En söndag kan innehålla en massa skit bara. Oftast gör den just det. Har burit en tung klump i diaphragman hela dagen. Väger som fan. Bär den som juden bar sin stjärna på rocken. Pliktskyldigt, en aning skamset fastän jag inte har sådär värst mycket att skämmas över.
Skulle någon ha rånat mig idag kanske han/hon hade sagt: Pengarna eller livet!
...och jag hade svarat.
Jag har inget av det.
Sakta men säkert rätar jag ut ryggen någorlunda. Samvetet är inte längre ett sår utan snarare en kliande skorpa.
Inte hel ännu.
Imorgon börjar skolan. Och söndagar kan få mig att börja tänka på hur jävla jobbigt stor den här världen är.
Steget före.
Jag har varit lillgammal, intelligent och steget före under hela min barndom.
En gåva alltså, på många sätt. Baksidan är nog bara att man kan inse att världen är vidrig och stor, och ändå göra det med ett barns referensramar.
Under den varma sommaren 1995 gick jag förbi TK i bjärnum med mamma. Jag kunde läsa. På kiosken fanns löpsedlar framställda på tidningsställen.
Jag läste.
"Mamma vad betyder inkontinens?"
Världen blev stor lite tidigare än jag har kunnat hantera.
