McPoyles gillar inte interracial sex.

"Det kommer bli svårare och svårare att chockera ju längre tiden går."

Då tänker man att Alice Cooper inte skulle chockera idag, typ.

Bullshit, säger jag.

Nu har ett gäng (en halv miljon människor som av en händelse lika många som SD:s väljare + hela den rabiata kristdemokratin) inavlade jävla apor gått till attack mot utbildningsradion. Det räcker alltså att göra en sexualupplysningsfilm för att perversa jävla Jönköoingsbor ska gå i taket.

Vill man chockera lite extra kan man dessutom ha en en svart kille med i filmen också. Då blir hela jävla Klippan förbannade också.

Jag förstår inte det. Uppenbarligen blir dessa människor mer provocerade av en tecknad samlagsscen mellan en svart kille och en vit tjej - än av att de själva har skött sin reproduktion inom familjen (hur tror du annars SD skulle få så många röster?).
Hur som helst.
Jag måste säga att den där teorin om att chockera blir svårare, den kan vi väl skrota nu?

Ta ställning. Snälla!

Jag har varit inne på det tidigare.
Min indignation inför människors apati i samband med sina egna samhällsanalyser.
Man tar inte ställning.
Och tar därigenom ställning för att reproducera rådande strukturer.

Aporpå Andy Gray-skandalen i England skriver Olof Lundh såhär:

"Det betyder dock inte att inte sexism existerar i svensk sportjounalistik. Män dominerar (oavsett om man gillar det eller inte) och därför blir det naturligtvis ett snack som är mer manligt, och inte alltid till det bättre."

Jättebra Olof, att du tar upp det. Men varför så litotetisk?
Jo för att jobbet kanske är att tycka, inte att verkligen vara engagerad.
Helt enkelt: människor tycker en massa, men bryr sig egentligen inte.

Fine med mig. Jag TYCKER att det här med global uppvärmning är rätt jobbigt. Men jag är inte särskilt engagerad i frågan. Det är också därför som jag inte skriver om miljöpolitik här.
Jag skriver om saker som engagerar mig.
Vill ni att jag ska tycka, bara?
Kom fram till mig när jag är full.

Ambitionsnivå: semi.

Lite som handbollslandslaget...

Har bestämt mig för att dra ner lite på spriten och rökat o.s.v. Åtminstone denna helgen.
Det skiter väl ni i.
Ja, egentligen jag också. Vilket är lite oroväckande. Jag tänker ju inte sluta festa. Men jag har köpt ett par löparskor. För dyra pengar. Det vore ju helvete om jag inte axlade det ansvaret som jag ålagt mig själv här.
Om inte annat av ekonomiska skäl.
CSN är ju som vanligt ett gäng jävla ockerpack.
Så jag måste ju motionera nu.

Nu börjar en ny säsong av Curb your enthusiasm (med den obegripliga svenska översättningen Simma lugnt, Larry!). Samma säsong som jag och Tobak precis plöjt igenom tillsammans för övrigt.

Jag ska kolla ändå. Om inte annat för att det är jävligt gött att kolla på tv-program med träningsvärk. (nej jag har inte sprungit ännu, sluta ha så höga krav på mig!) Jag har gjort mina icke helt extraordinära övningar som jag gör innan jag duschar.
Känns ju onödigt att duscha om jag varken är svettig eller har bristande intimhygien.
Jag har inte bristande intimhygien, så jag svettas i stället.

Söndagsblogg.

Sådär ja.
Vecka tre är slut. Det har varit en pissvecka i mitt huvud om jag ska vara helt ärlig.
Ny klass, nygammal skola. Sånt sliter.

Uppsatsframläggning på torsdagen sög verkligen musten ur mig.
Dom hade lite mer kritik än jag väntat mig. Men VG blev det i alla fall.
Var helt slut och tog en fyradagars fylla på det.

Nu är jag tillbaka på banan igen och ser fram emot att börja springa och få en habil tillvaro.
Grejen är ju att jag vet att habil är inte riktgit ordet som passar in på mig.

Aja, vi ger det ett försök.
Inga mardrömmar i natt.
Inga män med vapen bakom dörrar.
Skönt.
Hoppas på en fortsatt utveckling i sama riktning.

Åtta whiskey på söderslätt.

Min kusins katt heter Islay.
Han gillar alltså whiskey.
Jävlar vad gott det var.
Jag spydde i munnen.
Det kom lite på golvet.
Jag torkade upp det med strumpan.

Amen vafan då.

Snittar två mardrömmar per natt och vaknar lika många gånger plus en timme tidigare än klockan hela veckan.

Jävla sängvätarfasoner.

Mauro & Pluras kök.

Jag bad till Gud i början av förra året:
Om hon inte är gravid, så ska jag sluta oroa mig. Jag ska ta hand om mig själv. Jag ska bli bättre.

Hon var inte gravid.
Fredagen därefter var sergeAnton hemma hos mig och drack mariestad. Han kommer därifrån. Han frågade om jag hade sett Mauro & Pluras kök.
Jag hade sett trailern.
När Håkan Helltström sjöng den här tänkte jag att shit det här kan bara bli bra.

Och så jävla bra det var. Det komemr aldrig göras ett bättre matlagningsprogram. Det enda tv-programmet under 2010 som slår det är Grotesco.

Nu går serien på allmän begäran i repris. Nu sjöng Håkan låten igen.

Det är som att allt jag kände då passerar så fort förbi innanför ryggraden.
Det är som om jag förvissades där och då, att saker blir bättre. Sök och du skall finna är lättare sagt än gjort.
Förra året var det lättare gjort än sagt.

Jag blir lite rörd. Jag får lite vårkänslor.

Valresultatshumor.

Här är valresultatet från Herrgården (i folkmun kallar Rosengård)

M Moderata Samlingspartiet 2,41%
C Centerpartiet 0,27%
FP Folkpartiet liberalerna 0,94%
KD Kristdemokraterna 0,27%
S Arbetarepartiet-Socialdemokraterna 89,84%
V Vänsterpartiet 3,34%
MP Miljöpartiet de gröna 1,07%
SD Sverigedemokraterna 0,80%

Två saker är roliga:
Sossarna får nittio procent och Brätsen får sammalagt typ 4 % (alliansen kommer alltså inte in riksdagen!)

Bonusroligt: SD får nästan en procent!!!
VAFAN?!

Det finns ett sätt...

...att få känslan att börja om från noll igen.
Det skulle kunna vara konjak, eller att duscha.
Men jag gillar att samla all min smutstvätt, vänta med att tvätta tills alla underkläder är slut SEN jävlar ska det tvättas.
Handdukar, påslakan, örngott, kalsonger, brynjor, strumpor, skjortor BAM!!!
Nu är det torrt och jag har rent på mig efter att ha kört commando i sunkig pyjamas hela morgonen.

Jag är på ruta ett. Redo för en ny termin.
Inshallah!

Divigt men dödligt.

En söndag kan innehålla en massa skit bara. Oftast gör den just det. Har burit en tung klump i diaphragman hela dagen. Väger som fan. Bär den som juden bar sin stjärna på rocken. Pliktskyldigt, en aning skamset fastän jag inte har sådär värst mycket att skämmas över.

Skulle någon ha rånat mig idag kanske han/hon hade sagt: Pengarna eller livet!
...och jag hade svarat.
Jag har inget av det.

Sakta men säkert rätar jag ut ryggen någorlunda. Samvetet är inte längre ett sår utan snarare en kliande skorpa.

Inte hel ännu.

Imorgon börjar skolan. Och söndagar kan få mig att börja tänka på hur jävla jobbigt stor den här världen är.

Steget före.
Jag har varit lillgammal, intelligent och steget före under hela min barndom.
En gåva alltså, på många sätt. Baksidan är nog bara att man kan inse att världen är vidrig och stor, och ändå göra det med ett barns referensramar.

Under den varma sommaren 1995 gick jag förbi TK i bjärnum med mamma. Jag kunde läsa. På kiosken fanns löpsedlar framställda på tidningsställen.
Jag läste.

"Mamma vad betyder inkontinens?"

Världen blev stor lite tidigare än jag har kunnat hantera.

Fyra plusgrader i Malmö.

Minus fyra i Stockholm.
Jag vet att detta bara är ett av vinterns många fula ansikten.
Men jag kan inte hjälpa att kisa och låtsas att vintern är vår.
Att stå i kön på en festival med ryggsäcken full av öl, svettas för att man har lite för mycket kläder just i början. Man irriterar sig lite på värmen.
Den känslan skulle jag kunna gå genom eld för att känna just nu.

Topp tre!

kan inte riktigt beskriva i ord hur mycket jag hatar hela SD. Men här kommer topp tre dyngslynor inom SD som jag hatar lite mer:

3. Jimmie Åkesson
2. Kent Ekeroth
1. William Petzäll.

Det har varit väldigt svårt. Ni är alla tre väldigt goda kandidater till förstaplatsen.
Även på listan "Offentliga personer jag hatar" samt listan "potentiella offer jag med berått mod skulle kunna utsätta för olaga hot".

Det kommer en topp tre-lista för SD-medlöparna Alliansen a.k.a. "sammanslagningar med tungan låååångt uppe förbi Jimmie Åkessons ringmuskel" också.
Var så säkra.

Vilken kanal?

Seinfeld på sexan och en riktig besvikelse till ny säsong av HIpp Hipp på ettan.

Valet känns av någon anledning ändå inte helt lätt.

Ledig vecka...

...kan innebära att man bara låtsas ett tag till som att livet är jävligt enkelt.
Det har jag tränat på och blivit grym på den här veckan.

Nattgäst igår natt och lånfrukost efter vin och ölkväll på Metro. Sen fika med Lisa. Promenad i mina nya kängor, som typ är snyggast i kvarteret för övrigt.

Tobak kommer förbi, Curb your enthusiasm och nya öl på Metro.

Om jag satt på exakt samma stol som dagen före?
Naturligtvis. Jag är stammis nu.

I have no life and I'm lovin ever minute of it!

Byråkratfrukost

Att äta frukost med fönstret liiite öppet, liksom känna att det inte är så kallt ute längre - att vi är på väg mot något annat, det är en svårslagenkänsla.

Jag funderade på att göra slag i saken och fylla i csn-papper och lönelapp från spelningen i julas.

Och på tal om vintern. Snö. Vad är grejen?
"Det ä kul för ongarna om snön stannar kvar tills efter sportlovet i alla fall"

Är det det? Verkligen?

Farmor halkar och bryter lårbenhshalsen, hur jävla kul är det för ungarna då?

Nej, jag köper inte det. Jag köper inte vintermysticierandet.
Det här är Malmö, Skåne. Här är det lerigt på vintern. Om man gillar att bo i en lappkåta eller vara eskimå, då bor man i typ...Gävle.

Men jag bor i Malmö. Jag hatar snö. Jag har typ aldrig sett snö. Jag utövar inte vintersport, jag går på fotboll. Jag kan inte ens åka skridskor, jag gillar inte käppakrig (hockey) och att åka skidor.
Jag hatar minusgrader, jag äger typ ingen vinterjacka.
Min pappa är inte död, men hade hade han varit det så hade inte varit för att han supit och frusit ihjäl,

utan för att han jobbade Kockums i hamnen och fick asbest i lungorna.
Det är SÅ vi jobbar här. Det är SÅ vi dör i Skåne.

Nu har snön smält och jag njuter av att MIN vilja äntligen står överst på listan hos vädergudarna. Jag njuter dessutom lite av att MIN vilja står över alla som älskar vintern.
Lite som att det känns som att jag jävlas när mätaren står över 0 grader.

Vissa har lätt för att glädjas.

det finns en man...

...som kommer hit och hälsar på ibland och han är min.
Han heter Tobak.

Min bästa vän från det att jag såg honom med en snorsträng på läppen på grusplanen hemma hos Ted Ahlgren 1994. Jag tänkte, att han vill jag träffa igen.

Vi har varit som ler och långhalm, som man säger, fram och tillbaka sedan dess. Vi har svikit varandra, vi har förlåtit. Det är det som vänner gör.

Jag läste Populärmusik från Vittula för några år sen. Den handlar om Matti. Jag var Matti.
Mattis bästa kompis heter Niila. Dom startar band. Och är bästa vänner. Jag tänkte att jag var Matti och Tobbe var Niila när jag läste boken.

Niila dör i slutet, och jag gick runt på Mossaspåret i Bjärnum och bara jämrade mig högt och nästan grät efter det.

För ett par år sen nu tappade jag allt. Jag hade blivit fruktansvärt sviken av min dåvarande flickvän. Relationen till min familj var komplicerad och jag hade ingenstans att ta vägen med mig själv.

Jag drack två bag in box i veckan. Gick ensam på fotboll, muckade med folk på tåg och skrek
"Till attack, kämpa på, för vår färg den himmelsblå".

Jag hade inte pratat med Tobbe på ett tag. Han var inne på msn (kommer ni ihåg msn!?).
"Fy fan, det låter som du är ledsen, kom ner till min lägenhet i Lund Johan!", sa han. Inga konstigheter. Han fanns bara.

Han har alltid "funnits bara". Han jobbar så. Inte särskilt ridderlig, ingen slagskämpe, han bara finns - alltid oavsett.

Vi drack rödvin den kvällen. Till klockan fyra på morgonen. Det var maj, kalla nätter. Jag hade ännu ett svek framför mig från Henne.

Lyssnade på Tom Waits. Första gången. Grät nog innan jag somnade.

Men när jag kom hem sa min pappa till mig: Glöm aldrig dina äldsta vänner. Det är dom som finns kvar när allt annat rasar.

Jag vet inte om det stämmer dock. Men man vet hur som helst, att de som alltid finns. Som förstår språket du pratar. Som visar att man är viktig. Det är dom som finns kvar.
Jag vet inte riktigt var jag slutar och Tobak börjar.

Till sist:
Det finns två klockrena till.
Tack, 2010, för dessa två.

Skärpning, Johan!

Sammanlagda summan av helgen är att jag dricker alldeles för mycket alldeles för ofta.

Det är därför som den här bloggen inte riktigt har varit sig själv på sistone. Bloggar är ofta mer existerande om man uppdaterar dem.

Allt gick åt helvete redan i onsdags när Tobak bjöd på Irish Coffee på ölkaféet. Karatefylla på inkonst i fredags där Lineor stod för bananerna....eller ölen...vad säger man?
Tack.

Igår började jag känna paranoian komma när jag sänkte några öl och lite vin med Alban och Jim. Jag gick hem.

Min fitthora till granne väckte mig dock klockan tre genom att ringa på porttelefonen. "Jag har ingen nyckel", sa hon. Så jag fick snällt klä på mig och springa och öppna för henne.
Jag är så jävla snäll, om ni inte redan fattat det.
Men jag blir förbannad på henne också. För jag tycker inte om folk som utnyttjar att jag är såhär snäll.
Så hädanefter är porttelefonen avhängd på natten.

Bjärnum ett halvt dygn nu för att skriva ut uppsatsen.
Ja just det! Den är klar. Ni har kunnat följa min vånda någorlunda under arbetets gång.
Det är över nu.
Eller imorgon.

Jag lovar att skärpa mig med uppdateringarna, då jag vet att jag skänker er mycket glädje.

Det här för mig faktiskt lite uppbragt. #2

Vekorevyn har gjort det igen.
Det är inte lätt att försöka vara jämställd och göra rätt och på samma gång tillåtas "tillhöra" sitt kön.
Uppenbarligen.
Nu klär chefredaktören och andra anställda av sig för att visa:
"The truth".
Lovvärt.

I samma nummer kan man läsa den här artikeln.

http://www.veckorevyn.com/halsa/artiklar/2011/sa-far-du-molly-sandens-dromkropp/index.xml

Hyckleri, någon?
Kan inte NÅGON enda jävel ta ställning nån gång.
Världen är inte svartvit, jag vet. Men ibland kan jag bara känna:
Antingen är vi väl för eller emot?

Det här för mig faktiskt lite uppbragt.

30 föräldrar slogs på en pojklagsmatch i Kristianstad.
På läktaren.
Ja, ni fattar själva. Man får ju vara riktigt jävla pantad i huvudet för att sätta igång ett slgasmål när ens barn spelar.
Jag är iofs inte förvånad.
Det var alltid ett jävla gapande pack vid sidan av planen när jag själv spelade fotboll ute i den trakten.

Och nej. Med pack menar jag inte invandrare. Jag menar Östra Göinge/Kristianstad White Trash. Jag hatar verkligen den delen av SKåne. Jag är riktigt fördomsfull här. För jag älskar ju min mamma, och hon kommer därifrån.
Jag ber om att få återkomma till detta i att senare inlägg.

Nu till det väsentliga.
Mitt lag, MFF, har fått 500 000 i böter av Svenska fotbollförbundet för att vi tänt lite lyktor på läktaren och sprungit in på plan i ett glädjerus när vi tog guld. Det är tydligen två saker som SvFF vill ta tag i.
Men problemföräldrarna i Kristianstad, vad gör du här Khennet Tallinger? Jag vet att du bor i Hässleholm. Jag kanske ska ringa på och fråga.
Men jag gissar att ni inte agerar överhuvudtaget.