Läste om Fröken Julie i eftermiddags.
Det finns en hel del intressanta grejer med det dramat, kan jag säga. Möjligen blir det här blogginlägget lite pekoralt. Fixar du inte det så kan du sluta läsa nu och lyssna på den här istället.
Alltså, dramats intrig kan kokas ner till en slags maktbalans mellan Julie och Jean. Julie är överklass och Jean är hennes betjänt. Jean är man och Julie är kvinna. Typ.
En intersektion mellan två sociala kategorier om man så vill : Klass och kön.
Grejen är sånhär. Att dessa relaitoner ju är rationella, väldigt kulturellt betingade. Alltså könsrelationerna och klassrelationerna är inte av naturen givna, de är av kulturen givna.
Rationella, om man så vill.
Konflikten dem emellan blir därmed lite mer intressant när man adderar följande ingrediens: åtrå.
En irrationell ingrediens så att säga.
Det som är spännande - och nu till det mest väsentliga.
Folk älskar att se sånt här.
Varför? Det är kittlande. Det är lite skrämmande när sådana här relationer sätts på prov och balanserar på en tunn tråd.
Varför? Jo, det kan vara roligt också.
Om ni tänker efter, kära läsare.
Bygger inte 90-talets mest framgångsrika komediserie i Sverige på samma konflikt?
Förslag någon på vilken jag tänker på?
Just det,
Svensson, Svensson!
(där ju Lena tillhör en lite högre samhällsklass som bankman - men är kvinna. Och Gustav är brevbärare - och man!)