...som kommer hit och hälsar på ibland och han är min.
Han heter Tobak.
Min bästa vän från det att jag såg honom med en snorsträng på läppen på grusplanen hemma hos Ted Ahlgren 1994. Jag tänkte, att han vill jag träffa igen.
Vi har varit som ler och långhalm, som man säger, fram och tillbaka sedan dess. Vi har svikit varandra, vi har förlåtit. Det är det som vänner gör.
Jag läste Populärmusik från Vittula för några år sen. Den handlar om Matti. Jag var Matti.
Mattis bästa kompis heter Niila. Dom startar band. Och är bästa vänner. Jag tänkte att jag var Matti och Tobbe var Niila när jag läste boken.
Niila dör i slutet, och jag gick runt på Mossaspåret i Bjärnum och bara jämrade mig högt och nästan grät efter det.
För ett par år sen nu tappade jag allt. Jag hade blivit fruktansvärt sviken av min dåvarande flickvän. Relationen till min familj var komplicerad och jag hade ingenstans att ta vägen med mig själv.
Jag drack två bag in box i veckan. Gick ensam på fotboll, muckade med folk på tåg och skrek
"Till attack, kämpa på, för vår färg den himmelsblå".
Jag hade inte pratat med Tobbe på ett tag. Han var inne på msn (kommer ni ihåg msn!?).
"Fy fan, det låter som du är ledsen, kom ner till min lägenhet i Lund Johan!", sa han. Inga konstigheter. Han fanns bara.
Han har alltid "funnits bara". Han jobbar så. Inte särskilt ridderlig, ingen slagskämpe, han bara finns - alltid oavsett.
Vi drack rödvin den kvällen. Till klockan fyra på morgonen. Det var maj, kalla nätter. Jag hade ännu ett svek framför mig från Henne.
Lyssnade på Tom Waits. Första gången. Grät nog innan jag somnade.
Men när jag kom hem sa min pappa till mig: Glöm aldrig dina äldsta vänner. Det är dom som finns kvar när allt annat rasar.
Jag vet inte om det stämmer dock. Men man vet hur som helst, att de som alltid finns. Som förstår språket du pratar. Som visar att man är viktig. Det är dom som finns kvar.
Jag vet inte riktigt var jag slutar och Tobak börjar.
Till sist:
Det finns två klockrena till.
Tack, 2010, för dessa två.
