Klass for dummies!

Debatten kring begreppet klassism rasar. Representanter för Feministiskt initiativ tycker att klass och kön är lika viktigt för den intersektionella politiken. Arbetarklassen är på utdöende med storindustrierna, och hela västvärlden är en enda stor medelklassfamilj. Krångligt?

Hur ska man egentligen förstå begreppet klass när akademiker är fattiga och snickare rika. När det "den kreativa klassen" , "prekariatet" och "de fria logotyperna" som är det nya svarta?

Jag har använt INTERNET och där har jag klickat och försökt leta upp de vanligaste frågorna kring vad klass egentligen är. Sedan har jag försökt svara på dem så enkelt och pedagogiskt som möjligt.
Jag har undvikit att referera till olika sociologer (Baumann, Bourdieu, Horkheimer) och filosofer (Gramsci, Foucault, Marx, Adorno, Habermas, Lukácz), så där som medelklassen (vilka ÄR de?!) gör i hemtentor på universitetet, ni vet.

Finns det egentligen något klassamhälle idag?

Ja. Skillnaderna i medellivslängd mellan olika delar av Malmö är 5,4 år för män och 4,6 år för kvinnor. Mellan låg- och högutbildade i Malmö skiljer det 6 år i livslängd för män och 4,1 år för kvinnor – klass är alltså, enkelt uttryck, en fråga om liv och död för vissa människor i Sverige.

Tar vi sådana saker som innebär direkta möjligheter att påverka sitt drastiskt förkortade liv, som exempelvis utbildning, så läser barn till akademiker i mycket högre grad vidare än barn till föräldrar utan akademiskt bakgrund. 

Klassamhället ser ju helt annorlunda ut idag än för hundra år sedan.  Vilka är egentligen arbetarklassen?

Vanlig fråga, men en rätt tramsig och dåligt ställd fråga – om man på riktigt vill förstå vad klass innebär. För att förklara klassamhälle bör en inte börja med att peka ut vilka arbetarklassen är, utan att peka på vilka det är som äger produktionsmedel och egendom. Därefter kan man titta på vilka som inte gör det. I Sverige idag äger den rikaste procenten en dryg tredjedel av alla tillgångar. Resterande 99% får dela på resten av kakan och inte heller den är ju precis jämnt fördelad.

Men vi har ju nästan inga rika i Sverige?

Kanske är det det som är problemet? De som är rika är väldigt få och äger väldigt mycket?

Men vi har ju BARA rika i Sverige? Så sa Nanna Johansson i ett program på svtplay i varje fall. Idag går ju inte fabriksarbetarna runt som trashankar med kronisk bronkit och bor i smutsiga, fuktiga lägenheter? De har ju alla platt-tv?

Den frågan bygger på ett tankefel. Antagandet att män med jobb inom gruvindustri och annan produktionsindustri tjänar bättre än en komiker och därför inte kan vara arbetarklass skulle grunda sig i att inkomst och klass är samma sak. Så är det nu inte. Klass måste i grund och botten handla om makt över de medel och verktyg som alstrar din försörjning. I detta är förvisso lön en del. 

En annan del av att vara proletär är att sakna kontroll över produktionsprocessen – till exempel att vara en bilmontör men jobba med att skruva fast lampor. Då är en vad en inom marxistisk teori kallar alienerad, en människa lånar ut – och i vissa fall sliter ut – sin kropp för att göra enkla sysslor utan översikt över vad det är hon egentligen gör.

Nanna Johansson sa i samma svt-program samma sak som Per Schlingman sa inför valet 2006: egentligen är invandrare vår arbetarklass i dag. Eller kanske kvinnor är vår arbetarklass, de gör ju allt hemarbete också?

Nej. Återigen ett tankefel. Klass är klass och har alltid varit det. Det handlar om makten över vad du har tillgängligt för din försörjning och över vad som produceras i samhället, samt hur det produceras. Kvinnor är ingen klass per sé, även om kvinnor äger betydligt mindre än män, så upphör en inte att vara kvinna för att en äger mycket. 

Invandrare eller rasifierade personer är heller ingen klass per sé. Det må vara hänt att dessa grupper till stor del utgör den grupp som också kan betecknas som en särskild klass. Men klass är ingen identitet – detta är viktigt. 

Klass är ingen identitet, alltså. För att förenkla. Kvinna är något en blir för att samhället bemöter människor utan kuk på ett särskilt sätt. Rasifierad är något en blir för att samhället bemöter människor utan vit hud på ett särskilt sätt. Du blir inte en klass för att samhället bemöter dig på ett visst sätt a priori. Det blir du för att produktionsförhållande är ordnade på ett visst sätt i ett samhälle. Men detta kan sedan förstärkas eller påverkas av att omvärlden identifierar dig på ett visst sätt.

Klass är inte lika enkelt idag som det var förr, när det fanns adel, svinrika borgare och arbetare.

Klass har aldrig varit enkelt att förstå. Däremot förenklar Karl Marx bilden av klassamhället i Kommunistiska manifestet på ett väldigt pedagogiskt sätt som olyckligtvis tagits för en faktisk bild av samhället. Faktum är att det aldrig har förhållit sig på det sätt som du beskriver. Arbetarklassen har alltid varit extremt skiktad internt, kanske mer skiktad än överklassen, den har alltid haft sin arbetararistokrati med skickliga hantverkare, duktiga stuveriarbetare och murare. Redan på 1920-talet, när Fordismen och löpande bandet infördes i industrin var anställda med tjänstesysslor som innebar pappersarbete (ofta utfört av kvinnor) ofta fler än arbetarna på golvet.

En får alltså inte göra det så enkelt för sig att tänka på rögekärringar och snickare när man tänker på arbetarklassen, och som jag sa tidigare – varför är folk så besatta av att luska ut vilka arbetarklassen är? Varför inte rikta udden mot den ägande klassen istället?

Klass är ju löjligt i ett samhälle där individualiseringen ökar.

Sant är att klass väldigt ofta härrör ur en kollektiv syn på människan och sig själv. Begreppet individualisering i förhållande till klass är inte enkelt. Det är nämligen en specifik grupp människor som ser sig själva som fria individer. Paradoxalt nog samma personer där alla har svarta glasögonbågar, skägg, lyssnar på samma musik och är väldigt beroende av sitt kollektiv.

       Kollektivet utgörs ofta av alla andra. Jämför med Marit Bergmans historia om hur hon hört att folk på Södermalm antagit att "det väl bor lite mer 'folk' i Bredäng nu sedan hon flyttat dit?". Folk innebär alltså vita människor med utbildning. Det tyder om något, på en stark kollektiv identitet bland den grupp människor som vi ser som de mest individualiserade.

Men jag är arbetslös vit akademiker, barn till två akademiker. Men som arbetslös har jag väldigt små möjligheter att påverka min tillvaro – mindre än en arbetare på golvet i en möbelfabrik faktiskt.

Jag vill inte på något sätt tillintetgöra din maktlöshet – för det är klart att de som har makt över produktionsmedlen inte önskar din arbetskraft och därför upplever också du som människa dig oönskad. För att klargöra en sak så står inte de väsentliga klasskillnaderna mellan dig och hantverkaren, utan mellan dig och den procent som äger alla tillgångar.

Din fråga implicerar dessutom att du skulle ha större rätt till inflytande över ditt liv än vad hantverkaren har. Varför är det så? 

Skillnaden är att du kan vara arbetslös och ha kvar just den attityden. Du kan känna att det tids nog löser sig och att din situation är temporär. Det är skit just nu, jag förstår det, men det är, enligt arbetslöshetsstatistiken för akademiker, en övergående period. Det är det inte för träarbetaren. Hen står där om 15 år likadant som idag, fast med lite krum rygg och ett avsågat långfinger. Det är de framtidsutsikterna vi laborerar med här.

Ibland när jag går på stan i Malmö/Stockholm/Göteborg så känner jag mig som en riktig lantolla! Är det inte så att klass egentligen handlar om relationen stad/land? 

Nej.

Det finns ingen svensk arbetarklass. Om den finns så röstar arbetarklassens män röstar på SD.

Jo det finns det visst (jag har ju förklarat några parametrar ur klassamhället alldeles nyss?) och nej det där med SD är en elak myt. Den största gruppen med SD-sympatier utgörs av mindre och större företagare (13,6 %) den näst största gruppen är ensamföretagare (10,9 %). Gruppen jag tror att många tänker på är medlemmar ur LO-kollektivet där SD endast har 8,5 procent (13,6 % bland män) och där bara sossarna och vänster skulle få ett stöd på över 60 %. 

Så nu är första QnA:n i "Klass för dummies" över. Du är välkommen att höra av dig om du har fler frågor.

Eine Frau in Berlin

Sent omsider snubblade jag över "En kvinna i Berlin" igår. Lovordad film och hett omdebatterad då memoarerna som filmen är baserad på var sprängstoff när den släpptes 1960.

Det är Berlin 1945 och Sovjetunionen har ockuperat stora delar av staden. Soldaterna säkrar alla hus, likviderar beväpnade och våldtar alla kvinnor.

Alla kvinnor.

Verkligen alla.

I detta lever Marta Hillers. Hon är journalist, har arbetat för naziregimen och har bott i Moskva. Hon talar ryska och söker efter beskydd hos en rysk officer. Det lyckas. Han blir förälskad i henne, knullar henne, skyddar henne och Marta beskriver det som att hon inte känner sig våldtagen av honom. Mer känner hon sig som en hora.

Deras relation saknar dock inte anspråk på emotionell närhet, och majoren tar stora risker för att skydda Marta.

Filmen skildrar lågmält, på gränsen till kyligt en himla massa våldtäkter. Det mest obehagliga i filmen, rent känslomässigt byggs snarare kring den ständiga objektifieringen. Soldater som spottar och hotar.
Våldtäkterna blir till sist som en del av vardagen.
Detta är också anledningen till ramaskriet kring boken när den kom, då den anonyma författaren faktiskt berättade om våldtäkterna. Den ansågs dra tyska kvinnor i smutsen.

Den logiken, ja.

Jag vil dock uppehålla mig vid filmens kylighet, som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.
Det är naturligt med en viss emotionell distans till hela tillvaron på grund av dess inneboende jävlighet. Det är ganska tydligt i filmen, att de kvinnliga offren förhåller sig distanserat och galghumoristiskt till sin utsatta position.
Fördelen med det är att kvinnorna inte skildras som offer, som objekt.

Nackdelen är man riskerar missa att offer är just vad man är. Utsattheten balanserar hela tiden på en tunn linje mellan bagatelliseras och att bli melodramatiskt. Bagatelliseringen ligger närmre till hands här.

Det skulle inte ha varit något problem, om det inte vore för att filmen som sådan saknar en psykologisk distans som skildrar hur allt det här upplevs.

Det framstår lite väl mycket som att filmen kokar kärlekssoppa på en emotionell spik att Marta kommer så pass nära den officer som utnyttjar henne sexuellt. Nog för att det är en sann historia. Men jag hade velat se ett något mer psykologisk skildring kring varför det som sker med Martas känslor inför officeren faktiskt sker.

"Han är ju snäll mot henne, klart hon blir kär i honom då" är en förklaring som ligger nära till hands.

Just därför. Just därför.

Storytelling

Storlek 32, 32. Perfekt.

Blåjeans. Inte för ljusa, för det känns typ 1999. Men heller inte för mörka, för det har jag redan ett par av och de fyller sitt syfte.

Blå bara. Sitter som en smäck.

Jag slänger upp byxorna på kassadisken och en gosse, som ser ut ungefär så här:

säger till mig på kronobergssmåländska:

Tja fan, aaaha, schysst!

Jag väntar spänt på att slippa få frågan som jag hatar att få av folk som säljer "denim". Jag vet att den kommer komma, men kan inte riktigt slita mig från hoppet om att slippa. Kanske slipper jag den här gången?

Hjärtslagen hörs högre inuti mina öron. Han slår in i kassakoden. Tar ett djupt andetag.

NEJ NEJ!

NU FRÅGAR HAN DEN DÄR JÄVLA FRÅGAN!

"Då blir det 1200 spänn, då"

"YES!", säger jag lättad och stoppar i kortet i maskinen.

Jag betalar nästan med glädje de etttusentvåhundrakronorna. Med glädje, över att han lyckades hålla tyst under processen. Frågan kommer inte.

Jag drar ur kortet och är precis på väg att lämna butiken.

Då kommer det. Han böjer sig över disken. Ler lite i mungipan och höjger på ögonbrynen och säger:

"Känner du till något om det här märket?"

"Nej", svarar jag.

Helvete. Nu vet jag vad som väntar.

Storytelling. Någon kommunikationsbyrå har lyckats lura i korkade snubbar att jeans är som något jävla årgångsvin.

Eller förlåt, inte jeans, jag menar såklart denim. Precis som priviligerade överklassalkisar inte bara kan sitta på en parkbänk och supa Kungöl, utan tvunget måste berätta om hur en sydafrikansk-druva-minsann-har-stått-i-nordvästläge-i motvind-under-våren-och-skördas-i-vindstilla-höst-för-att-få-fram-just-den-pikanta-smaken-av-apartheid, så måste unga män som är intresserade av jeanstyg –förlåt, denim – ge dem en liknande harang av falsk identitet. För man kan ju inte ha ett par jeans som är snygga. De måste ha en historia att berätta också.

Han berätta om det där jävla jeansmärket – förlåt, DENIMTILLVERKAREN.

"Ah. Det är rätt sjysst alltså. Det är två riktigt sköna snubbar på Gotland som köpte upp en gammal garverifabrik och började göra JAPANESE SELVAGE DENIM där. Vävapparaterna drivs av elektricitet som framställs i en å i närområdet. Märket är döpt efter ett får som brukade stå i hagen utanför fabriken och dricka ur ån när de började. Om du kollar här bak på leather patchen så har de en bild på fåret. Det finns modeller där leather patchen kommer från just det fåret. Men det får man betala femton-tjugotusen för. Rätt coolt."

Han fortsätter:

"Nämen, det är jävligt genuint faktiskt. Inte sådär storindustriellt. De designar sina denimprodukter med pennor som tältjs av en gubbe som bor på samma karga landsväg som denimfabriken ligger på. Pappret som de designar sina denimprodukter på kommer från cellulosa som utvunnits ur överblivet trä från täljprocessen av pennorna. De brukar dricka mycket kaffe ur porslinskoppar i skapandeprocessen, det är därför som det står 'Made on China' på bomullstyget på insidan av fickan. Jävligt kul skämt faktiskt."

"Ja, det var ju kul", säger jag

I begynnelsen var ordet...eller bordet?

Inom filosofi och språkvetenskap görs ofta gällande att det är språket som formulerar vår förståelse av världen.

Det är med språkets hjälp som människan skapar världen och systematiserar och värderar dess innehåll. Först kommer tanken, sedan kommer handlingen. Språket är både tanke och handling. Språket och orden är grunden för hur vi tänker kring, och samtidigt även skapar världen.

Ta det här med kön till exempel. Vi framhåller ofta, framför allt vi som bekänt oss till den postmoderna idétraditionen, att kön bara är en position i språket.

Att människan delas upp i män och kvinnor, att män och kvinnor värderas olika, har sin grund i hur vi förstår världen genom språket och kan också förklaras genom att titta på språket.

Vi säger att det finns han och hon, och vi säger att hon är natur, han är kultur; hon känslor, han är förnuft; hon är en hora, han är en chef; hon är oren, han är excentrisk...ja ni fattar.

De flesta har liksom någonstans hört den här uppdelningen förut. Det här språket påverkar våra tankar om kön som i sin tur leder fram till den patriarkala världen så som den ser ut idag.

Krångligt? Jag tar ett exempel.

Ta en fransman, och ta en tysk. Ge dem sedan i uppgift att titta på en bilder av broar, och be dem med målande ord beskriva broarna.

Då kommer du se följande:

På franska heter "Bro" "le Pont" (maskulinum alltså). På tyska heter "Bro" "die Brücke" (femininum).

Du kommer alltså se hur fransmannen i sina beskrivningar av broar gärna ger dem traditionellt manliga egenskaper såsom "kraftfull", "muskulös" och "ståtlig" samt "fotbollsintresserad".

På samma sätt ger tysken samma byggnadsverk traditionellt kvinnliga egenskaper: "smäcker", "näpen"och "lockande", samt "matlagande".

Just exemplen ovan hittade jag på själv. Principen är dock väl belagd inom lingvistiken.

Hur som helst. Slutsatsen vi kan dra utav detta är alltså att språket helt uppenbart påverkar vår förståelse av världen. Det är med språkets hjälp som vi sedan kan förändrar världen. Till exempel genom att inte könsbestämma saker som inte måste könsbestämmas.

Till exempel kan man genom att säga hen, låta bli att förstärka bilden av att en politiker alltid är man och en lokalvårdare alltid är kvinna. Om man nu inte vet genuset på politikern eller lokalvårdaren i fråga vill säga.

Då skapar man heller inte skillnader i det språkliga medvetandet som inte måste finnas. På så vis reproducerar man inte förståelsen av kvinnan som en sämre varelse.

Ganska enkelt, och ganska vettigt eller hur?

-----------------------------------

Borde då inte länder som saknar könsbestämningar av ord och personer vara helt jämställda?

Om vi tar finskan tillexempel. Ett artikelfritt, flekterande och nästan helt genusfritt språk. Alla är hen. Eller, mamma och pappa könsbestäms, men man refererar till båda som just hen/henom.

Finland fick ju nästan också en homosexuell president här om året. Dessförinnan var presidenten kvinna. Finland är sketajämställt ju!

Njaeeee. 19% i lönegap mellan män och kvinnor är inte jämställt.

Så enkelt är det nog inte. Finska språket ligger nog inte ensamt till grund för det finska samhällets jämställdhetspolitik.

Samma princip gäller för flera andra språk. Polynesiska, kinesiska och afrikanska.

Kanske är det så att språket tveklöst har en roll för förståelsen av världen, och grund till orättvisor. Men på samma sätt som språket är både en handling och en tanke, kan också andra saker vara både handling och tanke. Alla handlingar är också en tanke. Alla tankar är också en handling.

Men man tänker ju med orden? Med språket?

Det är en inställning som är lite problematisk.

Ja man tänker med hjälp av språket, men tanken kan inte bara begränsas till att vara en språklig företeelse.

------------------------------------

Här börjar vi titta på ett av problemen med att språket formulerar förståelsen av världen.

Problemet, som jag ser det, med "språket har förmågan att förändra världen till det bättre"–tankesättet är att det inte är nytt och inte heller nödvändigtvis del i en jämlikhetssträvan.

Hur vi pratar och vilka ord vi säger markerar väldigt tydligt inte bara vår sociala position, utan också hur goda vi är.

Min farmor svär inte. När jag var liten och sa "JÄVLAR I HELVETE" så blev hon arg. Det var ohyfsat och naturligtvis ligger där en något religiös bottenklang i resonemanget.

I förlängningen tänkte hon: Svär du, så är gillar inte Gud dig och du kommer inte till himlen.

Språket bestämmer din godhet.

Språket bestämmer på samma sätt hur stor del du har i upplysningsprojektet. Användningen av det goda språket är en kamp mellan olika intressen om vem som är längst fram i samhällsutvecklingens frontlinje.

Det är inget fel i det. Jag hymlar inte med att jag tycker att det är bättre att "hen-sägarna" är i frontlinjen, än rasisterna.

Men det jag vill intressera mig för är betydelsen av själva språket. Vad kommer egentligen först? Jag är inte säker på att tanken som underbygger jämlikhetens språk alltid är helt jämlikt, eller ensamt driver på jämlikheten.

Jag skulle säga att

och hör och häpna nu

det är fördelningspolitik som har en minst lika avgörande roll för jämlikheten som ett gott språk.

Den goda reformen har större påverkan på samhället än det goda språket. Om man vill översätta det till praktiska termer och spetsa till det lite.

Den goda språkpragmatiken, alltså hur vi talar med varandra – inte nödvändigtvis vilka ord vi använder. Har en större påverkan på samhället som helhet än Nöjesguidens hen-nummer. Inte för att det i sig var fel, men ändå.

-------------------------------------

Invändning:

"Men, språket styr ju tanken, och tanken är ideologin som ligger till grund för reformen?"

Jo, fast förhållandet är precis lika mycket det motsatta eller hur? Det är din verklighet omkring dig som påverkar språket.

Jag är övertygad om att en rättvis fördelning av samhällets resurser mellan kvinnor och män kan påverka språket i en jämställd riktning.

Jag är inte säker på att ett förändrat språk i sig kan leda fram till några avgörande samhällsreformer.

(inkomsttrygghetsförsäkringarna 1955-1974 som leder fram till den svenska tvåförsörjarmodellen, d.v.s. att både män och kvinnor arbetar, var faktiskt inte riktigt meningen att vara en jämställdhetsreform från början. Det bara bidde så. De var alltså snarare resultatet av misslyckad patriarkal politik än en lyckad jämställdhets ideologi.)

Men för att inte krångla till det i onödan, så kan man koka ner det till följande:

Gränsen mellan språk och handling är flytande. Därför är "könsneutralt, och etniskt neutralt språk"-diskussionen mer komplex än vad den just nu ger sken av.

"Riktiga problem" i Girls (spoiler alert)

Det är något i den psykologiska skildringen av kvinnorna i TV-serien Girls som har förföljt mig sedan jag för några månader sedan såg säsong 2.

Förutom det frekvent förekommande våldtäktsmotivet (där exempelvis Shoshana först vägrar hångla med sin ex-kille Ray – men sedan fogar sig när han håller fast henne med sina starka armar. Till alla yngre män som läser: Så gör man faktiskt inte!), så är det något med förhållandet till medberoendemotivet som inte känns riktigt moget hanterat.

Jag tänkte först att det var ett tecken på att Dunham var nyanserad i sin skildring och visade hur svårt det kan vara att ta sig ur en destruktiv relation. Men ju längre jag har sett så har det blivit allt med uppenbart att författaren till serien faktiskt inte alls har förstått vad det handlar om.

Om vi tar relationen mellan Adam och Hanna, som kanske är den mest uppenbara. Så verkar det först som att den relationen är raktigenom destruktiv. Adam är aggressiv och har en jävligt märklig sexualbild – han är snäll ibland (återigen tänkte jag först att det var en nyansering), men för det mesta liknar den här relationen en misshandelsrelation. Om än psykisk. Framför allt är den ett bevis på ett extremt emotionellt exploaterande av Hanna.

Tänkte jag. Men det tänkte inte skaparen av serien. Det blir man varse när Adam, i slutet av säsong 2 "räddar" Hanna under hennes psykos/breakdown eller vad det nu är. Scenen skildras i något slags lojalitetsljus "Han bryr sig, han är alltid där när det verkligen behövs – nu fick de varandra".

Romantisk musik. Ridå.

Nog så. Det har vi kanske sett förut. Nu vill jag dock peka på en ännu mer problematisk kodning av den här emotionella exploateringen som är extremt knuten till kön och kvinnans essens.

Serien är "A voice of a generation", den heter Girls och handlar om vita medelklasstjejers problem i den urbana hipsterdjungeln.

Det är helt ok. Jag kommer inte vara en av dem som förordar att man ska skriva in en mexikan i manus bara för att en tjej har skrivit en serie. Den måste inte vara rättvis och så. Det är de aldrig när män skriver serier.

Problemet med serien, som jag ser det, är hur man identifierar sig med det här problemen som rollfigurerna har. Hannas relation till Adam, ja ni vet den som jag karaktäriserade som en psykisk misshandelsrelation, framstår lite grand som att det är något som hör till livet självt.

Så är det att leva som tjej i en stad om man vill ha lite närhet. Faktum är att jag tycker att alla fyra rollfigurerna i den här serien har ganska allvarliga problem, men alla framstår som bagatelliserande.

De konstiga förhållandena till sina relationer är något som hör den riktiga kvinnligheten till. Framför allt är det en problematik som man verkligen inte ska ta tag i för sin egen skull. Fan vet om jag skulle låta min dotter se en sånhär serie i alltför unga år.

Den sänder faktiskt ut jävligt ruttna imperativ om hur kvinnor beter sig i nära relationer.

De bär på en problematik som ska begravas av att de är så bortskämda, lättsinniga och inte så traditionellt kvinnligt ansvarsfulla. För jag antar att det är ett försök till att skildra en kvinnofrigörelse. Man ska inte ta så jävla mycket ansvar. Som när Jessa har sex med en kille på en sunkig bartoalett fastän hon strax därefter ska göra en abort. Skönt crazy.

Men är det något nytt att kvinnor inte tar ansvar för sig själva och offrar sin hälsa? Det är verkligen omöjligt att inte tycka att rollfigurerna i sådana här NY-romantiska TV-serier är ganska platta och icke-komplexa. Att det tydligen räcker att inte ta ansvar för sig själv för att framstå som frigjord. Om man sen är extremt osjälvständig talas det inte om.

Parallellen till det faktum att Carrie väntar på mr Big tills hon är typ 50 utan att någon höjer på ögonbrynen och säger "Du har ju för fan problem. Hitta någon som bryr sig om dig och skaffa barn innan klimakteriet äter dig levande."

Men Carrie köper ett par skor och alla, även tittarna, förväntas vara glada. På samma sätt dansar Hanna till "I DON'T CARE I LOVE IT". I sken av sin egen osjälvständighet och ansvarslöshet.

Varg och bönder

Jag är uppväxt med bönder. Min farfar var bonde. Min farbror har tagit över hans verksamhet.

På gymnasiet var jag tillsammans med en tjej, vars far var bonde.

Jag vet hur jävla gnälligt släkte det är.

Nu gnälls det som satan igen. Den här gången äskas det för skyddsjakt på varg. Ett djur som är en del av faunan i Skandinavien. En fauna som vi totalt har förstört för att låta män i hustrumisshandlarskägg och flanellskjorta ska kunna skjuta rådjur och älg en gång om året (YES! Genusperspektiv!).

Nu finns det en varg i Skåne och en massa får har har blivit rivna eftersom bönderna här inte har satt upp viltstängsel.

Fårbönder får en stor del av sin inkomst i form av bidrag av EU. 40% av EU:s budget går till att ekonomiskt dopa jordbruk av den här typen som inte är effektiva.

Med det i åtanke, menar jag inte att fårbönder inte ska få finnas. Men man ska komma ihåg att våra skattepengar har öronmärkts för att bönderna ska kunna sätta upp viltstängsel, för att bönderna ska kunna ha djur, stengärden, marken och – inte minst – ersättas för förolyckade får.

De blir alltså ersatta för både stängselkostnader och inkomstbortfall för fåren som rivits och inte slaktades.

Det ekonomiska incitiamenten för skyddsjakt måste således ses som obefintliga. Den samhällsekonomiska vinsten skulle alltså bestå i att skydda att jordbruk som är starkt bidragsberoende.

Det emotionella då? Även om bönderna inte förlorar pengar, så är det ju ledsamt för dem att fåren dör.

Ja. Men sätt upp stängsel, som ni har fått bidrag för.

Dessutom: om bönderna nu är så emotionellt bundna till sina får så kanske man skulle överväga att inte sätta en slaktmask i pannan på dem när den tiden väl är kommen?

Djuren ska ändå dö, ni får pengar hur det än går. Vad är problemet?

Förflutenhetens mylla.

Jag är svag för filmer och bilder på platser där jag känt och levt.

Det är det många som är. Kanske är det därför som böcker av typen "Stockholm i bilder" säljs i bokhandlarna eller filmer av typen "Malmö - en resa i tiden" sänds på svt.

Jag tror att många känner att tiden har sprungit ifrån dem. Att det är som att människorna vill få en glimt av verkligheten som de själva lärt känna den.

Men där andra gräver för att finna sig i verkligheten, så är jag ännu ett lager på  förflutenhetens mylla.

Jag bärs upp av allt det där andra.

På den där gatan, där jag tappade mina nycklar en gång, där fick någon annan ett dödsbesked för tio år sedan.

På samma plats för hundra år sedan kysstes ett par för första gången där, och tio år därefter kastade en hungrig kvinnomob stenar mot polisen på just den gatan.

Det är rent terapeutiskt att konsumera dessa böcker och filmer. För det är så svårt att förstå. Jag slukar och läser, men får ändå aldrig riktigt något grepp om hur det där hänger ihop.

Hur jag kan leva ovanpå och efter något annat.

Det är också här en plats får sin personlighet. Sin karaktär av att kännas som mitt, som hemma.

Jag har bott i Stockholm i ett och ett halvt år och saknar helt den typen av intresse för den staden.

När jag läser om Stockholms historia, är det ett rent vetenskapligt intresse. Ett intresse för vetenskapsdisciplinen historia.

När jag läser om Malmös förflutna är det ett rent känslomässigt intresse. Ett intresse för känslodisciplinen historia.

På grund av detta framstår det ibland som om Stockholm aldrig riktigt ville ha mig som ett lager i sin jordmån. Som om Malmö var mycket villigare att acceptera mig som en del av sig självt

Och som om min hembygd, Bjärnum och Hässleholm aldrig riktigt hade något val.

Jag är nog lite bitter på Stockholm över det fortfarande.