenskap av man och/eller MFF-supporter, känner sig personligen sårad av hans agerande så räcker inte fängelse. Man har rätt att vilja utkräva hämnd. Man har inte rätt att få det. Men man har rätt att vilja.
Därför förtjänar han, när han släpps fri från fängelset, att sättas i blästringskuren på Kockum och därefter springa längs Södra Förstadsgatan från Triangelen till Mobilia medan befolkningen pissar på honom när han springer förbi.
