Jävlar jag har ju varit trött hela dagen.
Hällt i mig kaffe. Tji, fick jag.
Nu ligger jag i Bjärnum. I mitt pojkrum. Sömnlös. Och tänker på människans obotliga svindlande ensamhet och sådär.
Egentligen passar det mig inte alls.
Att inte vara ute, att inte vara full. Att inte definiera friheten och sen leva den.
Då kommer demonerna från höger och vänster. Jag vet ju det.
Att jag aldrig lär mig.
(en paranthesis i sammanhanget kan ju vara att jag har varit helt ok bakfull idag också. Mohaha, bra musik på klubben. Snygga tjejer tittar på mig och jag är fan bäst. Nu är jag fan sämst. Nu vet jag ju att jag ljög för mig själv igår. Det var fint. Jag mår som bäst när jag gör just det - kisar mot livet så det förefaller fint och tänker att det är helt sant.
Och jävlar vad roligt jag hade.
Håkan jävla Juholts mustasch. Det skrattade jag åt igår.
Simeon är grym. Det gladde mig igår och gläder mig fortfarande.
Det här blogginlägget föll lite på att det inte hade något riktigt snärtigt slut.
Imorgon:
Ett blogginlägg som har ett snärtigt slut!
Kanske.
