Det är någonting som känns onaturligt med att färdas snabbare än vad benen kan springa.
Jag känner så. Jag menar, tänkt på den där oron som uppstår i kroppen när ett tåg stannar i Stehag och inte rör på sig. Du vet inte hur länge du ska vara där, det är mitt ute i ingen jävla stans och du kan inte ta dig därifrån för att du har hamnat där för att du rest dit med ett färdmedel som har alienerat dig fullständigt från färdprocessen.
Du vill röra på dig, färdas, men kan inte. För vidundret får ingen ström.
Ångest. Svettpärlor. Hunger. Ingen kontroll. Ingen logik till varför du inte har någon kontroll. Egentligen.
Nu är jag framme, och inte heller det kan jag riktigt greppa.
Det var lite lekmannasocialpsykologi signerat Torstensson.
------------------------------------
Det finns olika steg i hur långt man har kommit i en relation. I USA pratar man om first base (det är att kyssas), second base (talla på tutte), third base (talla på kön) samt home run (vilket motsvaras av att penis förs in i flickans slida in och ut vid upprepade tillfällen).
Jag skulle vilja mena att en relation har kommit väldigt lång när man sitter i en TV-soffa och tillsammans spontanskrattar hånfullt åt Annie Lööf (vid blotta åsynen, jävligt elakt :((((((((( ) och sedan tittar varandra i ögonen.
DET är närhet för mig.
-------------------------------------
I nästa vecka ska jag undervisa gymnasieelever i lite nationalekonomi. Två lektioner, den första om Euron, den andra vet jag inte. Kanske är det dags att plocka fram Stora Planekonomisläggan?
------------------------------------
Jag fick två vänner på tåget idag. De var två kristdemokrater från Örkelljunga. Det finns en viss kaxighet hos äldre högergubbar som är lite muckig sådär. "Varför är det bra med statligt ägande då? Varför är det bra med politisk korrekthet?" Jag kan gilla det lite grand.
"Varför är det bra med muckiga gubbjävlar på högerkanten då?"
Jo, för att de illustrerar väldigt väl att de vänner man förvärvar i situationer som den på ett strandat tåg, ingalunda har sin grund i vänskaplig kompetens, utan på stresshormoner som accepterar samarbete, vad fan som helst.
Jag hade lika gärna kunnat socialiserat med en tallkotte i min situation. 2,5 h sen till jobbet som jag var.
Nu tvingades jag istället lyssna på gnäll på kulturmarxister i pressen och på att det minsann är bra med lite strömavbrott då och då - för att få perspektiv.
Skaffa hellre vänner i situationer där du är trygg. Ja, ännu hellre full, faktiskt.
Skål!
